Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Rättspsyk?

18 december 2010 (23:35) | psykiatri, självmord, sjukdom | av: Ludmilla

Jag har tidigare skrivit om Camilla (läs mer här…), en tjej som varit med om så mycket i sitt unga liv…

Nu har hon varit inlagd på barnpsyk sedan i september pga av att hon varit så dålig. Men när hon nyligen fyllde 18 år kunde hon inte vara kvar på barnpsyk utan skulle föras över till vuxenpsyk. Det ställe hon hamnat på är en rättspsykiatrisk avdelning. Detta utan att hon har något kriminellt förflutet.

Det har nu startats en Facebook-grupp för att visa att det inte är acceptabelt.

Så här skriver systern Anna på FB-sidan:

Det hela började för många år sedan. Jag var 7 år, Camilla 6, när den psykiska ohälsan slog till mot våran familj. Mamma började att höra elaka röster och pappa blev utåtagerande och tyst på samma gång. Så småningom fick mamma diagnosen schizofreni och pappa autismspektrumstörning. IQ test visade även att pappa var psykiskt utvecklingsstörd och mamma lågt begåvad (IQ under 70).

Vi barn hann fara illa innan socialen ryckte in och tvångsomhändertog oss. Man placerade mig, Camilla och våra två bröder hos våra farföräldrar. Där blev vi kvar ett år, sedan skickades vi hem igen till våra föräldrar som nyss kommit hem från psyket. Socialtjänsten var tveksamma på om det var någon bra lösning och erbjöd sig därför att vi barn skulle få flytta till olika fosterhem, men våra farföräldrar som då var 70 år gamla sa att det minsann inte behövdes, istället tog dem på sig ansvaret för oss.

Att vara föräldrar till sina föräldrar är inte lätt. Att förhindra att mina föräldrar dödade varandra var något som min bror tog på sig ansvaret för, 9 år gammal. Det var inte ovanligt att mamma och pappa rök ihop med varandra. En natt var pappa så less på mammas vanföreställningar att hon tog stryptag på mamma när hon låg och sov. Som tur var hörde min bror mammas försök att få luft, sedan tog han i med all sin kraft för att dra bort pappa från mamma, och han lyckades.

Tiden gick, vi bodde kvar hos våra föräldrar och det fungerade ganska bra eftersom att farmor och farfar var hos oss varje dag, men när de inte befann sig hemma hos oss så kantades vardagen av föräldrar som inte kunde sätta gränser för oss barn. Vad var tillåtet och vad var inte tillåtet? Det var något vi fick bestämma själva.
Skolan var vår absolut största trygghet, där var vi så mycket vi bara kunde. Där fick vi höra att vi var bra på saker och ting och vi fick komma bort från hemmiljön.

När Camilla gick i 7-8 kláss så kom nästa bakslag. Vår äldsta bror, då 17 år gammal drabbades även han av schizofreni och en ätstörning. Den gången dröjde det otroligt länge innan vi fick hjälp. Tillvaron hemma var våldsam med ständiga vanföreställningar, slagsmål kring maten och dörrar som kom flygandes nedför trappen.

Jag och min syster var rätt så gamla när detta hände och därför förstod vi mer av vad som pågick än när mamma och pappa var sjuka.

Alla i familjen for dåligt av vår brors psykiska ohälsa, inte minst Camilla som var yngst i familjen. Samtidigt som detta hände så utsattes jag och min syster för regelbundna övergrepp. Det var här som tankarna på att inte vilja leva, frodades.

Sommaren 2007 var den värsta sommaren vi varit med om. Både farmor och farfar dog inom 3 månader. en farmor och farfar som fungerat som våra föräldrar. En farmor och farfar som socialtjänsten lagt sin tilltro till, att dem skulle finnas där för oss till dess att vi kunde klara oss själva. Så vad hände?

Vi orkade inte mer. Familjen föll samman. En efter en. Camilla föll in i en svår depression och tvångsvårdades på en barnpsykiatrisk avdelning under flera månaders tid. Jag försökte att hålla ihop familjen men tillslut orkade inte jag heller. Ett självmordsförsök senare hamnade även jag på barnpsyk. I januari 2008 hoppade vår yngsta bror (då 19 år) framför en lastbil på E4:an. Inte han heller hade någon vilja att leva kvar på denna jord.

Sedan hösten 2007 har både jag och Camilla varit inlagda på psyket i omgångar. Jag har fått diagnosera borderline+bipolär sjukdom II. Camilla har fått diagnosen svår depressiv bipoläritet.

Camilla har kämpat och kämpat för att få leva ett värdigt liv. Tack vare små guldkorn har jag och min syster fått vardagen att gå ihop. Lärare, kuratorer och innebandytränare har ställt upp för oss, något vi är otroligt tacksamma för. Utan dem hade vi inte varit vid liv idag.

Men … Så hände det allra värsta, otänkbara, fasansfulla man någonsin kan tänka sig. Camillas allra bästa vän; hanna, tog livet av sig. Detta gjorde Camilla oerhört ledsen. Ingen har riktigt förstått hur starka band Camilla och hanna hade. Camilla lever med en obearbetad sorg som är den största orsaken till att hon mår som hon gör idag.

Sedan den 29 september 2009 har Camilla varit tvångsinlagd på barnpsykiatrisk akutavdelning. Tyvärr har hon ännu inte lyckats komma ut ur sin depression. Nu har man, dagen efter Camillas födelsedag skickat Camilla till rättpsyk i hopp om att de ska kunna ge henne bättre hjälp där. Det är tragiskt att det fick gå så långt att rättpsyk blev det enda kvarstående alternativet för Camilla. Hon hör ju inte hemma bland mördare och förbrytare…

Månaden efter Camilla hamnade på barnpsyk efter det att Hanna tagit livet av sig så träffade jag på ett medelålders par via min blogg. Helén, som då hade läst min blogg under en lång tid föll handlöst för mig och mitt sätt att uttrycka mig. Hon erbjöd mig, en vilsen tjej från Piteå att få komma ´på besök hos dem, och det gjorde jag. Den 25 oktober 2009 träffades vi för första gången och det blev min räddning. Helén och Anders visade sig vara världens bästa medmänniskor. Inte fasade de för att ta emot en tjej med svåra ångestattacker. Efter mitt andra besök hos skåningarna så frågade de om jag ville bo hos dem, och jag blev så lycklig. Givetvis ville jag det.

Här i Skåne finns kärlek i överflöd, människor som lyssnar, förstår och ser till att man får rätt hjälp. Det är hit vi vill att Camilla också ska få komma så fort rättpsyk anser att hon är tillräckligt bra för att förflyttas till en avdelning i malmö.

Här är länken till FB-sidan…

Här är länken till Camillas blogg (som just nu uppdateras av systern)…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Tina Warnqvist
18 december, 2010 kl 18 december 2010 (23:56)

Jag kan inte annat än gråta…
Många kramar till Anna. Och jag hoppas av hela mitt hjärta
att även Camilla kommer till er!

Kommentar från Lady Emenas
19 december, 2010 kl 19 december 2010 (11:01)

Jag hopper verkligen att Camilla kommer till Skåne också. Hon borde absolut inte vara på Rättpsyk!

Kram till er tre!

Kommentar från Annika S
19 december, 2010 kl 19 december 2010 (11:33)

Instämmer med er andra! Jag finns i Malmö och ställer mer än gärna upp för systrarna jag också.

Annika

Kommentar från Ingrid
19 december, 2010 kl 19 december 2010 (12:14)

Oj, oj, oj…
Jag blir matt i hela kroppen när jag läser sånt här. Frågan är om samhället/myndigheter har prövat att vårda och bemöta med respekt någon gång?

Kan bara önska syskonen Lycka till i deras kamp.

Kommentar från Annukka
19 december, 2010 kl 19 december 2010 (13:24)

Ännu ett fasansfullt bevis på hur socialtjänsten och framför allt barnpsykiatrin fungerar (eller inte) här i vårt land. Med de resurser vi har att tillgå så är det inget mindre än skandal att det kan gå till såhär. Fruktansvärt tragiskt.

Mitt hjärta når ut till systrarna och min önskan är att de snart får vara tillsammans igen. Sänd lillasyster till Skåne, omedelbart.. där finns den enda tryggheten hon har kvar i livet.

Ludmilla.. jag är så glad, så tacksam över att du finns.. som förmedlar sådant här, som engagerar dig i andra, som är en sann medmänniska. Också du och din familj finns ständigt i mina tankar.. God, god, god jul och nyår på dig och din fina familj..

Kram Annukka

Kommentar från Lina
19 december, 2010 kl 19 december 2010 (15:20)

Visst är det tragiskt att det är så här i Sverige. Men Camilla är långt ifrån ensam. Tycker det är konstigt att så många reagerar nu, när det för något år sedan togs upp i TV till och med. Som sagt Camilla är inte ensam. Det är fruktansvärt tragiskt att det ska vara såhär.
Jag skulle kunna skriva en hel historia om mina egna erfarenheter. Jag kan säga att jag fick inte ¨vård. Jag skulle dö, det var mitt eget ansvar. Ingen LPT inget. Tack och lov överlevde jag, på egen hand. Men, jag hade gärna fått hjälp. Kanske inte rättspsyk men någon form av hjälp.

Men misstolka mig inte. Rättspsyk är fel. Men hjälpen är behövlig.
Ta hand om dig

Kommentar från Annica
19 december, 2010 kl 19 december 2010 (20:42)

Tyvärr fungerar inte psykvården här i Finland där jag bor.Väldigt sorgligt att det är så också här.Självmorden är alltför många även bland riktigt unga också tonåren.
Jag anser att hela psykvården borde ändras även att det skulle ges mera pengar till vården.Nu ska det dras ner ännu mera inom psykvården var ska det sluta?
Räknas inte människoliv att varje självmord är ännu ett för mycket?Sjukpensioneringarna ökar och människorna mår bara sämre.Vad ska vi göra för att få beslutsfattarna att lyssna på oss och för att få ett samhälle där vi alla är lika mycket värda?Tyvärr verkar vi vara många som anser att psykvården är dålig.Ofta blir man med ett recept på mediciner i handen men någon hjälp att prata med någon är svår att få.

Kommentar från Moa
21 december, 2010 kl 21 december 2010 (23:58)

Jag blir tokig på att man fortfarande skickar helt ostraffade psykiskt sjuka människor till rättspsyk för att det inte verkar finnas kompetens för att ta hand om dem. Det var uppe på Debatt för ett tag sedan och har väl pågått i en himla massa år men ändå fortsätter det. Det är tragiskt.
En av mina bästa vänner har åkt in på LVM i två omgångar senaste halvåret och när hon beskrev hur det var när hon kom dit i ett blogginlägg lät det som häktet. Jag mådde seriöst illa när jag fick veta hur hon blev behandlad. Klarade inte av att läsa det mer än en gång.

Kommentar från josefin
18 juli, 2011 kl 18 juli 2011 (23:58)

Jag skulle bli superglad om någon ville dela med sig av något jobbigt som hänt i ens liv. Psykisk ohälsa, övergrepp, våld, missbruk, ja vad som helst som jag får tillåtelse att publicera i min blogg. Självklart får man vara anonym. Skicka gärna en kommentar eller skriv till min mejl: pussgurkan_9o@hotmail.com
Skriv: ”Händelser att dela med sig av” som rubrik.

Jag tror det är viktigt att man talar om det som är jobbigt och framstår som något man ska skämmas över. Vad man än i livet har varit med om så finns det ingen anledning till att skämmas över det. Ingen anledning till att mörklägga händelsen/händelserna. För det finns fler där ute som kanske är med om exakt samma sak just nu. När man mår dåligt känner man sig oftast väldigt ensam, men det är man inte. Det finns folk som är med om samma sak just nu eller kanske har tagit sig igenom det som du själv har gått och bär på. Det spelar ingen roll om det är något som du tagit dig igenom och inte mår dåligt över nu eller om du är mitt uppe i allt.

Är jättetacksam om någon vill dela med sig av sin historia!

Pingback från Ludmillas Blogg » Slutstation rättspsyk
11 december, 2011 kl 11 december 2011 (10:01)

[…] avdelning sedan lång tid tillbaka är Camilla Granberg. Jag har berättat om henne tidigare. Här… och här… och när hennes syster tog sitt liv här… Läs hennes blogg […]

Skriv någonting