Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

När ett barn inte vill leva längre

22 februari 2011 (20:20) | död, Linnéa, psykiatri, självmord | av: Ludmilla

Jag föreläste på Psykisk Ohälsa för ett par veckor sedan. Idag sändes föreläsningen på Kunskapskanalen. Föreläsningarna är upplagda på UR-Play.

Om du vill se min föreläsning kan du titta här…

Jag vill gärna ha feed-back på det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från lina
22 februari, 2011 kl 22 februari 2011 (21:01)

Jag satt och kollade på tv innan och fastnade för din föreläsning. Kunde inte sluta lyssna. Mina tårar började rinna och jag beundrar din styrka.

Kommentar från Marie-Anne
22 februari, 2011 kl 22 februari 2011 (21:33)

Viktigt, modigt, insiktsfullt, otroligt smärtsamt,proffsigt och i allt detta utgår du från dina egna erfarenheter= en helt fantastiskt föreläsning!

Jag bockar och niger ännu en gång
kram från mig till dig

Kommentar från Fobisk
22 februari, 2011 kl 22 februari 2011 (22:07)

Wow – vilken föreläsning! Viktigt innehåll och man märkte att du kunde ha gjort den betydligt längre om du ville. Är väldigt tacksam för att du gav en länk till videon, kände att jag behövde se den.

Kommentar från Jenna
22 februari, 2011 kl 22 februari 2011 (22:11)

WOW! Jätte fint och jätte bra!!

Kommentar från Jenna
22 februari, 2011 kl 22 februari 2011 (22:44)

Jag har en fundering bara. Du säger att man inte ska lägga skuld på barnet, att man inte ska säga saker som ”tänk hur din mamma kommer må”, och det är självklart, tycker jag, MEN, vad ska man säga? Om ett barn, eller ungdom, eller vuxen, säger till mig att han eller hon inte vill leva längre, vad ska jag säga? Jag som själv är efterlevande vill gärna förklara hur många man lämnar, hur många som faktiskt bryr sig, men jag har inte tänkt på att det kan ge skuldkänslor. Men det är sant, absolut. Jag undrar bara, vad kan man säga?

Kommentar från Ludmilla
22 februari, 2011 kl 22 februari 2011 (22:56)

Alla: Tack för era fina ord. Det betyder så mycket.
Jenna: Det är en svår balansgång. För det faktum att de som blir kvar kommer att få det väldigt tungt är en stor anledning till att låta bli att ta sitt liv. Det lär jag mig gång på gång genom min blogg där så många personer berättar att de nu förstår vad de skulle utsätta sina nära och kära för och därför har de hindrat sig.
Det handlar nog om HUR man säger det. Det gäller att personen förstår att det är värre att ta sitt liv än att ”utsätta” (som man upplever det som självmordsbenägen) sina nära för att man mår dåligt. Det man inte ska skuldbelägga är att man mår dåligt. Att man gör sina föräldrar oroliga osv. Skuld och skam är väldigt centrala delar i suicidprocessen.

Kommentar från Ingrid
22 februari, 2011 kl 22 februari 2011 (23:49)

Ja du har sååå rätt Ludmilla.
Man är i en jättekris när barnet mår dåligt. Att bli lyssnad på som förälder är jätteviktigt, precis som du säger. Varför? Jo o just därför att man som förälder har möjlighet att se små skiftningar, likväl som stora skiftningar i sitt barns mående och kan berätta det.
Att inte bli lyssnad på som förälder är som att strö salt i redan helt öppna sår.
Inte nog med att man lägger skuld och skam på sig själv som en misslyckad förälder, man får det också bekräftat av människor som ”ska” vara proffs. Hur ont gör inte det?
Det är jättetungt att bära när ens barn mår dåligt och det borde finnas en fristående mottagning för dessa föräldrar. Just för att man som förälder ska kunna komma till ett proffs och prata av sig sina tankar, känslor och frustrationer, utan att de finns med i journalerna hos bup eller hos socialtjänsten. Likväl som det finns tystnadplikt för vad barnet säger till sin psykolog.

Kan bara säga
-Tack Ludmilla 😀

Din föreläsning borde ha varit längre…

Kommentar från Pegita
23 februari, 2011 kl 23 februari 2011 (12:22)

Bästa Ludmilla!
Jag pluggar på psykologprogrammet och måste säga att du är en otroligt kompetent och beläst person. Dina kunskaper och erfarenheter kan hjälpa många personer både på en medveten och en omedveten nivå. Har läst och följt din blogg regelbundet sen flera år nu och såg nu delar av din föreläsning på Psykisk Ohälsa. Vilken föreläsning, jätte bra jobbat=)
Önskar dig all väl!

Kommentar från Eva Svedmark
23 februari, 2011 kl 23 februari 2011 (12:42)

Intressant föreläsning! Bra jobbat 🙂

Kommentar från Catarina
23 februari, 2011 kl 23 februari 2011 (13:22)

En sådan BRA, GRIPANDE och framförallt en verklig föreläsning. Har varit ”live” på en för ett tag sen och liksom då som nu när jag åter lyssnar rinner mina tårar ner för kinderna. Så viktigt att attityder som kan finnas i vården psykiatri som annan vård ändra och framförallt att man samarbetar inte dömer ut föräldrarna. Det är ingen skam att samarbeta med någon som inte är utbildad för trots allt är föräldern eller den nära anhörige den som kan mest om den som mår dåligt och det är så viktig information att ta del av.

Du är enorm som orkar Ludmilla. Tack för detta enormt viktiga du förmedlar!

Kommentar från ”Cecilia”
23 februari, 2011 kl 23 februari 2011 (19:22)

Hej! Jag tycker föreläsningen var jättebra! Tycker verkligen att du är stark som klarar av att prata om Linneas död, människor som du behövs.. Är själv en av de unga som många gånger försökt ta mitt liv samtidigt som jag är en av dem som är kvar efter att min bästa vän tog sitt liv.. Jag fick själv ett väldigt dåligt bemötande av BUP som ung, likaså min morbror (som representerade vuxen i min mammas ställe) och tycker verkligen att allt det du pratar om måste bli bättre, unga behöver tas mer på allvar likaså föräldrarna.

(tidigare blogg; http://metrobloggen.se/emotionelltinstabil)

Kommentar från Susanne
23 februari, 2011 kl 23 februari 2011 (22:07)

Kära Ludmilla!
Jag har sett din föreläsning och blev tagen av din styrka och kunnande men fram för allt tycker jag att du har en fantastiskt pedagokiskt förmåga! Du förmedlar dina kunskaper så lätt att man tar till sig väldigt enkelt. Du borde satsa mer på den sida av dig.
Men jag måste erkänna att jag älskar dig mest som läkare för i den rollen var du också fantastiskt.
Att tänka på dig ger mig kraft. Tack för att du finns kära Ludmilla!
Kram
Susanne M

Kommentar från kajsa
24 februari, 2011 kl 24 februari 2011 (0:13)

Tack för en bra föreläsning!jag har som förälder blivit uruselt bemött inom vården och vill nog påstå att alla dessa elaka kommentarer om mig som mamma gjorde att vår dotter fjärmade sig från mig på ett mycket smärtsamt sätt.Har fortfarande en innerlig önskan om att en gång få ” göra min stämma hörd” och bli lyssnad till.När min dotter var sjuk var jag bara ”besvärlig”,”för mycket”,” orsaken till sjukdomen”,”ställde för stora krav på vården”, osv,osv.Inte en gång ville vården ta del av mina erfarenheter av barnets uppväxt och utveckling eller levnadsförhållande i familjen etc
När jag bad om samtal så skylldes det alltid på att dottern inte gav sitt samtycke och på sekretessen (även när hon var omyndig).Vad säger du om det?Svårhanterligt!
Det var mycket tuffa år och tog lång tid att återfå/återvinna kontakten med mitt barn!
Sådana föreläsningar som din behövs enormt mycket! TACK!

Kommentar från Ludmilla
24 februari, 2011 kl 24 februari 2011 (2:11)

Jag blir ledsen att höra hur du blivit bemött. Självklart måste du som förälder kunna få prata med dem. Du behöver information och de behöver information från dig. Och som jag säger i föreläsningen går det utmärkt att genomföra utan att personalen ”sviker” barnet!

Kommentar från Måns
24 februari, 2011 kl 24 februari 2011 (7:13)

Du borde åka på föreläsningsturné till alla Landsting i Sverige.

Kommentar från Anna
24 februari, 2011 kl 24 februari 2011 (11:09)

Du har så mycket kunskap att dela med dig av tack vare och p.g.a. dina erfarenheter.

Jag blev intresserad redan från början, du öppnar och håller kvar en i resonemanget.

Extra berörd blev jag förstås när du personligen berättade om Linnea, men när det verkligen ”brast” för mig var när du avslutade hennes hostoria med att utbrista ”ja hon kommer att göra det!”

För det är jag som är barnet. Och jag har själv fått se mina föräldrar sådär. Och jag har sett personalen ignorera det. Sen hur målmedveten jag själv är och vad jag tänker och planerar hör inte hit just nu men dt var så självklart. Och det är bra att du tar upp det.

SJälv har jag fått höra så många gånger ”om någon pratar om att ta livet av sig så gör den inte det”
Det var en präst som jag annars beundrar som sa detta till bl.a. mig. Men hallå? Ska man anta då att alla som är tysta KANSKE funderar på självmord? Hur ska vi då få veta? Så fruktansvärt dumt att säga egentligen tänker jag. För jag har inte direkt känt mig mer manad att säga vad jag egentligen tycker då.

Okej, tillbaka till din föresläsning, ursäkta.

Det du menar med ”jobbiga” föräldrar kan jag också lätt känna igen. När jag tittar på mina egna hjälplösa föräldrar så känner jag genast igen din sanna tolkning. Det är bra att du menar det. Att du talar om det, för det är så tydligt på riktigt.

Och när du nämner det där om at inte uppmana barnet om hur mycket fel man gör i och med att vilja ta sitt liv.
Jag vet inte hur många gånger jag fått höra av personal läkare och anhöriga ”Det är så otroligt egoistiskt att ta sitt liv”

Och då tänker jag. Att herregud det är klart att jag ändå VET nånstans inom mig själv men då känner jag mig bara ännu mer borta från alla andra. Då känner jag mig mer avskilld än någonsin.

Och sist vill jag påpeka hur bra det är att du tar upp det du säger om att man inte alltid säger det man egentligen tänker.

Jag själv har t.ex otroligt svårt att tala om för de runt mig hur jag tänker och upplever saker. Även om jag egentligen vill skrika av desperation och be om hjälp på mina bara knän så kan jag inte. JAg vet inte hur man sger det. Det känns viktigt att du har förstått det.

Kommentar från Rose-Marie Karlström
24 februari, 2011 kl 24 februari 2011 (14:46)

Mycket bra föreläsning! Tycker som någon annan här att du skulle vara ute i fler landsting,helst alla och ge föreläsning. Att som förälder inte bli trodd eller informerad är bara frustrerande och gör att föräldern mår ännu mera dåligt och kan inte på något sätt vara ett stöd för sitt eget barn. Barnen är ju viktigare än en själv för de flesta föräldrar och då önskar och vill man allt gott. För att kunna ge ”gott” så är det viktigt att känna att man själv finns/är.
Boken som du rekommenderade på föreläsningen, vad heter den?
Kram Rose-Marie

Kommentar från MizzLiz
24 februari, 2011 kl 24 februari 2011 (15:03)

Mycket, mycket, mycket bra föreläsning. Det tragiska i det hela är att den behövs!
Du är fantastisk!

Kommentar från Ludmilla Rosengren
24 februari, 2011 kl 24 februari 2011 (16:01)

Tack igen. Det är värdefullt att få feed-back! Kan jag genom att berätta om våra erfarenheter göra någon nytta så har inte Linnéa dött i onödan…

Rose-Marie: Boken heter Första hjälpen vid självmordsrisk” av Susanne Ringskog Vagnhammar och Danuta Wasserman.

Kommentar från Annette
24 februari, 2011 kl 24 februari 2011 (18:51)

Visste inte om föreläsningen utan satt och blippa här och då kände jag igen dig. Jag var fast och lyssnade på dina ord och man kan inte fatta att det verkligen hänt dig. Men vi änglamammor får nog en otrolig styrka inifrån när det verkligen gäller något som vi vill ändra på och brinner för.
Kram

Kommentar från Carolina
25 februari, 2011 kl 25 februari 2011 (0:18)

Kära Ludmilla, vilken fantastiskt fin föreläsning. Tack för din berättelse och att du generöst delar dina erfarenheter – som mamma, som professionell, som medmänniska. Allt gott till dig – och gratulerar till ditt första barnbarn som nu snart får se världens ljus. Tänker på dig. Carolina Welin (från Mälargården)

Kommentar från Inkan o Ligan
26 februari, 2011 kl 26 februari 2011 (9:34)

Underbar föreläsning.
Stor Kram

Kommentar från Nikki
27 februari, 2011 kl 27 februari 2011 (14:06)

Såg precis reprisen av din föreläsning på teven. Så himla bra! Så bra berättat. Starkt och modigt av dig att våga! Jag har själv varit självmordbenägen och blivit inlagd två gånger inom loppet av 3 månader. Jag var i för sig 18 år då, men varit ”deprimerad” sedan 10 års ålder och nu är jag 21. Nu var det inte depression som jag led av i för sig, men innan jag blev 19 år var det det man trodde att jag led av. Jag var 19 år när jag fick veta att jag har Asperger Syndrom. Det som berör mest är tanken på om jag hade lyckats, att mina föräldrar då hade varit i samma sits som du är. Jag beundrar dig starkt! Tack för en underbar föreläsning!

Kommentar från Jan Pilotti
27 februari, 2011 kl 27 februari 2011 (23:42)

Bästa Ludmilla, Linne’as mamma, kollega!
Såg din föreläsning om din dotter Linne’as psykiska svårigheter och självmord.
Ditt sätt att så klart framföra det som hände och dina upplevelser som förälder och att ge oss en ovärderlig lärdom får mig att tro att du gått igenom sorgearbetet så mycket du kan, så att det bara skulle vara en plattityd att nu säga att jag beklagar din sorg. Det är dock djupt tragiskt att unga människor mår så dåligt och att vi är så dåliga på att hjälpa så att många inte ser en annan utväg än att ta sitt liv. Samtidigt tror jag att när ett barn dör så finns alltid någon sorg kvar.
Du pekar också på ett allt större problem inom BUP att vi inte lyssnar!
Jag är ungdomspsykiater och har en tjänst på BUP USÖ men har många år arbetat mest som skolläkare och inom dövpsykiatrin och bara några timmar på BUP med KPT. Nu är jag efter åtta år tillbaks på BUP och är förvirrad ledsen och arg över de jag ser. Man säger att vi inte ska arbeta med familjeproblem, bara med ”sjuka barn” och neuropsykiatri. Förstår inte vad som hänt men många föräldrar känner att BUP inte lyssnar utan bara följer frågeformulär.
Har du lämnat BUP för gott? De är årsmöte i BUP föreningen i Örebro 7-8 april och jag ska försöka initiera att vi som oroar oss för vart BUP är på väg börjar samverka kring detta. Skulle önska att du med din dubbla erfarenhet kunde och ville vara med.
Jag skulle också vilja höra mer om din erfarenhet och vad som hände Linne’a.
Jag har tankar om hur man kan tala med personer om deras självmordstankar och planer, har skrivit ett abstract om det. Men känns inte rätt att skicka det till dig med den tunga erfarenhet du har utan skulle kännas bättre att få tala om det och direkt höra dina reaktioner.
Med goda tankar
Jan Pilotti

Kommentar från Ludmilla
28 februari, 2011 kl 28 februari 2011 (14:19)

Jan: Tack för ditt meddelande. Jag skickar dig ett mail.

Kommentar från anette
2 mars, 2011 kl 2 mars 2011 (9:46)

Lyssnat på dig! Kan bara säga tack för du har styrka att dela med dig. Om fler var som du skulle världen se mycket annorlunda ut. Man måsta våga prata om allt, även det som är jobbigt. Skickar kram o kärlek till dig

Kommentar från Lotta
29 mars, 2011 kl 29 mars 2011 (14:19)

Tack för en otroligt viktig föreläsning. Jag önskar att alla inom vården som möter barn och ungdomar fick möjlighet att se och höra dig. Vår dotter som nu snart är 20 år har mått dåligt i många år. Det är en lång historia, men maktlösheten att inte veta hur jag ska kunna hjälpa längre och rädslan att förlora henne är snart övermäktig. Hon medicinerar sedan ett par år, senaste medicinen har hon tagit ca ett och ett halvt år, men det går upp och ner och jag saknar någon inom vården att ta kontakt med. Vem ska hjälpa mig, eller oss, hjälpa? Som mamma är man ju så känslomässigt påverkad och blir på något vis medsjuk, när hon mår bättre, mår jag bättre och när hon mår sämre, mår jag sämre. Det blir svårare och svårare att vara stark och stötta, vad säger man till slut (det har ju gått några år), när hon säger; att ska det vara så här att leva, är det här livet, då blir inte mitt liv så långt? Funderar på att ta kontakt med någon psykolog privat, men vet inte vem. Vem kan man lita på?

Kommentar från Heba
27 februari, 2016 kl 27 februari 2016 (7:49)

Min son som är 18 år försökte ta sitt liv inatt! !!!! Det enda som går runt i min hjärna är hur kunde jag missa att han mår så dåligt!!! Han är ju alltid så glad!!!!Hur hur hur????

Skriv någonting