Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Linnéavecka

5 mars 2011 (22:36) | Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Sommaren 2007

Veckan som gick hade bokat in mer än vad min kloke man har rått mig till. Det var ju för att Emelie skulle föda barn nu på tisdag och att jag ville hålla den veckan och tiden framåt fri. (Nu föddes ju Melinda redan den 25 februari.) Förutom att jag försöker att inte boka in för mycket generellt försöker jag också tänka på att hitta en balans mellan ”Linnéa-aktiviteter” och annat.

Det jag bland annat hade bokat in var två intervjuer med journalister. En intervju brukar ta ca 2 timmar lite drygt, fotografering inräknat. Så det blir ju i stort sett en halvdag allt som allt som går åt varje. Det tar ganska mycket på krafterna eftersom jag då berättar vad som har hänt, igen och igen. Det är självklart samtidigt mycket värdefullt att få dela med mig och att också få berätta min historia. Linnéa lever kvar på det sättet och det är väldigt skönt. Som jag sagt så många gånger förr så ger det mig så mycket att känna att Linnéa inte dött ”förgäves”…

De två intervjuerna är på och avbokade ett antal gånger från tidigt i höstas pga av att min ork inte räckt till helt enkelt. Men nu blev de av.

I fredags föreläste jag för en gymnasieklass. Det var faktiskt en gammal babysimelev som kontaktade mig så här 17 år senare, eftersom hon hört talas om det jag gått igenom och undrade om jag kunde komma till hennes skola.

Jag tycker att det är ett oerhört bra initiativ och så fruktansvärt viktigt! Var lär man sig om självmord och sorg i livet? I vilken årskurs? I vilken skola? Svaret är nog på de flesta ställen att man inte tar upp det alls. Varför? -För att man inte vågar! Man är rädd att starta någon process man inte kan hantera. Man är rädd att kanske driva någon till självmord som lyssnar. Man vet inte hur man ska närma sig frågan för att är osäker som lärare. Och det i sig är ju inte heller konstigt. Var skulle lärarna lära sig om det?

Jag tog hjälp av Tonårsmorsa som jag lärde känna eftersom hon och hennes döttrar bor i närheten av platsen där Linnéa tog sitt liv och de hörde det som hände… Fatou är en populär bloggare och vi fick kontakt via nätet. Hon skriver om många viktiga ämnen och är mycket öppen med många svåra saker samtidigt som hon på ett roligt sätt beskriver hennes liv med sina 4 barn.

Fatou försökte själv ta sitt liv när hon var tonåring men överlevde. Hon var så frustrerad över att hon inte lyckades ta sitt liv. Självmordsförsöket resulterade i att hon blev rullstolsbunden i 3 månader och blev helt beroende av hjälpen från sin mamma. Nu, åtskilliga år senare, är hon otroligt glad över att hon inte lyckades. Hon har aldrig återvänd till den mörka tunneln av självmordstankar utan vet att det alltid finns en lösning när det känns jobbigt.

Att ha med Fatous berättelse tycker jag känns viktigt. Jag tror att vi kompletterade varandra bra och det känns som att vi båda gärna fortsätter att föreläsa om detta!

Och sedan avslutades fredagen med att en kvinna kom upp på mitt kontor och berättade att hon varit med om samma sak som jag. Att förlora ett barn genom självmord. Självklart känns det oerhört viktigt, och givande, att dela erfarenheterna med någon som vet hur det känns. Och när jag ligger ”längre fram” i sorgen så hoppas jag samtidigt att jag kan inge hopp om att det faktiskt blir bättre med tiden. Tiden är ens vän.

Mycket Linnéa den här veckan som sagt.

Jag märker att jag har berättelsen mer på ”utsidan” jämfört med tidigare då det rev som i ett öppet sår varje gång som jag berättade min historia. Jag märker också att jag inte är lika arg på henne längre. Det är ju ilskan som har varit den tydligaste känslan under så lång tid.
Nej, nu är det saknaden som är störst.
Och overklighetskänslan.
Att det verkligen har hänt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Pingback från Att dela med sig av livet
5 mars, 2011 kl 5 mars 2011 (23:13)

[…] Uppdaterat: Ludmilla bloggar om föreläsningen HÄR! […]

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
5 mars, 2011 kl 5 mars 2011 (23:14)

Nu blev de3t riktig läskigt! PRECIS när jag publicerade mitt inlägg, så såg jag dina trackbacks och upptäckte att du precis samtidigt som mig bloggat om föreläsningen i Fredags…! :-S

Kram! ♥

Kommentar från Inkan o Ligan
6 mars, 2011 kl 6 mars 2011 (8:58)

Skickar en stor StyrkeKram till dig och är glad att du orkar.
Vi pratar inte om såna här saker.
Jag försökte själv ta mitt liv några gånger i över tonåren.
Jag ville det nog inte egentiligen utan som så många andra, ett rop på hjälp.
Stor Kram från mig till dig.

Kommentar från Pegita
6 mars, 2011 kl 6 mars 2011 (9:07)

Hej!
Läste din artikel i Amelia, modigt av dig att ställa upp!
Vilken styra du har, Kämpa vidare!
Oh, vad Linnea är vacker, verkligen vacker. Vilket mjukt och fint leende.
/P

Kommentar från Annika S
6 mars, 2011 kl 6 mars 2011 (9:52)

Snart har det gått 6 hela år sen min dotter Anna lämnade livet och alla oss som älskade/ älskar henne. Men tiden har sedan dess löpt i 2 parallella spår, i det ena spåret tickar dagar, veckor , månader och år obönhörligt framåt och jag inser att Anna skulle varit en vuxen kvinna nu, vad skulle hon gjort om hon blivit frisk dvs lärt sig hantera sina tvångstankar och tvångshandlingar? Anna led av OCD och fick tyvärr inte terapi när det hade varit avgörande för hennes tro på en framtid.
I det andra spåret står tiden stilla sedan den 9 mars 2005. Då lämnade Anna jordelivet, endast 21 år ung, efter paracetamolförgiftning som inte behandlades med motgift i tid. ( Har anmält till Socialstyrelsen, ingen anmärkning).
Det finns så mycket som triggar mig att må dåligt för hennes skull, samtidigt ser jag den kämpande , starka, levnadsglada, sociala, konstärliga, musikaliska, djupa och kloka unga kvinna som var min vackra dotter framför mig; om hon stack nyckeln i dörrlåset och kom in nu skulle det känts som om hon bara varit borta ett kort tag. ” Anna , jag skall berätta vad som hänt medan du varit borta och hur älskad och saknad du varit!” En dröm, men hur annars uthärda tillvaron?
Anna, jag älskar dig <3 Mamma

Kommentar från Ludmilla
6 mars, 2011 kl 6 mars 2011 (10:51)

Tonårsmorsa: Jag var förvånad över att du inte redan hade hunnit! 🙂 Tack för allt!
Inkan: Tack för att du berättar så öppet. Det är modigt!

Kommentar från Elin
6 mars, 2011 kl 6 mars 2011 (16:09)

Vilket bra initiativ av eleven som kontaktade dig! Och du är fantastisk som ställer upp. Jag tror verkligen att mer information är enda sättet att minska tabun kring självmord och på så sätt förebygga. Jag är glad att det finns människor som ni som kämpar 😀

Kommentar från Annica
6 mars, 2011 kl 6 mars 2011 (19:45)

Du är otroligt stark som orkar berätta!Att berätta för människor i tonåren om depressioner och psykiska problem självmordstankar och liknande är väldigt viktigt.
Har själv varit psyksjuk sedan tonåren och är nu 32 år och sjukpensionerad.För mej är det viktigt att inte tänka för mycket på hur livet hade kunnat vara.Blev svårt mobbad hela skoltiden och tror att det är mycket mobbningen som gjort mej sjuk.Att arbeta mot mobbningen är viktig mobbning förstör människors liv.
I skolan var mobbningen på ett konstigt vis accepterad.Tex.vid lucia var det självklart att de populära tjejerna var luciakandidater vi ”töntiga” blev inte ens frågade om vi ville vara med.Ingen reagerade varken lärarna eller en enda förälder att det var fel på något vis att inte alla räknades.Fortfarande tycker jag det var fel att bara de ”populära” räknades.
Du är en förebild Ludmilla som orkar berätta din viktiga historia!

Kommentar från Alicia
7 mars, 2011 kl 7 mars 2011 (1:04)

Jag tror verkligen att det är jätteviktigt att prata om sådant i skolor! Att informera och få folk att förstå, att göra så att det inte blir tabu att prata om det helt enkelt.
Du är så stark som klarar av att ställa upp på intervjuer och föreläsa osv. Det är verkligen viktigt det du gör och jag är övertygad om att fler än du tror har nytta av/blir hjälpta av att höra din berättelse.

Kommentar från Sabina —> vikt, hälsa och träning
7 mars, 2011 kl 7 mars 2011 (10:16)

Jag önskar att någon som du kommit och föreläst på våran skola! I högstadiet va det 4 stycken som tog självmord och 5 stycken som försökte. Jag kände inte några av dem även om vi gått på samma skola i 3 år och med många hade jag gått hela min skolgång tillsammans med alltså 9 år.

Det är super viktigt att kunna prata om allt med personalen i skolan, min idol va ju min lärare så jag gick till henne när jag va orolig över saker och de funkade jätte bra.

Kommentar från Ludmilla
7 mars, 2011 kl 7 mars 2011 (15:07)

Sabina: Det låter ju helt absurt! 4 st på samma skola?? Jag skulle gärna vilja veta mer om det. Kan du maila mig? kontakt@ludmilla.se

Kommentar från Mariette Erlandsson
13 mars, 2011 kl 13 mars 2011 (17:47)

Den 25:e feb i år fyllde min son 24 år och vi bestämde att han skulle komma till mig fredagen därefter och då vill han ha en stor tårta! Det blev inte så, den 27:e feb valde han att avsluta sitt jordeliv! Jag andas och då lever jag, men har ingen föreställning om hur jag skall ta mig vidare framåt! Det har gått bara två veckor ,,,resten av tiden i livet då?

Kommentar från Ludmilla
13 mars, 2011 kl 13 mars 2011 (20:56)

Mariette: Jag är så ledsen över att höra vad du går igenom. Det är oerhört svårt att överleva och ännu svårare att leva efter ett barn har dött. Men, det går. Man måste ta en dag i taget och ibland krympa tidsfönstret så mycket som till en sekund i taget när mörkret och ångesten blir för svår. Maila gärna mig på kontakt@ludmilla.se

Skriv någonting