Hej Linnéa
Det är märkligt det där med graven.
Nu har jag varit och hälsat på dig Linnéa.
Är du där?
Är du där nere?
Jag håller i det lila bandet som vi knöt fast på urnan när vi urnsatte den. Bandet är så långt att det ligger ovan jord. Jag kan hålla i dig. Det var en bra idé som någon gav mig.
Det börjar bli kallt nu Linnéa.
Fryser du där nere?
Du skrev att du har det bra nu. Hur kunde du veta det?
Vet du något som inte jag vet?
Vi börjar långsamt, långsamt vänja oss vid att du inte kommer tillbaka. Att du inte sitter vid köksbordet när vi äter mat. Att du inte är på ditt rum. Att du inte spelar piano. Att du inte kommer och skojar i köket. Att du inte finns i bilen när vi skjutsar till skolan.
Din lillasyster har fått ta över din tvättkorg. Din lillebror har tagit över ditt rum. Cykeln har jag lånat ut till Annika.
Jag tror du tycker det är bra.
Hur har du det här i graven?
Tycker du att vi har gjort det fint till dig?
Älskade barn.
Varför lämnade du oss?
Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, grav, förlora ett barn, självmord
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Emma-Lou
10 oktober, 2010 kl 10 oktober 2010 (21:30)
Vad fint gjort det där med bandet. Otroligt vackert. Kramar.
Kommentar från Pär
10 oktober, 2010 kl 10 oktober 2010 (22:09)
ja fy!
Kommentar från Helene
11 oktober, 2010 kl 11 oktober 2010 (7:53)
Ja varför…
Ni har gjort så fint på graven…
KÄRLEK…Kram Helene.
Kommentar från Susanne
11 oktober, 2010 kl 11 oktober 2010 (8:18)
Underbart du skriver till din dotter. Mycket känslor, saknad, accepterande. Det är oerhört svårt att förstå varför. Svaret får man nog aldrig.
kram Susanne
Kommentar från Malin
11 oktober, 2010 kl 11 oktober 2010 (9:16)
Vad fint du gjort på graven. Kan tyvärr inte i min vildaste fantasi förstå hur du känner som mist din dotter.
Men jag tror hon har det bra. Hon vakar nog över er! <3
Malin
Kommentar från Camilla
11 oktober, 2010 kl 11 oktober 2010 (11:55)
snyft… <3
Kommentar från Marie-Anne
11 oktober, 2010 kl 11 oktober 2010 (21:16)
Jaha du Ludmilla; vart är våra avlidna barn? I söndags tog jag med mig min åldrige far och åkte ut till min son Marcus grav. Min pappa, som fyller 88 år på fredag, frågar varje gång vi träffas om jag har varit hos Marcus och han ber mig också om att få följa med ”nästa gång” jag åker.
Pappa och jag hjälptes åt att rensa lite ogräs, kratta och vattna vid graven, samtidigt som vi båda kände något slags tvång att vara starka för varandra; det kände jag starkt. Jag är orolig för att min gråt skapar för mycket ångest hos min far och inom mig vill jag att pappa skall känna/tro att ”jag är starkare än vad jag är”, för då behöver han inte vara ledsen och orolig för att JAG har det svårt. Periodvis var det jättetungt, men jag uthärdade och släppte aldrig fram tårarna, men rösten bar mig inte alltid; detsamma var det för min pappa.
Till slut var det dags att åka hem och jag berättade för pappa att graven var den enda platsen som jag kunde göra fint för Marcus, men att Marcus ju ändå inte var där.
Pappa tittade till på mig och jag berättade för pappa om en gång när jag suttit vid graven och sorgen blev för svår, hade ringt till min syster och min syster hade sagt – men du, Marcus finns ju inte där, eller hur? Nej, nu tycker jag att du skall ta Marcus under armen och åka hem… och det gjorde jag den gången. När jag berättade detta för min far sa jag, precis som min syster sagt till mig – kom nu pappa så tar vi Marcus under armen, och åker hem. Stunden vid graven var både smärtsam och sorglig, samtidigt som jag kände en stark samhörighet både med pappa och med Marcus.
Ja, Ludmilla, det var jag som tipsade dig om att knyta ett band runt urnan och låta änden av bandet ligga så att man kunde hålla i det. Jag själv fick tipset av en underbar psykolog, men när jag skulle urnsätta min egen son, hade jag glömt bort bandet och kom på det precis när jag stod vid graven… och då var det för sent…
Nästa gång du är vid graven kanske du kan göra som jag och pappa gjorde; ta Linnéa under armen och åk hem.
kram till dig från mig
Kommentar från Catarina
11 oktober, 2010 kl 11 oktober 2010 (23:03)
Så vacker plats Linnea fått. Jag ryser när jag läser för jag kan riktigt känna på nått konstigt vis känslan. Denna totala ändlösa saknad och än värre ens eget barn . Det är en sak med äldre när det gjort sin tid på jorden och är färdiga att vandra vidare men en ung människa, så fruktansvärt. Men otroligt fint med detta band, att på nått sätt kunna på ett speciellt sätt ha kontakten på det där lite annorlunda viset. Alla får vi nog någon form av kontakt när någon närstående går över till den andra sidan och ett band mellan tycker jag var jätte fint.
Minns min kära mormor…hon fick en alldeles egen stjärna i himlen dör jag som barn placerade henne =) Då kunde jag på något konstigt vis fortfarande känna kontakten när den stjärnan lös..ja hua!!!
Ni har iallafalll gjort Linneas plats helt underbar.
Kommentar från Gila
12 oktober, 2010 kl 12 oktober 2010 (17:36)
Jag var själv hos min son i minneslunden idag och kunde känna igen mig så i det du skrev. Min son valde att avsluta sitt liv i somras, så det är så färskt. Jag kan inte förstå att vi nu får besöka honom på kyrkogården, det är fortfarande så svårt att ta in. Vår älskade son, vi undrar ju också om han har det bra. Kanske ser han oss när vi sätter ned våra blommor, men från en annan utsiktsplats. Den sorg och förtvivlan man känner är ofattbar och den ska finnas med resten av livet. Hoppas det finns någon som ger oss styrkan, vi behöver det!
Kommentar från Anna
13 oktober, 2010 kl 13 oktober 2010 (7:06)
Va fint ni har gjort vid graven – jag är säker på att Linnéa känner det! Många varma kramar!!
Kommentar från Leena
13 oktober, 2010 kl 13 oktober 2010 (19:21)
Så fint hon har det, din Linnea.
Att vänja sig att ens eget barn inte kommer att sitta där hon brukar…
Svårt, men ändå går livet vidare och man vänjer sig, vänjer sig vid livet utan en av de mest älskade i livet…ens eget barn som man burit under sitt hjärta.
Ibland vaknar jag mitt i natten och tänker ”har jag redan vant mig vid att hon inte finns, vant att leva utan hennes kramar, leenden…”
Och det gör så ont när denna tanke vaknar till liv i min hjärna. Samtidigt säger min hjärna att så är det: ”hon kommer inte tillbaka, det är lika bra att vänja sig…”
Nu får vi bära våra barn inne i vårt hjärta… <3
Kramar
Kommentar från Sandra
14 oktober, 2010 kl 14 oktober 2010 (17:34)
Vad vackert skrivet Ludmilla! Linnéa är ju faktiskt inte där nere, bara hennes skal. Hennes själ/ande har ju gått vidare till en annan dimension men som ändå är nära… Svårt att förstå, jag vet, men det är inte MENINGEN att vi ska förstå med våra begränsade människohjärnor. Det är ju själva hemligheten! Du skrev i början att du, som den vetenskapligt skolade läkare du är, aldrig trott på nåt efter döden men att du nu börjat undra och tvivla. Jag tänker att om jag hade förlorat ett barn eller nära anhörig, hade det då inte varit svårare att INTE tro?! Att det skulle vara ÄNNU svårare att tro att barnet var förintat, borta, som det aldrig ens funnits, utan bara i ens minnen? Att det bara MÅSTE finnas nånstans på nåt sätt med andra döda/änglar/avlidna anhöriga där det har det bra tills man ses igen och får vad det inte fick i livet; lugn, ro, hälsa, kärlek, inga smärtor etc. Motsatsen är för svår att acceptera. Jag tror vi kommer dit vi var innan vi föddes och vi är aldrig ensamma. Linnéa är säkert med sin morfar.
Vet inte om du läst någon andlig/existensiell litteratur? Många börjar göra det i din situation. Här får du några intressanta boktips som iaf övertygat mig:
* Döden är livsviktig av Elizabeth Kübler-Ross (hon var psykiater)
* Samtal med Gud av Neale Donald Walsch (ifrågasätter alla invanda tankar)
* Närmare ljuset. Om barns nära-döden-upplevelser. Av Melvin Morse (helt fantastisk!!)
Kanske är detta svårt för dig att ta in och ses som ”flummigt” av läkare… Kom då ihåg att inte ens ni vet och förstår och kan förklara allt, särskilt inte sånt här. Obotliga, döende har plötsligt blivit friska etc. Sånt här händer för att vi ska växa och utvecklas andligt, bättre svar finns nog inte, hur grymt det än är.
Kanske ”visste” Linnéa intuitivt det eller om hon sin ringa ålder till trots redan läst om det? Hon var ju så klok och sa att hon skulle få det ”bra” när de flesta i hennes ålder ju är rädda för döden. Dessa kloka och insiktsfulla böcker kommer övertyga dig om att livet fortsätter och att medvetandet överlever den fysiska döden, trots allt vad dina kolleger säger… 🙂 Man kan ju iaf vara ÖPPEN för det.
(Fint skrivet Marie-Anne!)
Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
16 oktober, 2010 kl 16 oktober 2010 (7:29)
Ja, livet är så märkligt. Det är smärtsamt, sorgligt, underligt och samtidigt vackert. Jag beklagar verkligen din smärta och glädjes med din glädje och lycka i livet. ♥
Kommentar från Ludmilla
17 oktober, 2010 kl 17 oktober 2010 (21:42)
Tack för era fina reflexioner! Särskilt Marie-Anne och Sandra! Jag har läst lite sådana böcker Sandra – tänkvärt!
Kommentar från Anonym
14 november, 2010 kl 14 november 2010 (14:44)
Hej Ludmilla! Jag visste inte riktigt vart jag skulle skriva, och jag hittade liksom ingen adress eelr nåt liknande så jag komenterar istället. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska säga riktigt.. jag har tittat på din blogg länge nu men inte vågat skriva nåt. Vad ska jag skriva då?
Först och främst har du ju en så fin blogg, du skriver jättefint om allt möjligt men det finns förstås en speciell anledning till varför jag läser just din blogg.
Nämligen det här med Linnéa. Din vackra dotter som jag smått fått ”lära känna” först efter hennes död. Varför är det så? Varför bli uppmärksammad först när man redan levt? Hon hade ju inte ens fått en smakbit av livet? Samtidigt kan jag inte sitta och skriva såhär heller eftersom jag själv är en flicka i samma situation som Linnéa varit i. Jag är född 94 och har mått dåligt ända sedan jag var minst 10 år. Men har levt i bortförklaringar, lögner och falska leenden så länge. Linnéas historia gör mig upprörd och skapar en så stark konflikt inom mig Varför slutade den så som den gjorde?
Det var först sista året i högstadiet som skolan märkte hur ”borta” jag var och ingen hann reagera och mina föräldrar hann inte ens skapa en kontakt på BUP:s öppenvård förrän jag gjorde mitt första uppmärksammade suicidförsök. Det var också i april. Det finns så mycket liknelser jag kan se i linneas ich min egen histioria, känslomässigt framförallt. SÅklart bara det jag kan gämföra med som jag läst här som du har berättat om Ludmilla. Jag blev då inlagd på BUPs slutenvård (ej i stockholm) och där var jag läng, i flera månader. Men själva grejjen är det jag läst om Linneas reaktioner på saker och hur hon verkade vara som person och hur hon tycks ha tagit saker och ting. Du skriver att du kanske har en aning om vad som skulle kunnat ha varit linneas ”hemlighet” eller ja, något hon inte berättat och som kanske bidrog till hennes beslut tillslut. Och även om jag inte vet vad det är du menar eftersom du inte talat om det så kan jag känna igen mig i linnea så starkt. Och jag misstänker kanske vad linnea kan ha menat och jag kan kanske gissa att vi har nåt gemensamt även där. Jag kan ju förstås inte veta.
Jag är inne nu igen, några veckor senare för andra gången. Varför? jo för att jag känner mig så färdig med livet! För att jag inte ägnar tid till myket annat än att försöka planera mitt eget avslut på det. För att jag är så trött på att leva och för att jag är så sugen på att få dö. Dey låter ju sjukt . Men så känner jag faktiskt. När jag läste om linnea för första gången, var det en natt när jag hade planerat mitt försök färdigt, nrä jag var beredd på att få lämna jordelivet för gott. Jag var ganska lättad, munter ja kanske till och med glad! Jag minns inte hur jag gled in på din blogg.. men jag minns att jag blev tagen av den. Det fanns så många meningar i samband med linbeas namn som jag kunde relatera till att jag var tvungen att läsa mer. Jag läste hela hennes historia från första dagen till hennes sista. Jag kunde inte fortsätta läsa om vad som hände efter att linnea dött. Jag kunde inte. Jag har vart jävligt depprimerad från och till men jag har alltid haft svårt för att gråta. Jag önskar ofta att jag kunde kasta ur mig all sorg ilsa och gråt jag har inom mig men jag kan aldrig det. Det finsn aldrig tårar tillgängligt. Förrän då. Den natten grät jag mer än jag gjort någonsin. Jag var så ledsen. Det var som att jag kännt linnea och stod och tittade på hur hon slängde cykeln ifrån sig och gick mot busken vid spåret. Jag ville skrika. vill stoppa henne. Jag hade glömt att jag själv satt i mitt rum framför en skärm. Att detta var tidigare. Att jag sjkälv tänkte göra samma sak, ellr iaf att det skull sluta på samma sätt så småningom. Efter den natten var jag som förlamad. Min kropp löd inte och det var som att kroppen strejkade mot min vilja. Som sagt så lyckades jag inte med mitt försök vilket har gjort mig frustrerad många gånger.
Jag har människor omkring mig hela dagarna, vänner, familj, och såklart pers från avd som vill hjälpa mig. Men jag kan inte ta emot den. Det känsn ointe rätt. Jag kan inte tillåta mig själv det. Jag vet inte om du förstår men jag känner mig så kluven när jag läser din blogg. Och som du skrev nånstans att det kändes som att ni kämpade för att linnea skulle bli fisk, medan det kändes som att linnea kämpade för att få dö. Precis så kan jag känna! Det är som att det vore jag mot alla andra.
Samtidigt som jag läser om hur nöjd linnea verkade med sitt beslut och hur nöjd jag kan klänna mig när jag tror att jag har chansen så slits jag itu och kan känna med andra hur tragiskt allt är egentligen.
Ludmilla, dina texter här på bloggen har fått mig att kunna gå uur mig själv och se mig och linnea ur ett annat perspektiv istället för att jag själv skulle känna mig lockad av linnea att gå samma öde tillmötes. Det gör vi ju alla tillslut men du kanske förstår hur jag menar.
Du anar inte vad du påverkar. Nu kan jag inte sitta här och skriva att jag bara poff ska sluta vilja ta livet av mig för jag har försökt skaka av mig tankarna förut men det går inte så lätt. Nåt är fel i mig. Men jag kämpar, och de stunder inte jag orkar kämpa finsn det alltid människor runt mig som gör det åt mig. (alltså jag menar att bara för att jag ger upp så gör inte andra det runt omkring mig och det får mig att känna mig trygg) Åh andra sidan önskar jag ibland att inge gjorde det. Att det vore så mycket enklare om ingen brydde sig om jag bara fick göra det snabbt och enkelt. Om ingen hindrade mig. Men jag ska inte skriva så här. Jag vill framföra allt positivt här till dig och andra.
Nu blev det långt men jag hoppas du förstår mig rätt och att jag inte verkar allt för svår i mina rader. Som du märker har jag en viss dubbelmoral som jag gärna skulle bli fri ifrån. Men det krävs tid. Mycket tid. Istället för att se linneas död som en tröst och ett mål på mitt eget mörka sätt så ser jag Dig, Ludmilal som en tröst och ett mål. Linnea har bara hjälpt mig i mina tankar kring allt detta. Tack för att du delar med dig. Du har hjälpt ännu en själ på vägen. Jag hoppas att allt detta ska gå bra. Både för dig och mig på olika sätt. Massa kramar till dig!
Kommentar från Ludmilla
14 november, 2010 kl 14 november 2010 (14:57)
Anonym: Tack för dina rader till mig. Det hjälper mig att få veta att det jag skriver faktiskt påverkar. Det är det som är meningen. Jag vill verkligen vara öppen med det som hände så att kanske det når in i hjärtat på någon annan som i sin tur kanske kan ändra färdvägen som den personen felaktigt är inne på.
Jag förstår din dubbelhet. Man både vill leva, men orkar inte när det gör så ont. Det är tungt. Man känner att man är till besvär. Att man inte har någon anledning att känna det man gör… Man får dåligt samvete vilket i sin tur gör att man ännu mer vill försvinna.
Jag märker på det du skriver att du är på rätt väg. Du är en intelligent och reflekterande person som kämpar för att få leva ett bra liv. Jag är övertygad om att du kommer att lyckas. För det är inte så att ”allt är förstört” för att du nu mått dåligt. Livet går upp och ned för de flesta. Det är det som är livet. Många av oss får det tyngre i perioder, men det betyder inte att vi är sämre än andra.
Du skriver att du känner att något inom dig är fel. För att du ska kunna få rätt hjälp är det oerhört viktigt att du är helt uppriktig med vad du har inom dig. Även om det är hemska saker som du tycker att du har gjort, eller om det är knäppa saker du upplever eller tänker. Allt det som du upplever är viktigt att det kommer fram för att helheten ska bli rätt. Om du tycker att det är svårt att berätta så kan du skriva ned det och lämna till din behandlare.
Jag önskar dig all lycka till!
Kommentar från Julia Persson
17 november, 2010 kl 17 november 2010 (14:03)
Just nu sitter jag i min säng med laptopen i mitt knä. Mitt hjärta slår jättefort och jag har svårt att samla mina tankar.
Det är ofattbart att jag för mindre än ett år sedan höll på att ta mitt liv. Det är ofattbart att jag har många, många gånger varit nära på att orsaka min familj den smärta som du känner. Jag får en klump i magen och mina tårar rinner ner för mina kinder. En känsla av skam breder ut sina stora vingar framför mig. Omfamnar mig och sprider sig i hela min kropp.
Jag förstår idag att det inte var mitt fel att jag mådde dåligt. Jag förstår mina föräldrar och alla mina vänner på ett helt annat sätt när jag läser din blogg. Jag har läst den länge, men jag har aldrig vågat kommentera. Det har varit din smärta som har drivit bort mina tankar. Din blogg har gjort att jag kan relatera och se konsekvenserna om jag hade tagit mitt liv.
Jag har aldrig tänkt på konsekvenserna av mitt handlande. Jag har aldrig vågat tänka på den smärta jag hade kunnat orsaka till alla i min närhet. Jag kommer aldrig ta mitt liv.
Jag vet inte om jag är frisk idag, diagnoserna kring mig är diffusa men jag går fortfarande under medicinering. Men jag känner mig starkare idag. Jag kan möta en motgång med ett leende på läpparna, för jag vet att jag överlever.
Att se fotografierna på detta inlägg och tänka att det hade kunnat vara mitt namn som stod på gravstenen är hemsk. Jag lider med dig fast jag inte känner dig. Men jag känner igen smärtan. Om jag hade tagit mitt liv, sett mina föräldrar lida som du, hade jag ångrat mig något enormt.
Jag har tidigare varit besviken på mig själv för att jag inte ”lyckades” ta mitt liv. Fast jag var dödligt nära många gånger. Idag är jag glad och lycklig, lycklig för att jag inte lyckades. Jag lider fortfarande av panikångest, men idag vet jag hur jag ska hantera den på ett annat sätt jämfört med för ett, två år sedan.
När du beskriver att anhöriga har fått ta över hennes saker känns det som om någon sticker en kniv i mitt hjärta. Jag har aldrig tänkt på allt det praktiska som skulle vara resultatet av mitt handlande. Frågor som ”Vem skulle ta över Julias nya säng? Hur ska vi nu göra med hunden? Hur ska vi nu göra med alla hennes saker?”.
Du ställer frågor till Linnéa precis som min mamma förmodligen skulle ha gjort. Jag måste säga att du är fantastisk som vågar dela med dig utav detta.
Det som hände dig är helt ofattbart. Jag lider med dig, det är mina tårar som är kvittot på det.
Kommentar från S
11 mars, 2011 kl 11 mars 2011 (22:59)
Finaste Linnéa… Om jag bara kunde få träffa dig en liten stund…
Kommentar från Sofie
10 oktober, 2010 kl 10 oktober 2010 (20:11)
Så många frågor. Om vi bara hade fått tjuvkika en liten minut på dem, så vi hade fått bekräftat att de verkligen har det bra. Kramar från en ängelmamma till en annan