Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Fråga och svar

10 april 2011 (19:23) | depression, psykiatri, självmord, sjukvård | av: Ludmilla

Jag fick denna fråga i kommentarsfältet. Detta är typiskt en sådan fråga som man kan ställa på ”bloggråd” genom att maila kontakt@ludmilla.se och sedan få svar i ett videoinlägg här på bloggen. Jag väljer dock att svara på detta under frågan nedan:

Hej Ludmilla.
Jag vill inte vara till besvär, men jag känner ingen läkare privat och vet inte vart jag skall vända mig just nu. Har inte mycket förtroende för min läkare.
Jag är 23 år och har haft depressioner sedan jag var 14 och varit väldigt självdestruktiv, fast har lyckats komma ifrån skärandet i armarna, inte gjort det på två år nu. Var inlagd mycket när jag var mellan 18 och 20 år. Fått många diagnoser, borderline, ADD, recidiverande depressioner, bipolär…vet varken ut eller in, men allt det där kan jag bara inte ha.
Är inne i en vad jag tror djup depression, har självmordstankar dagligen. Jag tänker på dig ofta då, tror att du har hjälpt mig förstå vad det skulle innebära för mina anhöriga om jag tog mitt liv. Så jag kan bara inte göra det.
Har inte mått såhär dåligt på väldigt länge, och i princip det enda psykiatrin erbjuder är läkemedel. Så min fråga till dig är om läkemedel. Jag vet inte alls hur mycket du kan om psykofarmaka, men tänkte att det kunde vara värt att fråga iallafall, om du har lust och ork att svara. Jag äter just nu:
Cymbalta – 90 mg (på morgonen)
Lamotrigin – 300 mg (200 på morgonen, 100 vid middag)
Concerta – 54 mg (36 på morgonen, 18 vid lunch)
Mianserin – 30 mg (till natten)
Sobril – 5 mg x 3 (morgon, lunch, middag)
Lergigan 25 mg. vid behov.
Är detta verkligen bra?
Sedan min läkare fick reda på att jag mår dåligt höjdes Cymbalta från 60 till 90 mg, Lamotrigin från 200 till 300 mg och sen fick jag Sobril (som jag inte ätit innan)

Hej!
Det låter som att du har det riktigt svårt och att du har haft det under lång tid. Det är tråkigt att höra att du inte har förtroende för din läkare. Jag vill att du ska veta att du har rätt att vända dig till en annan läkare. Om inte annat så finns det ju privata psykiatriker. När du har de svårigheter du har så är det viktigt att du har en och samma läkare som håller i dina mediciner. Det är viktigt att man ser vilka mediciner, i vilka doser och vilken effekt de har haft – i sin helhet, över tid.

Jag är leg läkare men inte psykiatriker och alltså inte specialist på de mediciner som du frågar om. Jag vet ingenting om hur dina besvär sett ut över tid eller hur länge du använt dessa mediciner och vad du provat tidigare. Men jag kan kommentera i viss mån.
Din problematik är mycket komplex och det är inte lätt att ge mediciner som ger dig hjälp på alla de områden som du har problem på.

Det är också väldigt viktigt att du inte har mediciner som din enda behandling. KBT-stöd är användbart på många sätt både för självmordstankar, ångest och nedstämdheten och din borderlineproblematik behöver du sannolikt DBT-stöd för. Det jag säger är att du behöver en professionell samtalskontakt förutom din läkarkontakt. Du behöver ha en vårdplan och både kortsiktiga och långsiktiga mål.

Cymbalta: Antidepressiv medicin. Denna sätts in när man har provat med fulldos av andra liknande medel utan att ha fått önskvärd effekt eller att man av andra anledningar (krockar med andra mediciner eller överkänslighet) inte kan ha andra liknande medel. Man börjar med 60 mg och utvärderar efter 3 – 4 veckor. Om nedstämdheten inte givit med sig kan man höja stegvis upp till 120 mg. Detta ska inte göras på egen hand utan efter samråd med din läkare. OBS! I början när man har denna tablett kan nedstämdhet, ångest och självmordstankar öka. Det gäller även vid dosökning. Detta är biverkningar som ger med sig när effekten träder in efter några veckor.

Lamotrigin: Stämningsstabiliserande medicin som används vid bipolaritet. Ibland säger man att ”borderline” och bipolaritet delvis kan vara samma ”sjukdom” vilket gör att medicinen används även vid ”borderline”besvär. Man motverkar de stora svängningarna i humöret. Du har här en ganska hög dos och man kan inte öka så mycket här.

Concerta: Mot ADHD och ADD besvär. Ger bättre koncentrationsförmåga och gör det lättare att komma igång med saker och ting. Här har du maximal dagsdos.

Mianserin: Detta är ett antidepressivum som hör till den äldre sorten. Att du får den till kvällen är för att man blir lite trött av den. Här finns det fortfarande utrymme för höjning vid utebliven effekt. OBS! I början när man har denna tablett kan nedstämdhet, ångest och självmordstankar öka. Det gäller även vid dosökning. Detta är biverkningar som ger med sig när effekten träder in efter några veckor.

Sobril: Ångestdämpande. Detta är en mycket tillfällig medicin som inte ska användas en längre tid. Man sätter ofta in det samtidigt som man börjar med antidepressivum om man har mycket ångest eftersom det finns risk att ångesten ökar annars. Medicinen ska trappas ut så snart som möjligt och man ska hitta andra sätt att hantera eventuell kvarstående ångest.

Lergigan: Är också ett lugnande/ångestdämpande medel som också ska användas under en begränsad tid.

Jag förstår att du tycker att det känns som många mediciner. Jag är övertygad om att man tittat noga på dina mediciner och inte ger dig mer än man behöver. Det verkar dessutom som att man försöker justera dem just nu och därför gjort en del ändringar och lagt till i en övergångsperiod till dess att man sett effekten av ändringarna. Det finns alltså anledning att ha tålamod och vänta några veckor för att se om inte det man ändrat på kan göra att du mår bättre.

Om du sedan skulle vilja att man tar bort mediciner måste detta göras försiktigt och i samråd med en läkare. Det kan vara direkt livsfarligt att ta bort mediciner själv om man inte vet vad man gör.
Det är väldigt viktigt att det är en och samma läkare som håller i dina mediciner och att du inte experimenterar på egen hand.

Hoppas att detta har hjälpt dig lite i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Malin
10 april, 2011 kl 10 april 2011 (21:36)

Hej.
Just ja, tänkte inte på att jag kunde ställa frågan på bloggråd, sorry!
Jag vill tacka dig så jättemycket för att du tog dig tid till att skriva det långa svaret till mig. Tusen tack! Det betyder mycket för mig.
Sedan kan jag passa på att säga att jag nästan alltid läser din blogg när självmordstankarna blir för jobbiga, alla gånger jag har tvekat på om jag ska verkligen ska fortsätta leva så har din blogg ändrat mina tankebanor väldigt fort. Tror att det är fler som håller med mig där, du gör ett otroligt fint jobb med din blogg.
Jag var påväg att få börja i DBT, men sedan hamnade jag på behandlingshem (inte p.g.a drogproblematik utan för mina psykiska problem. Dom visste nog inte var dom skulle göra av mig, kunde ju inte bo på psyk) och det rann ut i sanden. En psykolog som jag hade lite kontakt med under min tid som inlagd sa till föreståndaren på behandlingshemmet att det var lika bra eftersom jag ändå inte ville(???), och då hade jag ändå bett om det länge.
Den samtalskontakten jag har nu är en sjuksköterska med alldeles för lite kunskap för min problematik. Känns bara sjukt allting, att inte få den hjälpen man behöver, men jag är trött på att tjata och driva på allt utan resultat. Att sedan sätta massa olika diagnoser utan att ha gjort en ordentlig utredning känns inte heller tryggt. Allt är så oseriöst, så jag funderar faktiskt på att söka upp något privat.
Tack för att du finns, Ludmilla.
MVH, Malin.

Kommentar från Sara
11 april, 2011 kl 11 april 2011 (19:21)

Till Malin: Om du bor i en lite större stad kanske du kan gå till husläkare och be om remiss till någon annan psykiatrisk klinik om det finns. Brukar gå att se på vardguiden.se om det finns flera också, där finns nog en del privata läkare med också. Är osäker men kanske att du kan vända dig till psykakuten också, dels kan det ju vara bra om du skulle må jättedåligt men annars tänkte jag att de kanske kan justera nån medicin om det skulle behövas eller hänvisa dig vidare nånstans. Bara lite idéer. Har snart en vårdexamen också och håller med om att det vore bra med KBT- eller DBT-psykolog för dig, bra mottagningar brukar ju kunna erbjuda det nu. Hoppas det går bra och du mår lite bättre snart.

Kommentar från Lekman
11 april, 2011 kl 11 april 2011 (22:17)

Malin, det är klart du ska få en utredning om du vill och behöver. Det har man RÄTT till!! Såna allvarliga diagnoser ska man väl verkligen inte ställa utan det?! För ADD trodde jag krävdes en neuropsyk. utredning? Och en icke kompetent ssk räcker ju inte som ”terapeut”. Du borde få byta till en mer erfaren psykolog tills ni bestämt fortsättningen. Och DBT är ju det mest effektiva för borderline-problematik så om du fått den diagnosen borde du väl ha all rätt till det, särskilt om du var på väg att börja innan. Orkar du inte fråga/tjata själv kanske någon anhörig kan göra det åt dig? Eller kontakta verksamhetschefen på mottagningen.
Tycker inte du ska behöva söka privat när du har rätt till offentlig vård. Privata är ju inte alltid anslutna till landstinget. Lycka till och stå på dig!

Kommentar från Annika
12 april, 2011 kl 12 april 2011 (12:15)

Jag tycker att du är en väldigt stark människa. Du har blivit en stor förebild för mig. Att ha upplevt så mycket fruktansvärt men ändå kunna stå upp. Du är en stark människa. Det kan vara svårt att att svara på hur man mår? när någon frågar. Det kan vara svårt att uttrycka med ord. Denna sida ! check it out!!

http://apps.facebook.com/ibumtin

Kommentar från Jonathan gulliksen
29 oktober, 2013 kl 29 oktober 2013 (0:26)

De e ju helt sjukt!?! Var finns du? Jag letar förbryllat efter em. anledning å leva ja ser inga mer ens alternativa positiva ljus i framtiden… Med något.. Ush jag gillar inte de här har aldrig kännt att ja har gett upp så här förut å ingen hjälper jag har med add borderline biopolär ev schizoaffektiv.. Vågar inte prata med någon.. Men om du nu har liknande diagnoser kanske du fattar vad jag pratar om?:) snälla kontakta mej,. Jag måste få prata med nån som fattar… Har velat dö sen ja va fem å försökt allvarligt ibland å för å skrika på hjälp ibland.. Men jag känner att hoppet är slut att de inte lönar sej söka hjälp öppna sej förklara eller göra små självdestruktiva gärningar för å klara lite till.. Känns som att de e slut å de kommer va så här surt å illa tills jag lyckas dö av egen vilja eller av utmattning emetionellt å mentalt så man slutligen ger upp… Hjälplöst hopplöst e ända vägen vägen ut? Om du finns skriv kanske kan vi hjälpa varrandra…?:((( ett sista rop sen får de va slut…

Skriv någonting