Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Hormonerna

2 februari 2011 (23:22) | Cancern, sjukvård | av: Ludmilla

De saker som har dröjt sig kvar efter cellgiftsbehandlingarna har varit:

-Trötthet. Jag var trött länge efteråt. Under hösten har jag successivt blivit piggare och orkar mer och mer hela tiden. Fortfarande är jag inte uppe i samma tempo som jag hade innan allt började hända, men jag är på god väg.

-Ont i fötterna. Jag har fortfarande ont i mina hälar och går med inlägg i skorna och croques inomhus. Men det kan man ju ta.

-Stelhet och ont i kroppen. Det är sällan jag känner av det nu. Under första tiden gick jag som en gammal tant. Nu skuttar jag fram, står på huvudet i flera minuter och har god kondition.

-Svettningar. Cellgifterna var snabba att slå ut mina äggstockar. I samband med kurerna fick jag enorma svettningar. Men även efteråt har detta fortsatt. Vallningar, som när man är i klimakteriet. Och det är jag väl i viss mån. Eller – jag ÄR det. Fast mycket tidigare än vad jag skulle ha varit. Jag är ju bara 42 år. Och har en 1-åring. Men, cellgifterna är starka. Min läkare säger att oftast så återhämtar äggstockarna sig efter några veckor/månader. Hon hade nog förväntat sig att det skulle ha blivit så. Men, min kropp hade ingen lust med det. Istället så har hormonerna gått upp och ned och orsakat svettningar och även i viss mån humörsvängningar. Inte så kul. Så för några veckor sedan så började jag med en tablett som heter Livial. Det är en östrogentablett mot klimakteriebesvär. Och på den tabletten mår jag alldeles utmärkt. Jag är jämn och snäll i humöret 🙂 och svettningarna har minskat markant.

Jag är SÅ tacksam för att det finns mediciner!

Tanken är att jag ska prova i 3 månader och sedan ska man försöka sätta ut medicinen för att se om äggstockarna fått sig en liten puff och kan komma igång av sig självt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Annika S
6 februari, 2011 kl 6 februari 2011 (10:05)

Du har verkligen kämpat väl , Ludmilla! Önskar dig fortsatt rätt behandling så att du känner dig nöjd med livet, så nöjd det går ( vet att det aldrig blir helt bra igen efter förlusten av ett barn) att bli.

Kram
Annika

Skriv någonting