Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

De kryper upp

19 december 2010 (23:23) | Linnéa | av: Ludmilla

Ja, det är vad de gör. Minnena.
När man minst anar det så kommer något fram.
Man behöver ju inte skrapa så mycket på ytan.

Jag gick igenom en telefon av en annan anledning och hittade ett gammalt SMS. Det är från våren 2007. Från Linnéa.

Jag tror det är väldigt viktigt att tycka om sig själv. Iaf lite så där ibland. Jag tycker mer om andra sen jag började tycka om mig. Den kärlek du ger dig själv kan bara du ge och den kärleken är oxå en av de som du mår sämst utan.
Bajs på vad andra tycker. Om de inte tycker något bra förstås. <3

Då var hon inte fyllda 14 än. Hon var väldigt klok min dotter. 🙂

När man hittar sådana här saker är det med blandade känslor. För på ett sätt så känns det som att man får en hälsning från Linnéa. Som att man har lite kontakt. Och på ett annat sätt så kan det väcka saknaden. Det är så olika vilken känsla som är starkast: glädjen över det man hade eller saknaden över det man inte har. Det beror väldigt mycket på dagsformen.

Men att det är viktigt med minnena, det är säkert. För Linnéa kommer alltid att finnas kvar, fast hon inte finns här med oss.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Catarina
20 december, 2010 kl 20 december 2010 (12:54)

Kan bara tänka mig att tankarna ständigt går tillbaka , hur ska man ens kunna undvika? Sitt käraste barn, det är ju allt man har ,allt man lever för. Kan eller vill inte ens tänka tanken på hur det skulle vara om man drabbats så hårt. Tror jag bokstavligen skulle bli tokig. Absolut är minnen viktiga, det är ju det enda som finns kvar när någon går bort. Tråkigt är att det följer med tråkiga och hemska minnen . Sådana minnen vill man ju helst ska försvinna och bara ha det ljusa fina kvar men vet att även det trista minnen ofta kommer upp till ytan med som man måste handskas med. Det ständiga, VARFÖR?
Många säger att minnen bleknar och JA det gör det kanske med vissa saker men när man förlorar ett barn eller någon alldeles för tidigt i livet då tror jag inte det bleknar för tiden var inte inne, det var inte så det skulle vara helt enkelt.
Usch, jag lider med er alla föräldrar som varit tvungna att gå igenom nå dylikt, det är en mardröm att ens tänka på det.
Å som du skriver kommer alltid alltid Linnea att finnas kvar i erat minne om än hon inte finns kvar i jordelivet. Men det är inte rättvist bara, så fruktansvärt.

Kramisar till dig!

Kommentar från Annika S
20 december, 2010 kl 20 december 2010 (22:34)

Jag hittade ett lite skrynkligt nedklottrat papper bland Annas, i en hörna med lite darrig handstil ( medicinbiverkningar) stod : ” Jag är en älskad människa”

Ja, det var och ÄR du älskade Anna!
Idag när jag gick och julhandlade lite på stan tänkte jag sorgset; jag får aldrig mer ge dig något Anna, aldrig prata med dig, krama dig, aldrig uppleva de barn du kanske skulle få…en sådan enorm förlust att livet borde stanna tvärt. Ändå går det vidare, dagar, nätter, veckor, månader och år….som om katastrofen inte hänt.

Skriv någonting