Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Ett sjunkande skepp…

21 november 2010 (10:44) | psykiatri, sjukvård | av: Ludmilla

Akademiska sjukhuset i Uppsala har under många år haft ekonomiska problem och nu säger cheferna upp sig en efter en… Och när cheferna säger upp sig lämnar råttorna det sjunkande skeppet… samtidigt blir det svårare att rekrytera.

Akademiska sjukhuset har inte gått med vinst ett enda år sedan 1993. Årets prognos är ett underskott på över 110 miljoner kronor samtidigt som konsumtionen av vård ökar med åtta procent. För nästa år innebär det ett sparkrav på mellan 200 och 300 miljoner kronor.

Sjukhuschefen sa upp sig för någon vecka sedan. Sjukhuset liknas vid ett sjunkande skepp och det är svårt att se vilken som skulle vilja ta över efter henne.

På akuten har också Urban Säwenberg, chefen för akuten (även känd från ”Sjukhuset”), sagt upp sig. Arbetstempot på akuten är orimligt, det är alldeles för slitigt, det börjar bli patientosäkert. Det pågår en snabb omorganisation och det är en svår underbemanning. Det sammantaget med att Säfwenberg har sagt upp sig har lett in i en situation som är svår, man känner oro för att gå till jobbet skriver man i UNT.

Efter bara några månader på sin tjänst avgår nu även allmänpsykiatrins chef. Han skriver i ett brev till sin chef Karin Norlén att han snabbt tappat förtroendet för ledningen för sjukhuset och för psykiatridivisionen eftersom han upplever omfattande systemfel när det gäller struktur, ledning och ekonomi. Samtidigt ser han hur personal slits sönder och hur patientsäkerheten försummas. Situationen är ohållbar, menar han. ”Jag vill inte längre ta ansvaret för det”.

Detta är nog tyvärr bara början på ett massivt avhopp skulle jag tro. Vi är t ex många läkare som redan för flera år sedan slutade på Akademiska pga av det läge som var redan då. Sedan dess har det blivit bara sämre och sämre. Det är svårt att se hur man ska kunna stå för dessa långa köer, ”skjuta-ifrån-sig-mentaliteten”, att träffa nya läkare varje gång och bristen på en långsiktig plan för den enskilda patienten.

Problemet är att trots det extrema ekonomiska läget och de dåliga arbetsvillkoren som man arbetar på inom Akademiska så gör de som jobbar kvar allt för att patienterna inte ska lida. Så klart! Men, så länge det ändå fungerar för patienterna kommer inte politikerna att vända skutan.

Jag tror helt krasst att man måste låta skeppet sjunka och sedan bygga ett nytt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Catarina
21 november, 2010 kl 21 november 2010 (19:51)

Så sant! Botten måste nog tyvärr nås först men till priset av vad? Det är en skrämmande tanke! Kommer människor att få sätta livet till? Idag väljer många som orkar det faktiskt att ta vården utanför detta län tråkigt nog. Tack o lov för vårdgarantin. Men ibland hinner man inte heller det, utan måste som vid akuta saker uppsöka akuten. Tack o lov fungerar det kanon när man är riktigt akut sjuk och behöver vård direkt. Värre om man har mindre akuta åkommor. Har varit där flertalet gånger hämtad med ambulans och då är det första klass på vården.

Men till övriga avdelningar har det varit lite si och så i många år tycker jag. Det värsta jag tycker är att man träffat så många otrevliga, det är skrämmande.Feldiagnoser som varit under all kritik då det faktiskt handlat om liv och död vid nåt tillfälle nästan och feldiagnoser som gjort lidande flera år för patienten, också under all kritik.
Så säger man att det är inte lätt att jobba där som indragningarna ser ut men får det bli till priset av patientsäkerheten? Ja så är det ju tyvärr!
Hoppas verkligen det går fort att nå denna botten så det snabbt blir det sjukhus det en gång var. Att man som patient kan känna förtroende igen för vad som sägs och att man verkligen får den rätta hjälpen.
Men också att mentaliteten från personal ändras för det kan många vittna om att det är mycket syrliga toner på många ställen t.o.m kränkande ibland. Varför undrar man? Varför söker man sig till vården att jobba där om man inte kan vara vänlig mot en sjuk person? Då är man riktigt fel! Tyvärr har jag personligen sett det allt för många gånger och mitt förtroende är helt borta där. Jag söker mig till Stockholm om jag behöver vård, det är en stor skillnad på mänskligt bemötande där mot här oj oj!
Men man ska som sagt inte dra alla avdelningar inom samma kam det finns otroligt bra också. Hjärtvård och infektion ger jag 10 till på en skala på 10.

Men visst är det tragiskt att det gått så långt som det gjort när vi har ett så fint sjukhus egentligen.

Kommentar från Leena
21 november, 2010 kl 21 november 2010 (22:18)

Ludmilla,

Känner igen det du skriver. Vi har nästan samma problem här nere i Skåne, sjukhusen i Lund och Malmö håller på att rasa ihop.
Jag har mitt uppdrag som huvudskyddsombud på sjukhuset i Lund och ser att det är nedåtgående spiral…arbetsmiljön för personalen är katastrof.
Hur länge orkar dom arbeta med dom villkoren vi fått; besparingar, omorganisationer hela tiden…inget ljus i tunneln.

Hoppas på något bättre 🙂
Kram

Kommentar från Pär
22 november, 2010 kl 22 november 2010 (11:28)

”Kommer människor att få sätta livet till?”

Om det finns brist på resurser så får är det klart att det får konsekvenser. I vårt fall så stängde avdelningen (där han vårdades för depression och suicidtankar) för sommarsemster. Det innebar två månader utan planerad kontakt med vården.

Samtidigt så valde landstinget dessutom också att stänga även BUP:s slutenvård. Socialstyrelsen hade kritiserat den gamla slutenvårdsavdelningen (bristande säkerhet, för få vårdplatser) och därför skulle en ny slutenvårdsavdelning öppna. Landstinget valde dock, förmodligen av brist på pengar, att stänga den gamla avdelningen innan den nya skulle öppna till hösten. Det blev alltså ett glapp där slutenvård inom BUP helt saknades över hela sommaren. Praktiskt och billigt så slapp man så alltså att ordna bemanning.

Och det är det klart att det finns risk för att bedömningarna påverkas om det inte finns någon vård att ge så. I vårt fall så hade vi innan klinikens sommarsemesterstängning varnat vid tre tillfällen att vår pojke försämrades, bl a efter fynd av knivar, snaror och tabletter på hans rum. (Ett halvår tidigare hade han försökt ta sitt liv.) Nu så ansåg kliniken dock att inte inte fanns några risker alls. Alla risker avfärdades. Jag har svårt att tro, om en fungerande avdelning funnits, att bedömningen varit densamma.

Innan vår pojke dog hade kontakten med den psykolog på kliniken som var inkopplad hade också brutit samman. Alltså, samtidigt som vi föräldrar uppfattade att vår pojke försämrades ville han inte längre ha något med psykologen eller BUP att göra. Vi föräldrar tyckte därför att det var viktigt att försöka återupprätta hans förtroende för vården och frågade därför om det inte var möjligt att byta psykolog, något som vår pojke faktiskt också var positiv till. Men från kliniken var beskedet, flera gånger, att det inte gick. Det fanns det inga resurser till. Kanske senare i höst.

Vi noterade också att den inkopplade läkaren inte ens haft tid att läsa vår pojkes medicinska journal, något som i efterhand försvarades med att det inte behövdes.

Hos oss föräldrar fanns också en misstanke om att det kunde finnas droger eller muskelbyggande preparat inblandade. Vi frågade därför flera gånger om han inte borde drogtestas. Beskedet från kliniken var dock varje gång att ”det är inget som vi gör, men ni kan ju ta honom till socialen om ni vill”.

Vården av vår deprimerade pojke uppfattade vi alltså som mycket passiv. Vård handlar om prioriteringar. Vård sägs ges efter behov, men så är det ju i praktiken ofta inte. Vård ges i verkligheten efter resurser och mer eller mindre ofta räcker inte resurserna till. Då händer det att även patienter med med behov, som vår pojke, inte får den. Ibland uteblir vården eftersom man uppfattar att det finns andra som är i ännu större behov (kön vid kliniken var >6 månader), ibland pga att det helt enkelt inte finns någon vård att ge (som förra sommaren, när all vård stängdes). Självklart påverkar detta patienternas möjligheter att överleva. Problemen är antagligen störst inom områden som psykiatrin där bedömningar är svåra och ordentliga säkerhetsmarginaler därför krävs. Att göra något åt dessa brister är dock svårt om sjukvården inte vill erkänna att verkligheten faktiskt ser ut som den gör.

I vårt fall noterade visserligen Socialstyrelsen att riskbedömningarna var felaktigt utförda, att man inte brytt sig om någon vårdplan och att inga vårdkonferenser kring vår pojke hade dokumenterats. Socialstyrelsens svepande slutsats blev dock att vården i huvudsak brustit i ”kommunikation och dokumentation”. Någon närmare analys av kommunikations- och dokumentationsbristerna ville man dock inte ge, och resten var tydligen inte så mycket att bry sig om. Angående den uteblivna journalläsning har dock tillsynsenheten nu öppnat ett nytt ärende kring detta efter att regelavdelningen förklarat för tillsynsenheten att vårdpersonal faktiskt måste läsa vårddokumentationen. Det visste man tydligen inte innan på tillsynsenheten, eller så var det helt enkelt bekvämast att titta åt andra hållet. Det är jobbigt när juristerna lägger sig i.

Skriv någonting