Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Har du tips till BUP-personalen?

16 januari 2011 (10:00) | barn, psykiatri, självmord | av: Ludmilla

Jag ska föreläsa på dagarna för psykisk ohälsa i Stockholm den 1 februari. Rubriken är ”Föräldrarna ditt viktigaste redskap” och vänder sig till personal på barnpsykiatriska mottagningar och avdelningar.

Jag har ju själv arbetat som läkare på BUP men även varit förälder då Linnéa var inlagd och sedan tog sitt liv. Min erfarenhet ska jag försöka förmedla och göra till konkreta råd för att man bättre ska ta tillvara föräldrarna i arbetet med barnet/ungdomen. Man står ju på samma sida…

Föräldrar är ditt viktigaste redskap!
Ludmilla Rosengren förlorade sin dotter Linnéa, endast 14 år gammal, när Linnéa var inlagd på Barn- och Ungdomspsykiatriska kliniken i Uppsala. Ludmilla berättar hur man som förälder kan uppleva bemötandet från vårdpersonalen. Om hur man kan känna sig fullständigt uppgiven och diskvalificerad när man upplever att personalen inte lyssnar på t.ex. det man själv upplever är förändringar i barnets beteende. Frågan om vem som känner barnet bäst blir aktuell. För att kunna hjälpa barnet på bästa sätt måste du sträva efter att nå dess förälder och få denne att känna sig betydelsefull. Ludmilla som har arbetat som läkare inom barnpsykiatrin, ger er förutom sin egen mycket rörande historia också konkreta tips om hur man tänker suicidpreventivt och vad man bör tänka på i bemötandet av föräldrar med suicidbenägna barn.
Föreläsare: Ludmilla Rosengren, Leg läkare, KBT-terapeut och mamma. Blogg: http://ludmilla.se

Nu undrar jag om du skulle kunna hjälpa mig även med dina erfarenheter av BUP. Berätta gärna om vad du varit med om och hur du upplever att du blivit bemött. Om du dessutom har konkreta råd som du vill dela med dig av till personal på barnpsyk så är det också toppenbra! Jag vill gärna få med så mycket som möjligt i ämnet.

Tack på förhand för hjälpen!

De båda dagarnas program är mycket intressant och jag kommer själv att delta båda dagarna. Läs mer här…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Annika S
16 januari, 2011 kl 16 januari 2011 (11:30)

När Anna blev akut körd till Bup i taxi med läkare som kommit hem till oss efter att hon skadat sig första gången så hände NOLL när vi kom till Bup. De försökte hitta plats till henne för inläggning ( erbjöd efter flera timmars väntande vuxenpsyk vilket vi tackade nej till, hon var inte fyllda 18 år.)
Dessutom fick vi inte titta på teve för det var ” förbjuden tevetid”…Vi satt ensamma i rummet med teven, helt absurt. Anna kunde inte slappna av med någon annan sysselsättning, spela bordtennis helt uteslutet, ingen pratade med oss. Anna led ju av OCD, tvångssyndrom. Jag blev så arg så jag satte på teven igen, då kom vårdaren in och stängde av och tog med sig fjärrkontrollen, INGEN pratade med oss, Skandalöst dåligt! Klart de måste ha regler men inte skrivna i sten!!!

Personalens mottagande och att de visar proffsigt att ” det här klarar vi/ är vi vana vid” märks tydligt innanför dörrarna….så här får det inte lov att vara!
Bups vårdavdelning i Malmö år 2001, kanske bättre nu?
Viss personal var dessutom helt olämplig, ” stoneface” , hård attityd. kanske kvar i verksamheten? Det fanns bra personal, det märkte jag senare, men en kedja är inte starkare än dess svagaste länk.

Kommentar från Anna-Karin
16 januari, 2011 kl 16 januari 2011 (12:43)

Då min dotter hade öppenvårdskontakt under en längre tid hörde man inte en enda gång av sig till mig som ensam vårdnasdshavare. Hon bodde då tillfälligt hos mormor av logistiska skäl men jag tyckte det var väldigt konstigt och kan inte tycka att man missade att ta tillvara på min kunskap om henne. Man hade inte kontakt med mormor heller mer än att det var hon som ringde och anmälde behovet av kontakt.

Jag tror att det är en väldigt fin balansgång mellan att ge förtroende genom att visa att man kan det man gör och förmedla trygghet till både barn och föräldrar å ena sidan och bli överlägsen och ta över å andra sidan. Det är ju viktigt att inte vi som föräldrar skall känna att det är vårt ansvar allting utan få bli avlastade en del av ansvaret av proffessionella. Vi är experter på det unika med vårt barn och dom experter på sjukdomen och det generella, det är ju med gemensamma krafter vi kan göra skillnad för just vårt barn tror jag.

Kram // Anna-Karin

Kommentar från Annika S
16 januari, 2011 kl 16 januari 2011 (12:51)

Jag har jobbat som förskollärare med barn och familjer i 33 år, snart 34, och vet hur viktigt det är att förmedla till föräldrar att ” vi kan det här, du kan vara trygg och ditt barn har det bra här” men då måste det givetvis vara sant! Problemet är att det inte finns någon fast organisation kring barnen, inte som på förskolan där vi är fysiskt närvarande med varandra hela tiden.Inom Bup finns många olika yrkesgrupper och team, jag tycker att barn med exempelvis OCD skulle höra till visst professionellt team med specialkunskaper , som i Uppsala.

Kommentar från annika
16 januari, 2011 kl 16 januari 2011 (14:30)

Hej
har inte skrivit här innan. Min dotter är idag 19 år. Har haft kontakt med BUP sen hon var 11 , framförallt för självskador och sen 2 år tillbaka även adhd. Vi är överrlag ganska nöjda. Hon har även varit inlagd akut vid ett tillfälle, på BUP.
Det jag mest reagerat mot och som verkligen satte hela vår tillvaro i gungning (och är fortfarande ouppklarat och jobbigt), var överflytten när hon fyllde 18 till vuxenpsyk. (vi bor i Lund om det spelar någon roll) jag vet att i vissa städer sker det varsamt och BUP-personal förljer med vid första besöket etc.
Det var som om från att ha varit omtänksamma, förstående, tillmötesgående (min dotter hade just blivit insatt på Concerrta för första gången mot ADHD, tappade aptit etc)
, så blev dom kalla och obehagliga och sa bara att det får läkaren på vuxen mottagningen sköta. En vuxenpsykiater som var i stort sett omöjlig att få tag på trots att personalen satte stora lappar på hans dörr etc. En riktig mardröm har det blivit av det hela måste jag säga. Det är en privat psyk-enhet som håller i vuxenpsykiatrin (öppenvården) för halva delen av invånarna i lund.
En mjuk lite överlappande (omlott kanske) övergång till vuxenpsykiatrin i alla fall under en månads tid hade jag önskat.
kram

Kommentar från Catarina
16 januari, 2011 kl 16 januari 2011 (15:57)

Har erfarenhet av BUP på små barn men även tonårsbarn. Mest terapidelen aldrig med inläggning. Både bra och dålig erfarenhet. Men det dåliga som jag än i dag inte kan förlåta att man vid när ett barn uppvisar klara tecken på övergrepp vill skydda den som gjort det och värnar om dennes framtid?? Vet att 95% av sexuella övergrepp avslås så är det men år av lidande borde tas på allvar och inte säga att man tar ett snack över en kopp kaffe. Kan inte förlåtas!

Upplevelsen att man inte lyssnar till vad föräldrarna säger riktigt det är ju trots allt vi som lever med våra barn och ser allt. Man blir som överkörd och känner sig nedtryckt. Detta fenomen ofta i vården att man har liksom ingen talan alls. Det går inte att kommunicera för vad vet en förälder, så känns det. Trots allt är det ju vi föräldrar som kan våra barn bäst och varför ska det då vara så svårt att ta informationen från hemmet också . Släppa på prestigen lite..bara för att man är psykolog, läkare osv innebär ju inte det att man vet allt bäst. Samarbete mellan föräldrar och vården.!!! Det är inte farligt att ta info från anhöriga och bolla problemen. Man blir inte sämre läkare av att samarbeta, så tycker jag =)

Kommentar från Annika S
16 januari, 2011 kl 16 januari 2011 (17:38)

Ett annat skräckexempel fråjn Bup I Malmö var när sonen blev inlagd sen kväll, men ” Stoneface” ( mitt namn på henne…) jobbade och pratade överhuvud taget inte med någon av oss och sonen ville hem där lillasyster dessutom var ensam hemma.
Jag fattade beslutet att ta hem honom över natten och sen köra dit igen på morgonen men då fick jag höra av kvinnlig äldre överläkare dan efter på möte att ” Om man som förälder inte ser till sitt barns bästa kan man fråntas vårdnaden.”
Så oförskämt!!! FY!!!
Rent juridiskt undrar jag nu om hon hade rätt komma med sådana hot; pojken var inte under lpt och jag kontaktade Bup dagen efter direkt på morgonen.

Kommentar från Elin
16 januari, 2011 kl 16 januari 2011 (18:28)

Jag gick på samtalsterapi hos BUP och fick även träffa läkare några få gånger för medicinering med antidepressiva. Hur samtalsterapi ska läggas upp är självklart olika mellan olika individer, men för min del tyckte jag att det var alldeles för okonkret. Kuratorn jag fick träffa satt endast och lyssnade, jag fick aldrig några råd eller ord som gjorde att jag hoppades på att må bättre. Mina föräldrar påpekade ofta att jag verkade må sämre efter jag haft mina samtal än innan, vilket stämde eftersom jag alltid gick dit med hopp om att få hjälp och sedan blev besviken när det inte kändes som att jag fick det.

Kuratorn kunde säga saker som ”du kanske alltid kommer ha ångest och måste lära dig att leva med det” eller ”du kanske kommer få leva med återkommande depressioner”. Detta hade hon kanske rätt i och visst måste man på något plan försöka lära sig att leva med sina svagheter, men frågan är om det är rätt sak att säga till en ung tjej med självmordstankar? Jag ville ju ha hopp om att må bättre, inte tvärtom.

När det gäller medicinering var jag också besviken på en punkt. Mina föräldrar var väldigt oroliga för att sätta in medicin till mig, det kändes skrämmande för dem, BUP lovade att de skulle ha en mycket noggrann uppföljning för att hålla koll på att allt gick bra. Jag fick träffa läkare 2 gånger och sedan dröjde det ett halvår till nästa läkarbesök. Jag hade då slutat träffa min samtalskontakt också. På läkarbesöket ett halvår senare skrev man ut medicin för ett år och sa att jag kunde äta så länge jag ville och höja dosen själv om jag kände för det. Jag som trodde det var jätteviktigt att inte sluta utan läkarkontakt…

Och till konkreta tips då.
– Ta patienten seriöst! Var väldigt försiktig med att förminska hennes/hans känslor, det är viktigt att bli tagen på allvar.
– Om det är äldre patienter (typ 15-18), berätta vad som händer, gör inte saker överhuvudet på denne, berätta vad ni tänker om problemen och lösningar. Man känner sig inte respekterad om man inte får insikt i vad som sker. Visst är man patient, men man jobbar väl mot ett gemensamt mål?
– Sätt upp tydliga mål så att det känns meningsfullt att komma. Som om det leder någon vart.
– Inge hopp, skriv en lista på positiva saker.
– Förtroende fås bäst genom att dela med sig av sig själv. Självklart ska det hållas en professionell distans, men bara en kommentar som ”själv gillar jag ordning/mina vänner betyder mycket för mig/jag kan vara väldigt känslig” kan göra stor skillnad. Samtalskontakten känns inte lika främmande och mer som en människa då.
– Ge just konkreta tips. Sätt upp mål, ge verktyg att förändra. Jag behöver inte prata, det kan jag göra med vänner, jag behöver hjälp till självhjälp.
– Var noggrann med uppföljning av medicin när det gäller unga (och det gör det ju alltid på BUP). Det spelar ingen roll om patienten inger förtroende, hon/han är ung och bör övervakas. Man kan vara en god skådespelare.

Det där blev visst väldigt långt, haha. Hoppas det kan vara något användbart i alla fall!

Kommentar från Catarina
16 januari, 2011 kl 16 januari 2011 (21:14)

Till Annika S. Åh! Detta har jag också fått höra. Är man dessutom ensamstående förälder verkar det vara så att alla antar att man är en slutkörd förälder som varken orkar eller ser något. Förutfattade meningar om ensamma föräldrar! Kan bara säga som så..som ensam förälder har man ALL tid i världen att bry sig om sitt barn. Kan lägga ner hela sin själ då man inte har andra att också lägga focus på. Så det är struntprat!

Jag har själv sökt kontakten för mitt barn vid BUP men den gång jag valde att ta bort mitt barn därifrån var det snabba med att tycka att man”inte var en bra förälder” som såg till sitt barns bästa. Jag ansåg att över 6 månaders hjälp som enbart gjorde det till det sämre, då måste man pröva nya vägar. Eftersom man själv sökt dit har man också rätten att säga ifrån om det inte hjälper. Det ska ju inte bli sämre??? En terapi bestående av leka trasdocka alternativt ”pösmunk” och springa så över golvet från vägg till vägg det kallar inte jag terapi. Inte på en tonåring. Ifrågasatte varför man inte med samtal berörde problemen men det hände inte. Man måste ju prata, ventilera, vrida och vända om man nu råkat ut för något. Vet inte vad det höll på med men hjälpte var synd att säga att det gjorde . Snarare göra en person med svår ångest ännu sämre näst intill nedvärdera tycker jag. Väl avslutade därifrån och med sunt bondförnuft försvann ångesten. Så nog har man frågetecken om en del saker inom psykiatrin.

Kommentar från Maxime
16 januari, 2011 kl 16 januari 2011 (22:19)

Hej Ludmilla!
Jag har inga bra upplevelser från BUP. Jag kände inte att jag blev tagen på allvar där trots att jag var självmordsbenägen. Det var lång väntetid och konstiga metoder de arbetade med. De behandlade mig som en 3-åring trots att jag var 16 år. Det kändes inte som de ville hjälpa mig utan bara ville få det överstökat. Jag hoppas ni andra har bättre upplevelser därifrån!

Kommentar från Anon
16 januari, 2011 kl 16 januari 2011 (22:41)

Jag har ju berättat tidigare om vad som hänt oss, men jag skriver ändå några rader.

Vår kontakt med BUP var helt enkelriktad. Vi föräldrar lämnade så mycket information som vi bara kunde och saker som vi såg och upplevde och tolkade kring vår son. Men ingen information kom någonsin tillbaka. Inte ens när vår son var bekräftat mycket suicidnära (men ändå skulle vårdas i hemmet) ville man berätta man hur skyddet kring vår son skulle se ut. Vilka tecken skulle vi vara vaksamma över? När skulle vi snabbt ta kontakt med BUP? Det är naturligtvis helt orimligt. Föräldrar i den situationen måste naturligtvis få ett mycket långtgående dagligt stöd och UTBILDAS i deras roll. Om vård i hemmet under sådana omständigheter överhuvudtaget borde tillämpas förstås. Det är ett mycket stort ansvar att lägga på föräldrar. Borde inte det hanteras av proffs?

I vårt fall blev vår efter sitt första självmordsförsök hemskickad utan åtgärder från BUP:s sida. Veckan därpå, då han tidigast fick träffa BUP igen, uppmärksammades dock suicidrisken. En bidragande orsak till att risken vid det första mötet kunde avfärdas var antagligen att vår son då för stunden höll ihop sig och tonade ned det som hänt. Med tanke på vad vi föräldrar berättade så borde det dock stått klart att det fanns en risk för suicid (särskilt med tanke på att han nyss försökt ta livet av sig). Men man lyssnade inte på oss föräldrar. Vilket alltså är ett genomgående tema i hela vår sons vård.

Jag har en känsla av att man, åtminstone de vi träffat, känner att man inte vill lyssna för mycket utan istället göra egna bedömningar. Kan det bero på att resurserna är mycket knappa och att man vill ”triagera” så att vården gå till dem ”som verkligen behöver”? Att föräldrarna som ”gapar mest” inte skall få gå före? Om föräldrarnas berättelser i de fall där barnet håller det mesta inom sig, likt vår son, ignoreras finns då inte uppenbara risker att suicidbenägenheten underskattas?

I vårt fall tror jag också att BUP stängde sin verksamhet för sommarsemester var en starkt bidragande faktor till katastrofen. Stängningen innebar i praktiken att vår son övergavs. I de texter han lämnat efter sig vet vi att han kände sig övergiven av BUP (som ett resultat av sin sjukdom förstås). Men stängningen, där han lämnades i flera månader utan planerad vård, gav förstås känslorna av övergivenhet vatten på kvarn. Efter att innan ha försämrats successivt (enligt oss föräldrar, bup avfärdade dock riskerna som vi tyckte oss se) dog vår son mitt under semesterstängningen .

Efter vår sons död skrevs också på Socialstyrelsens begäran ett expertutlåtande av verksamhetschefen Shiler Hussami, verksamhetschef för BUP i Norrbotten, där hon slog fast att det inte finns några problem med att semesterstänga BUP-kliniker, bara man gör en bedömning innan att det inte finns någon risk för patienterna. Tyvärr så är det väl sällan så som det går till? Är inte stängningen politiskt beslutad långt innan läkarna och psykologerna skall hantera konsekvenserna av den. Experten slog också fast att i vårt fall funna brister i riskbedömningarna inte kunde kopplas till den katastrof som inträffade några veckor senare. Skälet till detta som angavs i utlåtandet var just att riskbedömningar har så kort hållbarhet.

Jag har frågat mig gång på gång hur det verkligen vara förenligt med en säker vård att semesterstänga BUP-kliniker. Med patienter som alltså bara månader tidigare gjort allvarliga suicidförsök?? Uppenbarligen kan också risker för denna kategori patienter svänga snabbt.

Men jag har förstått att det är utbrett att man gör på detta sätt, det måste upp en diskussion kring detta! Är det verkligen konsensus inom barn- och ungdomspsykiatrin att det är riskfritt med semesterstängningar för ungdomar med tidigare självmordsförsök i sin nära historik?

//PL

Kommentar från Annika S
17 januari, 2011 kl 17 januari 2011 (0:41)

Jag är så imponerad av det vi alla skrivit och uttryckt så väl och tydligt, Ludmilla snälla, detta samlade material måste delges Göran Hägglund m.fl på högsta nivå, Jag har inget emot att mina inlägg sprids, alla andra måste så klart avgöra om de vill detsamma.
Vi har inget att förlora, fler än jag och Ludmilla har förlorat det mest värdefulla vi hade , ett älskat barn.

Kommentar från Catarina
17 januari, 2011 kl 17 januari 2011 (1:28)

Ja det man varit med om har man varit med om så jag står för det jag skrivit.
Nu klarade min dotter sig bra trots att vi på eget bevåg bröt kontakt tack o lov. Men av erfarenheterna har man många frågetecken. Och fasar för OM det hade varit värre om ens barn mått ännu sämre. Lider med er alla som har förlorat det käraste man har sitt barn. Kan inte i min vildaste fantasi förstå hur man överlever det faktiskt. Kan man med det lilla lilla göra nått att det ändras i rutiner, i behandlingar , i respekten mot den sjuke och anhöriga eller vad som helst så är allt värt.
Tror mycket på detta med personliga upplevelser om det förmedlas till rätta personerna så det på pränt ser. Ensam är man inget värd men flera som kan intyga brister borde väl nån form av ljus väckas tycker man.

Kommentar från Maria
17 januari, 2011 kl 17 januari 2011 (20:44)

Hej Ludmilla!
Det var längesen jag skrev nåt inlägg.. jag kollar in här nästan varje dag och har många gånger tänkt skriva nåt men inte orkat..
Men nu bara måste jag säga detta.
Min syster var ju inte på BUP då hon tog sitt liv men nåt jag saknade och som jag tror skulle vara bra för alla anhöriga till någon med självmordstankar, det var att FÅ information när jag lämnade henne i deras vård.
Alltså, när vi kom till avdelningen med min syster efter hennes självmordsförsök så hade jag gärna velat få information om hur personer som bestämt för att ta sitt liv beter sig. Och hur ska jag bete mig?
Vad ska man kolla efter för ”tecken”?
Nåt jag läste mig till efter min syster dött var att det ofta kan vara en varningssignal om en person som mått väldigt dåligt och velat ta sitt liv plötsligt verkar må mycket bättre och är lugnare än på länge. Detta stämde in på min syster och jag önskar att jag hade haft den informationen innan. Då kanske jag inte hade ”pustat ut” då utan hade legat på vården mer så att de verkligen hade koll på henne..
Jag ha velat fått informationen på papper direkt när vi lämnade henne, där det står lite olika tips för hur man kan stötta och hjälpa på bästa sätt. Det hade jag verkligen uppskattat för i den situationen så känner man sig ju totalt maktlös och vill ju så gärna göra allt man kan för att hjälpa till, men man vet inte riktigt hur.

Sen måste ju självklart personalen ta oss anhörigas oro på fullaste allvar!

Sen måste jag bara säga TACK igen för all hjälp jag fick av dig med min överklagan. Vi pratade med HSAN innan jul och då sa de att det skulle ta tid.. så det är bara att vänta och se.
Skönt att se också att det går så bra för dig i ditt tillfrisknande :))

Många Kramar Maria

Kommentar från Fanny Roethlisberger
25 januari, 2011 kl 25 januari 2011 (15:45)

Hej Ludmilla, länge sen nu. Kikar in med jämna mellanrum fortfarande, och när jag såg det här tänkte jag bara lämna avtryck snabbt.

Jag har alltid varit ett ”special fall” på just föräldrafronten då min pappa bor i Schweiz (utan möjligheter att komma hit under en längre period, eget företag etc), men ändå har han ju velat vara delaktig i min behandling och vård. Han bad mig och min mamma be läkarna rapportera till honom. Inget avancerat utan kanske ett kort telefonsamtal eller mail efter de regelbundna läkarsamtal vi hade. Det är väl inte för mycket begärt? Ändå var det himla svårt, och min pappa blev tillslut så frustrerad att han flög hit och helt enkelt gick dit. Nu uppskattade jag såklart att han kom, men man kan ju tycka att ett mail på några rader varannan vecka inte är så himla mycket begärt.

Men främst skulle jag vilja poängtera det både jag och min mamma upplevt – nämligen att det är så fruktansvärt dåligt med information och stöd för föräldrar! Min mamma har inte haft en anorektisk dotter förut. Min mamma har inte haft en deprimerad dotter förut. Min mamma har inte överhuvudtaget varit i närheten av liknande omständigheter och det är nog generellt så att det är något NYTT och FRÄMMANDE och SKRÄMMANDE för de allra flesta föräldrar som kommer i kontakt med BUP. Jag menar, en ätstörning tex (som jag ju hade och bäst kan uttala mig om) pågår inte mellan 8.30 och 14.30 vardagar. Det är illa nog att det inte FINNS annan dygnet-om”vård” för ätstörda tjejer och killar under 18 i Uppsala än att bli satt på BUP. Det är illa nog, man kan inte släppa hem ”oss” till föräldrar helt utan direktiv, hjälp och stöd?! Vi fick en matlista. That’s it. Hur hon skulle hantera mina ångestanfall, mina extrema humörsvängningar, eller vara uppmärksam på mitt ständigt fuskande – det var det ingen som hjälpte henne med. Inte heller fick hon prata med någon (efter 2 år träffade vi en familjeterapeut eller vad det var. Tyvärr inte så givande, fram för allt inte tillräckligt).

När jag kom till BUP hände över huvudtaget inget mer. Jag tillhörde liksom varken ätis eller BUP och hamnade därför i ett stort mellanland där ingen riktigt tycktes ha ansvar för mig och min vård. Mina föräldrar upplevde samma sak då de blev fortsatt dåligt informerade och såg hur jag också mest blev ”förvarad”.

Ja, det var kort vad jag tycker är viktigt och för tillfället väldigt bristfälligt inom ämnet. Hoppas för övrigt att du och familjen mår bra, tänker på er. Kram

Kommentar från Elin
26 januari, 2011 kl 26 januari 2011 (22:00)

Har skrivit två inlägg om detta på min blogg nu precis också, om du vill ha mer information. (Se senaste inlägg eller kategorin ”BUP”)

Kommentar från Ludmilla
26 januari, 2011 kl 26 januari 2011 (22:02)

Tack för alla bra tips. Det är väldigt värdefullt nu när jag ska sammanställa min föreläsning.

Kommentar från Miriam
7 april, 2011 kl 7 april 2011 (5:31)

Jag har skrivit en anmä’lan till Socialstyrelsen om vården på BUP i Södertälje 2010. Men det är svårt att som privatperson skriva på myndighetsspråk när det rör sig om så känsliga saker. SKulle gärna skicka den till dig och be om din reflektion. Men om den ska publiceras måste jag ändra barnens namn och mitt namn – och det kan nog ändå kännas svårt att hänga ut berättelsen. Även om det är viktigt. Barnen vill ju inte bli uthängda liksom..

Skriv någonting