Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Minnestriggare

8 december 2010 (22:24) | Linnéa, sorg&saknad | av: Ludmilla

Linnéa med lillasysterarmbandet

Det är ju så att vi hela tiden associerar händelser, personer och saker till varandra i ett enda nätverk av associationer.

Smärtsamma upplevelser associeras med minnen av händelsen eller personen vi saknar. Ibland behövs det så lite för att en hel arsenal av minnen och känslor ska svämma ut.

Ikväll hade Sophie hittat ett halsband igen som hon ville ha på sig. Jag fick då lust att ta fram Linnéas smyckeskrin som jag har i min garderob.
-Sophie, vill du titta på Linnéas halsband?
-Lillilli… säger Sophie och vill gå mot fotot på Linnéa.
-Nej, här…

Jag tar fram smyckeskrinet och låter Sophie ta i alla halsband, ringar och örhängen. Det är långt ifrån alla som Linnéa hade som jag har sparat. Jag har bara kvar de som jag själv hade minnen av eller som var av särskilt värde.

Sophie kastar sig på smyckeskrinet med stor energi. Alla smycken plockas ur skrinet och sedan i igen. Och så ur och så i igen. Så håller hon på i minst en kvart utan uppehåll.

Under tiden hon håller på tittar jag själv på de olika smyckena. Jag ser guldhjärtat hon fick när hon döptes. Ett annat hjärta som man kan öppna. Jag ser också delfinhalsbandet som liknar det jag själv bär som jag gav till Linnéa. Jag minns varje smycke med den historia som det bär med sig.

Jag frågar Sophie om hon vill ha delfinhalsbandet på sig och det vill hon. Hon ser väldigt stolt ut när hon har det på sig samtidigt som hon fortsätter sitt i och urplockande med samma entusiasm som tidigare.

Jag ser också det silverhalsbandet med en liten pärla som Linnéa hade på sig när hon dog. Jag tar pärlan mellan tumme och pekfinger och tittar på det. Om jag hade varit med i pärlan skulle jag ha varit med om allt det hemska som hände. Den här pärlan HAR varit med om allt det hemska som hände. Den här pärlan fanns på halsbandet som var runt halsen på Linnéa när hon dog. När tåget kom och krossade henne. Pärlan har sett allt det…

Känslorna forsar fram och dränker mig för några minuter. Sophie märker att det är något som händer och höjer blicken från sitt viktiga arbete med smyckena. Hon släpper dem och lutar sig mot mitt ansikte så att näsorna och pannorna tar i varandra och så tittar hon mig djupt in i ögonen, undrandes.

Lilla älskade varelse. Ja, du finns! DU finns! Och det är jag så oändligt tacksam och lycklig för!

Jag ser också armbandet. Armbandet som Linnéa ofta hade på sig och som syns på de flesta av bilderna från kryssningen. ”Little sister” står det på det. Emelie har ett som det står ”big sister” på. Nu kanske Sophie ska få Linnéas.

För nu är det hon som är lillasyster.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ingrid
8 december, 2010 kl 8 december 2010 (22:55)

Smycken betyder mycket, bär en historia. Den lilla pärlan bär sin historia och de andra smyckena bär sina historier. Lika unika och betydelsefulla allihopa var och en för sig och alla har de en gemensam länk – Vackra Linnéa.
Sofie har en egen historia, som är fantastisk, lika fantastisk som hela hon är 🙂

Kommentar från Cornelia Ahlberg
8 december, 2010 kl 8 december 2010 (23:56)

Några tankar:
Min Oliver. Från första början, redan under graviditeten har jag haft en otrolig ångest att mista honom, vet ej varför. Jag till och med satte mig ner – då var han kanske 6 månader – och gjorde två figurer av lera. En visar en mamma som håller sitt döda barn i armen. – Jag var rädd.
Den andra visar mig som farmor med två barnbarn, och jag läser ur en bok till dem. – Det var en förhoppnigsvis ljus framtid.
När rädslan var som tyngst, började jag tänka igenom ’varför’ och sade till mig att min rädsla egentligen var mycket egoistisk, nämligen att JAG kunde mista honom, att JAG kunde lämnas kvar med all smärta och sorg.
För att, en människas själ vandrar vidare till en annan, mycket ljus tillvaro. Kroppen är enbart ett tumt skal. Så om han verkligen skulle dö, så skulle han ju då må bra, kanske t o m bättre. Jag har tänkt ofta på det och fortfarande gör jag det vid särskilda tillfällen (för att jag känner mig så djupt förankrad med honom och känner så mycket lycka över att han finns). Och då har de tunga tankarna blivit färre. Men, – mina tankar är ju teoretiska..jag har inte upplevt sådant, försöker bara vara beredd om sådant skulle hända.
Dock, vad skrev Linnéa: ’…jag har det bra nu’ .
Jag vill tro på det och på att det är de som måste leva utan henne lider mest.

Kommentar från Marie-Anne
9 december, 2010 kl 9 december 2010 (17:26)

Det är tungt när smycken, köpta av kärlek och kombinerade med ljusa, fina minnen, blandas med sorgen och smärtan över att den som fick smyckena inte längre kan bära dem, eftersom döden gör det omöligt.

kram till dig från mig

Kommentar från Annika S
9 december, 2010 kl 9 december 2010 (21:42)

Annas smycken, hår på borstar, skivor, kläder, lite smink…det mesta sparat och ibland sniffar jag in hennes hårdoft, hennes kläder, hela Anna finns överallt och ingenstans. Hon är mig lika nära alltid. När förskolebarnen leker i snön ser jag henne med röda kinder i blå overall och röda graningekängor, hon finns i alla åldrar utom de hon inte hann uppleva, där tar mina tankar och min fantasi slut, inte lönt grubbla över allt som kunde blivit hennes vuxna liv.
Anna, det är din namnsdag idag, ditt namn betyder ” nåd”.
Du är den vackraste människa jag mött i livet, den som klarast visade vad en människa kan uppleva , ge och ta av både smärta och glädje.
Tankarna på dig gör mig fortfarande lycklig, att jag är din mamma.
Du ville inte skada oss så.

Annika

Kommentar från Annika S
10 december, 2010 kl 10 december 2010 (12:04)

Min son föddes 1 år efter att hans pappas älskade lillebror dött, 25 år.
Martin spred mycket glädje och gör det fortfarande.
Många ggr har jag tänkt på hur livet kunnat vara om hans farbror levt; ett stort tomrum och jag vet hur saknad han fortfarande är.Men farmor och farmor har verkligen älskat sina barnbarn!
Farmor pratar ofta om sin förlorade son, min son är van vid det, han vet hur viktig han är för henne och de har ett väldigt starkt band.
Annika

Kommentar från Annika S
11 december, 2010 kl 11 december 2010 (10:58)

Anna fick en sköterska att köpa en älva till henne som hängsmycke på Sahlgrenska där hon dog…sköterskan, ganska ung och som fastnat för Anna och ägnat extra tid åt henne på magavdelningen, gjorde som Anna bad henne och kom med smycket till PIVA…då var Anna medvetslös och kunde inta ta emot sin älva…fina, vackra, älskade Anna…du började göra planer igen….men din kropp överlevde inte. Din själ svävar bland älvor och änglar och Linneá och andra unga som mist sina liv?…..en dröm

En pojke som älskade Anna fick älvan på begravningen.
Tack för din kärlek Jesper och alla ni andra som älskade och var älskade av Anna

Kommentar från Amanda | allt och lite till ♥
11 december, 2010 kl 11 december 2010 (11:12)

följa varann via bloglovin ? 🙂

Kommentar från Jennie
11 december, 2010 kl 11 december 2010 (23:03)

Fantastiskt berättat Ludmilla, så välskrivet.

Det går ju inte att jämföra förstås, men jag har en gammal tröja (som är hålig och inte ens passar längre) som jag inte klarar av att slänga för att jag hade den på mig när jag avlivade min 16 år gamla hund som jag växt upp ihop med. Jag låg med hans huvud gömt i min farm, och när jag ser den där tröjan så tänker jag att hans sista andetag togs in i den – att de på något sätt sitter kvar i den. Och jag är nog den mest bittra realist man kan hitta 🙂 Så märkligt tankarna kan vandra.

Kommentar från Tuija
13 december, 2010 kl 13 december 2010 (9:40)

Minnena sköljer över en allt som oftast, idag i livet efter så bryter jag inte alltid ihop utan jag kan komma på mig själv att le stort åt minnen jag har. Senast igår då jag kom hem och det var liv och rörelse härhemma, tonårstjejer som fnissade och sminkade sig. Förväntansfulla inför sin första riktiga Luciavaka.

Det glädjer mig så att dom vill vara här innan, att Tilda har sitt egna rum med egen toalett, att det är positiva energier i vårt hem. Jag fylldes av så stark kärlek och lust till livet om och om igen. Nu har ju jag 8 år bakom mig i livet efter, och jag minns Matias med kärlek och glädje. För han var så mycket.
Vill inte bara känna smärta, förlust när jag och vi tänker och pratar om honom, för det var inte han, han var och är ren och skär kärlek.
Gläds åt att barnen, de ”små”, plockar bland Matias saker, cd skivor, dvd skivor, en del kläder som Tilda använder stora t-shirts 🙂
Livet är så mycket, mycket mer än vad ögat kan se.

Bandet med våra barn är för alltid stark och inte ens döden kan ta den ifrån oss!

Varm kram från mig
Tuija

Kommentar från elin
15 december, 2010 kl 15 december 2010 (10:31)

Så oförskämt vacker hon var. Ofattbart att en sån vacker varelse skulle ta sitt eget liv.
Mina tankar är hos dig Ludmilla.

Kommentar från Christy
13 januari, 2011 kl 13 januari 2011 (23:07)

Kram

Skriv någonting