Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Livskris

20 december 2010 (22:14) | sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Jag har tidigare skrivit om krisfaser enligt Cullberg… (läs här). Det är den mest kända indelningen. Men på min rehabilitering fick jag en lite annan indelning. Tyvärr minns jag inte vem det är som gjort denna modell.

En livskris kan utlösas av många olika händelser. En del utlösande faktorer kanske inte känns som tillräckligt stora för en person men är det för en annan. Det kan t ex vara att man förlorat arbetet, kommit i ekonomiskt trångmål, förlorat en nära anhörig, blivit sjuk (förlorat hälsa) eller på annat sätt varit med om något som vänt upp-och-ned på det man trott var ett stabil del i livet.

Normalt går man igenom olika faser och kommer sedan ut ”på andra sidan” en erfarenhet rikare. Många gånger känner man sig verkligen ”rikare” när man kommit ur krisen eftersom man lärt sig många nya saker om sig själv och det liv vi lever i.

Detta är en modell att beskriva en livsomställningsprocess.

1. Att överleva
När man får beskedet om att någon dött eller att man fått cancer eller vad det nu kan vara. Man har svårt att ta in beskedet eftersom man inte kan se vad detta kommer att innebära. Oftast har man inte varit med om detta tidigare och kan inte se konsekvenserna. Jämför Cullbergs chockfas.
Detta att man inte kan ta in det som hänt eller se konsekvenserna leder till att man t ex kanske tänker sig att fortsätta sitt affärsmöte trots att man just fått ett samtal om en nära anhörigs död.

Själv kan jag komma ihåg hur jag tänkte några veckor efter att Linnéa hade dött; Jag tänkte att det var ju bra att hon dog i början på sommaren så att jag kunde återhämta mig under sommaren och sedan vara redo att börja jobba igen efter sommaren…. Joru… det var ju då det började…

I denna fas ser man framtiden som oförändrad.

2. Bearbeta
I den här fasen handlar allt om att överleva dagen. Man känner sig nedstämd och uppvisar symptom på depression. Det förflutna bleknar eftersom allt handlar om nuet. Framtiden känns oviss och hotfull eller så kan man inte tänka framåt alls. Man har insett att man inte kan fortsätta sitt liv som man hade tänkt. Man måste börja om… och man står och trampar eftersom man inte vet om man orkar börja om…

Så här kändes det för det mesta under det första året efter Linnéas död. Så här kändes det också under första delen av min behandling. Allt kretsade kring att få vardagen att rulla på. Man planerade inte framåt utan hanterade bara det som dök upp.

3. Inlärning
Under den här tiden börjar man så småningom återta kontrollen över sitt liv. Små steg framåt gör att man också ändrar sitt beteende utifrån det nya som hänt. Man har skaffat sig en ny erfarenhetsbank och man har även en ny framtidsbild än man hade tidigare.

Den här fasen (kan motsvara tiden man är sjukskriven) kan man dela in i delfaser:

-Man måste läka sig först och främst. Vila. Äta. Sova. Berika sitt inre med musik, natur, motion osv.

-Sedan kan man så smått återta sin roll i familjen. Om man varit sjuk t ex så har kanske någon annan tagit ansvar för vissa saker. Man har varit omhändertagen. För mig var det ju så att Johan gjorde allt under tiden jag sjuk. Sedan har jag lite i taget försökt att göra saker med barnen, skjutsa till skolan, laga mat, handla eller vad det nu handlar om.

-Nästa steg är att återta ett socialt liv. Vilka vänner finns kvar? Vilka vill man ha kvar? Ofta innebär en livskris att man verkligen har fått känna av vad en vän är för något och vilka behov man själv har.

-Hitta tillbaka till ett yrkesliv där man kan inkludera de nya erfarenheterna. Här är det oerhört viktigt att man inte återgår i arbete för snabbt. Börja försiktigt med 25% och stanna där tills du är redo att öka med 100% (!) till 50%. Ta sedan resterande steg i samma lugna takt. Risken om man ökar för snabbt är att man inte orkar och måste backa, vilket bara gör att man känner sig misslyckad. Om man istället lägger nivån så att man känner att man klarar det och även har marginaler kommer det hela att gå fortare!

4. Att leva med ”smärtan”
Skillnaden mellan hur det var ”innan” och ”efter” blir tydliga. Man har lärt sig att införliva de nya erfarenheterna i sitt nya liv och man får ett nytt normalliv. Synen på framtiden är ok även om den kan kännas osäker ibland.

Här är jag nu.


Ja, så kan man beskriva en krisprocess om man lyckas bearbeta det hela.

Men ibland så ”fastnar” man på vägen. Då hamnar man i tillstånd som är mycket smärtsamma och som man måste få hjälp att komma ur.

Uppskjuten sorg
Man reagerar inte så mycket i akutskedet, utan ser till att vara aktiv så att man inte hinner att känna efter. Dessa personer upplevs ofta som ”duktiga”, men det finns risk för ett senare sorggenombrott vid t ex semester, eller vid en ny förlust.

Förträngd sorg
Man uttrycker inte sin sorg i ord och känslor, utan via psykosomatiska eller psykiska symtom. Det kan vara mycket svårt för personen att se orsakssammanhang mellan symtomdebut och trauma.

Kronisk sorg
Sorgen blir till ett livsinnehåll. Personen går inte vidare utan uppfylls av tankar på det som hänt, t ex det döda barnet dagligen och stundligen.


Känner du igen dig någonstans?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Jenna
20 december, 2010 kl 20 december 2010 (23:21)

Tror jag är på en blandning mellan 3 och 4, trots att det gått 3 år sen min pojkvän begick självmord.

Kommentar från Catarina
20 december, 2010 kl 20 december 2010 (23:29)

Detta känns igen allt nästan=) Jag gick igenom en livskris efter min olycka 1997. 34 år ensamstående med en 7 åring Olyckan förvandlade mina dagar och nätter till en enda sjuk och vidrig smärta. Jag var sängliggandes en månad och kunde inte ta hand knappt om min dotter, nackvärken och huvudvärksattackerna höll på att göra mig galen, jag tappade synen mellan varven, jag blev halvsidesförlamad och massa annat elände. Men så kom jag till ett rehab uppe i Alfta och där var mitt hopp. Det var specialisterna och självklart skulle det göra mig bra igen så jag kunde börja jobba. Men det blev tvärtom! Fick höra at tjag var tvungen att acceptera detta då det inte fanns något att göra. Trodde inte det var riktigt friska där. Jösses jag hade kommit dit, det kostade massor och jag skulle vara där 1 månad och det säger att jag ska gilla läget, detta vidriga läge som då var. Aldrig! Det ritade på stora whiteboard om denna ”grop” men skulle ner i och kravla runt i och må riktigt dåligt. Trodde det var ett stort skämt men tyvärr inte. Jag var skadad för livet, mitt liv skulle aldrig bli som innan olyckan, aldrig, Jag skulle på denna månad lära känna mitt nya jag, och säga hejdå till mitt förra. Och givetvis var det en ohygglig sorg,. Säga hej till nån som inte orkade nått längre, som hade en galen värk 24 tim/ dygn, som kissade ner sig, som tappade synen,som rätt vad det var blev förlamad och satt och dregglade och tappade närminnet, HUR välkomnar man det?

Jag grinade mig igenom 1 månads rehab, jag var så slut som människa att jag visste inte ens hur jag skulle kunna komma hem och axla rollen som ensam mamma igen då jag inte ens orkade med mig själv. Så sista 2 veckorna av rehaben fick jag ta upp min dotter dit så vi tillsammans skulle få hjälpen att lära känna denna nya cattis och även hon fick prata om det som hade förändrats.

Då trodde jag att jag var i en djup depression men inte då. Det var sorg, ren och skär sorg och fullt normalt efter vad som hänt. Jösses jag sa adjö till mitt roliga, galna, fartfyllda mm liv och välkommen ett liv i smärta och elände, klart man sörjer.
Det tog mig många många månader att klättra upp från denna grop, halkade ner mellan varven ett snäpp men efter några år var jag uppe på den andra sidan och stod kvar, Tog nog 4 år att acceptera detta, jag trodde och trodde att allt skulle bli bra igen.

Men hade jag inte fått denna hjälp som det gav mig och att min dotter fick vara med mig i sorgen och allt vet jag inte vart jag varit idag. Jag hade tur som fick vara på ett rehab och gå igenom den värsta sorgen med hjälp.

Idag är jag värre i min kropp med mer eländes saker men jag har accepterat det. Jag kan gråta intensivt och banna i 5 minuter i bland men sen är det över, det tror jag är sunt med att tömma ur sig lite mellan varven. Men det är ett jätte jobb att gå igenom sorg och det tar olika lång tid beroende på vem man är. Det värsta jobb jag nånsin gjort! Men jätte jätte glad att jag gått igenom hela denna process på ett bra vis i lagom takt för det har också givit mig enorma erfarenheter och en styrka att försätta berg kan jag känna så här efteråt, Så allt ont har nått gott med sig på nått vis =)

Kommentar från Linda
21 december, 2010 kl 21 december 2010 (0:08)

Jag blev för 12 dagar sedan lämnad av min sambo, hux flux sådär. Jag är gravid i 25e veckan med vårt första barn. Han har under två månaders tid rullat runt i sänghalmen med en annan. Ja vad ska jag mer säga- jag befinner mig definitivt bara i första stadiet. Allt är helt galet och jag försöker bara överleva. Det var skönt att få läsa om de olika stadierna, tack!

Kram Linda

Kommentar från Catarina
21 december, 2010 kl 21 december 2010 (1:16)

Så beklagligt att läsa Linda. Men jag lovar dig att du kommer att klara av det. Jag blev lämnad i 3,dje månaden och var själv om förlossning och allt. Först kom sorgen, rädslan att hur ska man klara detta ensam och få ett barn men jädrar när ilskan kom. I samma veva ville han komma tillbaka i månad 8 men glöm det! Man lämnar inte en gravid kvinna ensam när man är som mest skör så tänkte jag. När du kommit ur besvikelsen och sorgen så är du starkare än någonsin.Men dessa ord hjälper dig inte nu när allt är så nytt, Man får leva dag för dag tills man blir som starkare men väl i målet är man oövervinnerlig =)

Kommentar från ullisar
21 december, 2010 kl 21 december 2010 (10:20)

hade tänkt skriva nåt om ditt inlägg Ludmilla men jag kom alldeles av mig av Lindas kommentar. så Linda, till dig vill jag säga: samla på dig kraft! du klarar det förstås, med både förnuft och känsla i behåll. jag lovar! försök omge dig av vänner och familj som du tycker om, skit i dom som suger energi (dom kan du ha tid till senare). försök acceptera situationen som den är och simma upp till ytan.

många kramar till er alla.

Kommentar från Jerry
21 december, 2010 kl 21 december 2010 (12:34)

Mycket bra beskrivet! Skulle ju vara obligatorisk läsning för alla.
Själv vågar jag mig inte på någon gissning vart jag befinner mig, men jag känner mig inte direkt sorgsen över vissa saker idag. Autopilot och en dag i taget. Kanske är det ett kronisk tillstånd. Vet ej. För övrigt så stämmer din text in på skilsmässa också, det ser jag ju.

Hoppas ni får en fin och lugn jul! Kram!

Kommentar från Ninja Ister
23 december, 2010 kl 23 december 2010 (15:43)

Jag känner att jag pendlar mellan 2 och 3, min Älskades död är ju så färskt ännu, det har inte gått mer än 6 veckor. Jag har alltid haft svårt att relatera till Cullbergs olika faser, och de du beskriver låter mera ”passande” för mig.

Det är svårt att vakna till verkligheten varje morgon, men det går bättre för var dag. Jag börjar se fördelar med att leva ensam, försöker göra saker som jag vet att jag mår bra av … och så plötsligt trycker sorgen ner mig igen i Mörkret, när jag minst anar det. Då är det bara att sätta sig och gråta tills det släpper, det hjälper mig. En del dagar när jag känner att det är svårt att andas, lyssnar jag på musik som jag vet triggar igång gråten – och det hjälper.

Kommentar från Inger
23 december, 2010 kl 23 december 2010 (17:33)

Hej Ludmilla!
Jag håller med om att det är bra att läsa om de olika stadierna. Det är också viktigt att låta det ta den tid det tar. I dagens samhälle skall allt skyndas på och klaras av snabbt. Sörjande människor får ofta antidepressiv medicin när det enda de drabbats av är sorg. Sorg som man inte får prata om eftersom det handlar om starka känslor och är tabu!

Du är väldigt fin i ditt korta hår förresten.

Jag vill önska dig och de dina en fin och härlig jul och nyår.
kram Inger

Skriv någonting