Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Det sitter i luften

5 april 2011 (20:00) | Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Julen 2007, 6 månader innan...

Jag vet inte hur jag ska förklara det.
Men det sitter i luften. Eller i kroppen. Eller kanske i naturen.

Jag mår inte alls bra just nu.
Datumen gör sig påminda…

För precis tre år sedan så gjorde Linnéa PRAO i lumpen. Hon bodde hos sin pappa den veckan. När hon kom hem blev hon direkt inlagd. Eller dagen efter. Det var den 13 april. Den dagen hon kallade för Helvetets Dag… Om du vill läsa om den sista tiden kan du börja läsa från det inlägget och fram till den 30 maj. Första året som Linnéa var död skrev jag noga vad som hände dag för dag året innan.

Då hade hon haft sina självmordstankar en lång tid.
Då hade hon hört sina röster en lång tid.
Då hade hon haft svårt att sova en lång tid.

Men det var inget vi visste då.
Det var mycket mer som vi inte heller visste då.
Hon levde sitt dubbelliv och höll sin fasad uppe. Men så här års började den krackelera.

Jag märker att jag åter genomlever det som hände. Nu är det för tredje gången. Och förra året gjorde jag det inte lika intensivt eftersom jag hade min cancer att fokusera på.

Även om smärtan inte är lika svår det här året så suger det fruktansvärt mycket energi. Jag känner mig kraftlös och ofokuserad. Linnéa finns där. Hela tiden.

Jag tror att det man gör omedvetet är att man någonstans försöker förhindra det som hände. Fast det inte går att backa tiden. För jag tycker att det har släppt efter den 30 maj tidigare år. Då har det ju redan hänt…

Jag är inte lika arg längre. Det märker jag tydligt, men jag är besviken. Och känner mig väldigt tom. Jag slits mellan att tycka synd om henne för att hon mådde så dåligt och att vara arg på henne för att hon faktiskt gjorde det. Mest är jag nog fortfarande arg… Samtidigt kan jag ibland snudda vid att förstå hennes tankar… att det skulle vara bättre att inte finnas alls… Jag kan förstå hur man kan känna så. Men jag förstår även den andra sidan.

Man kan inte bara trycka på delete-knappen.
Man får inte det.
Och de runt omkring tycker inte att det är bättre att man inte finns. Hur ”jobbig” eller ”tråkig” man än är.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ida
5 april, 2011 kl 5 april 2011 (20:11)

Hej Ludmilla!

Jag kan inte sätta mig in i den outgrundliga smärtan du dagligen måste tampas med. Jag har följt din blogg länge och förundras ständigt över du stark och klok du är. Att du vågar prata ett annars så tabubelagt ämne tror jag är mycket viktigt. Att vi uppmärksammar psykisk ohälsa och dess följder den kan få.

När tror du att du kan berätta om Linnéas dubbelliv? Jag undrar så vad som fick en sån vacker och intelligent flicka att välja döden istället för livet. Vad det var som åstakomma henne så mycket smärta.

Styrkekramar från Ida!

Kommentar från Annika S
5 april, 2011 kl 5 april 2011 (20:38)

Så sant, man försöker någonstans omedvetet förhindra det som skedde, om jag / vi agerat så istället, som om man fortfarande skulle kunna påverka skeendet i det förflutna, DET FICK BARA INTE SKE!
Det är 6 år sen som min Anna livet, ändå kan jag tänka och känna att om hon plötsligt kom tillbaka ( vilken lycka) så skulle tiden som gått bara ha förvunnit.
Hon är lika nära i tankar och känslor nu som någonsin i livet.
Älskar henne lika djupt och innerligt.

Annika

Kommentar från Alicia
6 april, 2011 kl 6 april 2011 (0:36)

”Och de runt omkring tycker inte att det är bättre att man inte finns. Hur ”jobbig” eller ”tråkig” man än är.” Det är just det man har så svårt att tro på…

Usch, förstår att den här tiden på året måste vara väldigt jobbig för dig 🙁 Lider med dig, även om jag inte har gått igenom samma grej (hur skulle jag ha kunnat det, jag har inga barn, än, och hoppas att jag slipper förlora dem när jag väl får några… det är nog alla föräldrars stora skräck). Du är väldigt stark!
Hon var verkligen vacker din dotter. Hemskt bara hon inte såg någon annan utväg :/
Stor styrkekram från lilla mig.

Kommentar från Jan Pilotti
6 april, 2011 kl 6 april 2011 (7:01)

Bästa Ludmilla!
Helvetet finns uppenbarligen – här på jorden. Tack för att du kämpar och delar med dig av din sorg och smärta!
Jag läste en historia: en person hade varit nära döden och fick då titta in i helvetet.
Där satt utsvultna människor i ring kring en stor skål med ris. Men de kunde inte äta för de pinnar som fanns var 3 meter långa.
Personen undrade hur det var i Himmelen och fick då se: en stor skål med ris och 3 m långa pinnar men där var människorna välmående för de matade varann över skålen.
Jag läste detta i en skrift från Karmelitmunkarna.
Det finns också en bok från dem som har gett mig tröst
Natten är mitt ljus av Wilfrid Stinissen och den handlar om själens dunkla natt
och att ingen avgrund är så djup, ingen klippa så hög att den inte kan bli en väg.
Jag vet att livet ibland är så tungt att självmord ser ut att vara den enda vägen.
När jag träffar människor som har självmordstankar frågar jag: Vad tror du att det är för fördelar med att du tar ditt liv. De allra flesta svarar att slippa ifrån allt och då frågar jag – Hur vet du det. Många gånger räcker de för att de ska förstå att man inte kan veta utan bara kan tro att att allt försvinner när man dör att man inte finns alls och ofta gör det att vi sen kan prata mer om nackdelarna.
med självmord. Men när de svarar tex att det är bättre för världen att jag inte lever eller att jag är inte värld att leva då måste man vidta alla åtgärder för att förhindra ett självmord.
Ljusa tankar till dig och Linne’a
Jan

Kommentar från Karolina
6 april, 2011 kl 6 april 2011 (9:58)

Åh Ludmilla vilka tunga tankar du bär på. Men du gör rätt som tänker, skriver och uttrycker dina känslor. Jag vet ju inte hela historien om de du kallar Linneas dubbelliv och därför vet jag inte heller hela hennes bakgrund till hennes mående och beslut. Men jag tror mig förstå att du vet och att du känner. Och hur du känner.
Jag tycker du skall tillåta dig att må dåligt just nu. Tillåta dig att tycka att just april och maj är en tung period. Och jag tycker att du och familjen skall försöka ta hand om varandra lite extra och unna er lite extra just nu. Ni behöver varandra och ni har inte gjort er förtjänta av att ha en deppig period just nu, det var knappast så Linnea tänkte att det skulle bli. Men ödet gjorde att det blev så, det blev helt enkelt en tung period nu och för all framtid. Alla har vi olika tunga perioder över året och ni har april och maj som eran.
Sköt om dig vännen! Och försök göra det bästa av situationen! KRAM

Kommentar från ”Cecilia+Borderline”
6 april, 2011 kl 6 april 2011 (11:07)

Jag förstår din smärta. Jag har mist ett barn dock fick jag aldrig chansen att lära känna h*n – det är en ständig sorg. Jag har misst vänner och bekanta jag umgåtts med – det är en sorg. Jag har mist min bästa vän som jag känt i många år – det är en enorm sorg. Det är tillåtet att sörja och det är behövligt, för oavsett hur många år det går, kommer det alltid finnas med oss.. vem vi än förlorat och varför. Det är tungt att bära. Kram!

Kommentar från Elin
6 april, 2011 kl 6 april 2011 (16:16)

Linneas historia har verkligen berört mig djupt och för ett tag sedan läste jag igenom vad du skrev 2009, dag för dag innan hennes självmord. Precis som du upplevde jag den där känslan av att innan den 30:e maj på något konstigt sätt hoppas att det skulle lösa sig ändå. Samma sak är det när jag tänker igenom dagarna före min morbrors självmord, om bara…

Jag förstår din ilska, men mest förstår jag faktiskt Linnea, att hon tog det valet trots den smärta det orsakade er alla. Hon var dessutom så ung, då är det svårt att inse hur livet kan förändras. För min del har jag insett vilken oerhörd smärta jag skulle orsaka mina nära om jag begick självmord och jag vet att mitt liv kommer innehålla mycket bra också, men ibland känns det som om smärtan jag måste genomlida ändå inte väger upp det… Om Linnea då inte ens insåg de första två sakerna jag skrev, då förstår jag verkligen hennes beslut.

Kram till dig Ludmilla! Jag hoppas att samhället snart blir bättre på att fånga upp människor med problem som Linneas

Kommentar från Ingrid
6 april, 2011 kl 6 april 2011 (16:17)

Förstår att det är tungt just nu. Vila i nuet. Ta det lugnt. Det blir sommar i år igen.
Kan bara skicka Bamsekramar till dig.

Kommentar från Stina
6 april, 2011 kl 6 april 2011 (18:58)

Hej!
Hade Linnea B12 brist? Jag hade ett värde på 220 ca, och hade depression, domningar, tappade håret och ville bara dö, började nästan bli paranoid, konstig i huvudet. detta inträffade under en extremt stressig period i mitt liv. Efter behepan i en månad kände jag att mitt splittrade jag började fogas ihop igen, bara det att jag kände igen min egen röst igen. Allt detta fast jag inte hade ett akut lågt värde, dvs under 180. Trots att den yttre situationen inte förändrades klarade jag att hantera den bättre, åtminstone ville jag inte dö längre. Jag kan förstå att man inte orkar om man mår så dåligt, det var otäckt.

Kommentar från Eva
6 april, 2011 kl 6 april 2011 (19:44)

Det gör så fruktansvärt ont att läsa om vad som hände din älskade dotter Linne’a. Har själv ett barnbarn som första gången vid 12-årsåldern försökte ta sitt liv. Fem år sedan. Fortfarande mår hon inte bra. Hon kämpar något oerhört. Jag lever med sådan skräck att det kommer att ske en dag.

Kommentar från Louise
6 april, 2011 kl 6 april 2011 (19:49)

Hej Ludmilla!

Känner precis som du. Emelie tog sitt liv 17 april 2007. Jag känner hur dom här dagarna spelas upp igen, år efter år.

Jag saknar henne så fruktansvärt. På väg hem från jobbet idag, tänkte jag: Tänk om hon fanns här hos mig.
Det känns i hela kroppen.
Kroppen minns allt i varje detalj.

VARFÖR skulle det bli så här?!

Massor med kramar till dig från mig/LOUISE

Kommentar från Ludmilla
6 april, 2011 kl 6 april 2011 (19:53)

Tack alla för era fina kommentarer. Det är så många olika vinklingar på det hela. Ni som kämpar mot självmordstankar själva, ni som har allmän medkänsla, ni som också mist någon… Stina: Ja, några dagar innan Linnéa dog visade det sig att hon hade B12-brist…. Hon hade precis börjat få tabletter.

Kommentar från cecilia
6 april, 2011 kl 6 april 2011 (19:59)

Hej Ludmilla,

jag vill dela med mig denna länk, se nedan, vilken jag skrivit på min hemsida http://www.vsmis.dinstudio.se

http://www.vsmis.dinstudio.se/text1_72.html

Jag tänker som så att jag inte kan vara arg på min bror. Han led oerhört. Som han kämpade! Som jag tror alla suicidala kämpar. Han ville leva men orkade inte kämpa längre så som han mådde då…att lida av psykisk smärta sägs vara den mest smärtsamma av alla.

KRAM Cecilia

Kommentar från Eva
6 april, 2011 kl 6 april 2011 (20:00)

Min kommentar åkte iväg av någon anledning. Jag har sökt hjälp själv för att överleva. Jag har levt med mobilen och väntat på besked att hon har lyckats. Poliserna har kört med sirenerna på för att hitta henne. Som tur var ringde hon mig o jag kunde möta upp henne. Hon var ej kontaktbar. Fruktansvärt… Kommer aldrig att glömma hennes ”döda blick”. Jag har ingen att prat med om detta. Skönt att få skriva. Kram på dig o ha det så bra du kan

Kommentar från Eva
6 april, 2011 kl 6 april 2011 (20:15)

Mitt älskade barnbarn säger ” jag vill inte dö” men orkar inte leva så här…

Kommentar från Ludmilla
6 april, 2011 kl 6 april 2011 (20:21)

Cecilia: Tack för fina ord. Visst är det så… och som även du EVA säger. Man vill inte dö men orkar inte leva med smärtan…
Oron man har för att någon ska ta sitt liv, är så oändligt svår…

Kommentar från Eva
6 april, 2011 kl 6 april 2011 (20:45)

Ja, oron är svårt att leva med…

Kommentar från Ronja
6 april, 2011 kl 6 april 2011 (22:08)

Nej, man FÅR INTE trycka på Delete-knappen. Men så är det den där tanken… ”De kommer klara sig bättre utan mig…” ”De kommer bli ledsna ett tag, och sedan gå vidare…” ”Jag kommer förstöra deras liv…” Så lägger man till lite ”De hatar mig ändå… De önskar att jag inte hade fötts…” Och när man är så långt nere så VERKAR DET SÅ LOGISKT. Så RÄTT. Så sant…

Hur kan ens huvud lura en så mycket…???

Kommentar från Annika S
7 april, 2011 kl 7 april 2011 (15:23)

Nej, man är inte bara ledsen ett tag för att sen gå vidare, förlusten finns med en alltid, resten av livet, den värsta smärtan dämpas men tomheten och saknaden är ständiga följeslagare.
Älskar dig Anna <3

Kommentar från Rospiggen
7 april, 2011 kl 7 april 2011 (16:48)

Jag var 14-15 år och ville inte mera. Det var runt -85 eller så. All mobbing i skolan sen första klass gjorde att mitt liv snurrade som när filmer av dansande människor går fortare och fortare, som en centrifug, och jag minns att jag bara kände att: näääääe, jag orkar inte mer nu. Men jag kunde inte lämna min syster…..
Jag förstår att du mår oerhört dåligt nu men tillåt de känslorna och skriv mer sen när du orkar.
Kram!

Kommentar från Sandra
8 april, 2011 kl 8 april 2011 (1:59)

Du har skrivit flera ggr att det var mycket ni inte visste då, att det var mer än ”bara” en depression som låg bakom. Du har också tagit upp borderline/ips flera ggr. Tror du att det kan ha varit nån latent sådan Linnéa led av? Eller kanske t o m (början till) schizofreni? Med tanke på rösterna alltså. Väldigt märkligt att det inte uppmärksammades av BUP. En 14-åring bör inte kunna manipulera en utbildad psykolog genom att ”prata framtid” veckan före sitt självmord (när hon dessutom hade gjort flera försök innan). Oj, vad de måste underskattat hennes intelligens och potential.
Och att höra vårdaren säga till dig, hennes mamma som känt henne hela livet, i telefonen när hon är försvunnen (och då redan död): ”Jag känner Linnéa. Hon skulle aldrig göra det…” måste kännas som ett hån, framför allt EFTERÅT. Undra hur hans/hennes samvete är nu… Hoppas verkligen de bett dig uppriktigt om förlåtelse.
Tänk om det var så enkelt att hennes symptom, till viss del iaf, berodde på B12-brist, som Stina skriver? Har hört allmänläkare säga att det kan ge alla möjliga märkliga symptom som kan vara svåra att upptäcka även av en prof., inte minst påverkan på nervsystemet. Kanske hade hon mått bättre om hon bara hunnit ta medicinen längre? Eller så var det mer komplext än så. Det svaret får vi aldrig. Men 14-15 år är ju en väldigt jobbig tid i sig med mycket krav i skolan och det i kombination med andra faktorer kan nog utlösa nåt sånt här.

Du har en jättefin blogg! Din och Lindas är/var mina favoriter. Även om man först får en negativ känsla eftersom man associerar den till så mycket sorg, smärta och mörker så vänds den ofta till nåt positivt när man läser dina intressanta och kloka inlägg!

Kommentar från Inkan o Ligan
9 april, 2011 kl 9 april 2011 (12:32)

Skickar en stor styrkeKram

Kommentar från Maria
9 april, 2011 kl 9 april 2011 (23:54)

Jag förstår verkligen att det är jobbigt nu 🙁 Det är som att uppleva allt i detalj igen när det närmar sig årsdagen då allt jobbigt hände. Jag tycker också att smärtan lättar lite dagen efter årsdagen då min syster dog..
Man går igenom allt som hände igen tiden innan och det känns på nåt konstigt sätt som att man ska kunna stoppa henne, för nu vet man ju vad som hände.. men det går ju inte 🙁 Det är hemskt att vara så maktlös!

Många Kramar till dig o din familj!!

Kommentar från marica
11 april, 2011 kl 11 april 2011 (8:21)

Länge sen jag kika in här nu.. men du finns i mina tankar! Var en ganska ung mamma som tog sitt liv i den kommunen jag bor för några veckor sen.. hon lämnade två barn 12 o 14 år efter sig… finns inga ord som tröstar och man kan inte tänka sig hur ni som är kvar orkar kämpa – men man gör ju det som tur är! Skickar en kram!!!

Kommentar från Ludmilla
12 april, 2011 kl 12 april 2011 (20:18)

Tack för varma ord!

Sandra: Nej, jag tror att Linnéa hade en psykos.
Marica: Det är så hemskt att höra att det händer igen och igen…

Skriv någonting