Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Ett mail till en osynlig vän

18 april 2011 (20:47) | att hjälpa andra, depression, psykiatri, självmord | av: Ludmilla

Jag får väldigt många mail och jag försöker hinna svara på alla, men ibland tar det lite tid. Jag blir väldigt hedrad att så många vill dela sin livshistoria med mig och att så många blir hjälpta av det.

Då är vi tillbaka där igen… Pga av att Linnéa dog började jag blogga… och på så sätt kan jag idag hjälpa andra. Då har inte Linnéa dött förgäves. På så sätt har det inte varit meningslöst. Med mina erfarenheter kan jag hjälpa andra.

Många mail känner jag skulle vara så värdefulla om andra också kunde ta del av. Att dela erfarenheter är så viktigt. Det är också därför jag vill att så många som möjligt ska skriva till ”bloggråd” (kontakt@ludmilla.se) så att jag kan svara i ett videoinlägg. Jag förstår att det många gånger är så känsliga ämnen att man tvekar inför detta, men jag lovar att jag inte lämnar ut varken namn eller andra uppgifter som gör att man kan bli identifierad.

Jag frågar alltid innan jag lägger ut mail på bloggen. Här kommer ett från en ung man som jag tror många kan känna igen sig i.

Hej Ludmilla,
Det har nu gått lite mer än ett halvår sedan du skrev till mig och jag ursäktar att jag inte har skrivit tillbaka eller visat min tacksamhet på något annat sätt, men här kommer en uppdatering om hur det har gått:

Jag kommer ihåg det som om det vore igår, men det var den 20:e maj, en fredag, 2010 på förmiddagen som mitt liv tog en en vändning som jag aldrig kunnat föreställa mig. Helt plötsligt kände jag mig konstig på ett ovant och obehagligt sätt. Det försvann inte och jag började bli orolig, men ganska snabbt blev det värre och sedan dess har det pendlat upp och ner. Jag har varit uppe i paradiset och allt har känts toppen, men det har funnits minst lika många tillfällen där jag befunnit mig i helvetet och bara önskat att allt bara försvann. Tankar på att avlägsna mig från detta jordiska var mer regel än undantag och jag gick ganska långt i mina funderíngar och förberelser. Inget hände, jag var för feg och vågade inte och tiden, den bara rann iväg, men känslorna fanns kvar… Ja, det här visste du redan, men ”storyn” tar inte slut där, utan fortsätter lite mer:

Idag är det den 20:e december, alltså runt sju månader sedan eländet började. Om det har gått bra eller inte beror nog på hur man ser det. Jag har inte gjort något nytt försök (du vet), men tankarna finns fortfarande där och ibland så skaver det riktigt ordentligt och då gör det otroligt ont. Dippar och dalar avlöser frekvent varandra. Ibland kan det kännas bra och då känns det som att allt kommer att gå bra och framtiden är ljus. Då känner jag mig konstig och ställer mig frågan: ”Vad håller jag på med? Sluta tyck synd om dig själv, du har alla möjligheter till att lyckas o.s.v.” och då känns det som om jag vore i himmelriket, eftersom tillvaron nu det senaste halvåret haft en saknad av kontinuerlig harmoni eller hur man nu ska uttrycka sig. Man har blivit van med en tid av sorg och deppighet så när jag känner mig glad och lycklig då känns det nästan överdrivet bra. Det som ändå känns bäst är att oavsett om jag avfjärmar mig från social kontakt med mina vänner eller inte så har jag en familj som stöttar mig och kommer att stötta mig. Det ska tilläggas att mina föräldrar vet om hur jag mår (men inte exakt hur det är) men inte mina syskon. Jag har inte velat att de ska få veta för då kanske de börjar må dåligt och presterar sämre i skolan och allt annat. Det vill jag inte. Skulle de må dåligt p.g.a mig vet jag inte vad jag skulle ta mig till. På något sätt känns det som att hellre att det går bra för dem än för mig.

När det känns deppigt och sorgligt så kan jag komma i djupa dalar och då känns det som att allting är mörkt och att det finns ingenting eller ingen som kan hjälpa mig. Jag känner mig som världens mest misslyckade person, som om jag förpestar och skämmer ut mänskligheten. Den mest avgörande orsaken till att jag ofta känner som jag gör är att jag varken går någon utbildning eller har ett arbete. Detta hade kunnat undvikas med lätthet (tror jag), men jag har varit lat, inte vetat vad jag vill o.s.v. Jag har inte orkat ta tag i något och trott att det kommer att lösa sig bara jag försöker lite, men den verkligheten finns ju inte. Jag vet att jag kan ta mig ur detta, att jag har kapacitet och viljan finns där gömd någonstans, men det gäller att ta fram den. Detta har inte hänt och ju längre tiden går ju djupare in i ”helvetet” kommer jag. Jag brukar ta hörlurarna, ta på mig jackan och gå ut på en promenad som kan vara väldigt länge. Jag lyssnar på musik samtidigt som jag tänker på mitt liv och min framtid. Sorgsenheten finns där och när tårarna kommer fram brukar dem verkligen komma fram snabbt utan pardon. Med dem kommer de tankar som jag haft förut och allt positivt bara försvinner på rekordtid. Allt känns så otroligt hopplöst och meningslöst. Jag undrar vilket värld jag lever i och om det finns någon annan värld där ute som är bättre. Hur skulle det kännas om det hade varit ”såhär” och vad hade jag gjorde om det hade varit annorlunda etc. är återkommande tankar. Jag lägger mig med sorgsenheten sprängande i huvudet, vilket skapar en sorts smärta som gör att jag är vaken länge. Jag har blivit en person som jag närmast föraktade förut. Nu vet jag att man inte ska döma någon på förhand och jag önskar jag aldrig hade gjort det. Jag vet nu hur det känns och förhastade åsikter är ett minne blott. Det känns pinsamt på något sätt. Jag vill inte vara såhär.

Detta är de två skepnader jag tvingas leva med dag för dag. Ibland känns det jättebra och skönt. Ibland återkommer alla negativa och ledsna tankar som gör att jag vill att allt bara ska sluta. Jag önskar bara att jag får känna frid. Det skulle vara så underbart. Nu på fredag ska jag till Unga Vuxna-mottagningen för att prata lite, men jag vet inte vad jag ska säga. Att prata ansikte mot ansikte känns nervöst och gör mig lite orolig. Jag tror faktiskt inte att det hjälper så pass mycket att det kan ta mig ur detta fullständigt.

Är jag modig för att jag skriver detta? Det tycker inte jag. Har aldrig tyckt det och kommer nog aldrig göra det. Jag skäms över mig själv så mycket. Jag är den personen jag inte vill vara och känner mig väldigt annorlunda. Nej, dags att tänka positivt nu.

Det känns skönt att få skriva av sig till någon som vet (om inte exakt iaf lite) hur man känner sig och vet hur det kan vara. Man skriver och får tid att reflektera och kan vara ett bra sätt att motverka negativa tankar. Jag må vara okänd för dig och du vet inte så mycket om mig, men hur konstigt det än låter så ser jag dig som en osynlig vän. Det känns på något sätt att du hjälpt mig åtminstone en liten bit tack vare bloggen och ditt engegemang. Jag uppskattar det. Tack för att ha hjälpt mig med det. Min ”okända” vän kan vara anledningen till att jag redan nu om inte mycket bättre, iaf mår lite bättre. Jag är evigt tacksam. Ha de bra och lycka till med allt oavsett vad. Det finns hopp för alla, frågan är om det hoppet en dag når mig? Jag hoppas det, jag vill det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Annika S
19 april, 2011 kl 19 april 2011 (8:11)

Unge man , du har kapacitet inom dig , försök tillåta dig att inte prestera en period i livet, ge dig tid och ta emot hjälp. Ge inte upp på trappan till vuxenlivet!
Läser just nu om en annan ung mans kamp, Pelle Sandstraks självutlämnande bok ( finns i pocket) ” Mr Tourette och jag”. Om hans kamp sedan barnsben mot tvångstankar och tvångshandlingar, Tourette .Han håller väldigt levande föreläsningar också.
Googla hans namn, hemsida finns, han är en otrolig skådespelare och person!

Annika

Kommentar från Catarina
20 april, 2011 kl 20 april 2011 (10:04)

Det är fint att få läsa såna starka berättelser från andra människor som kämpar! Tack för förtroendet!

Jag lade till dig som en av bloggarna som jag följer på min blogg. Hoppas det var ok! Ha en bra dag!

Kommentar från Andrea
24 april, 2011 kl 24 april 2011 (2:41)

Hej Ludmilla. Jag skickade för nån vecka sen ett mail till dig på ludmilla@linnea.se. Nu undrar jag om du fortfarande använder den? Eftersom du inte nämner den t.ex. här i detta inlägg. Jag hittade den bland kommentarerna till ett annat inlägg som var minst ett år gamla, så jag tänker att den kanske inte är aktuell längre? Jag inser att du får många mail och att du kanske helt enkelt inte kan eller hinner svara men jag vill bara kolla för säkerhets skull.

Kram

Kommentar från Ludmilla
24 april, 2011 kl 24 april 2011 (8:56)

Hej Andrea,
Jag har svarat dig nu. Den adress du anger går till mitt kontor. Använd gärna kontakt@ludmilla.se när ni vill kontakta mig. Jag kan dock inte garantera att jag svarar omgående för jag får så många mail så det är svårt att hinna med. Jag skulle kunna sitta på heltid med detta!

Ludmilla

Kommentar från Elin
26 april, 2011 kl 26 april 2011 (18:21)

Känner verkligen igen mig mycket i den här berättelsen, just känslan av hur bra allt är när man är befriad från smärta. Helt plötsligt är det som att gå på moln! Och då föraktar man och ifrågasätter logiken i vad man känner när man mår dåligt.

Jag tror absolut att du/han kan må bra igen! Och en samtalskontakt kan hjälpa, det har det gjort för mig, man måste göra det stora jobbet själv, men att prata med någon kan göra att man blir mer uppmärksam på hur man tänker och reagerar. Jag hoppas att du vågar ge det en chans och vågar försöka, för mig tog det lång tid innan jag insåg att jag faktiskt blev bättre av min behandling. Jag tror också att vi kan få ut något av att vi mår dåligt, bland annat av den orsaken som du skrev, man blir mer uppmärksam och respekterar andra. Dessutom blir man tvungen att lära känna sig själv grundligt för att kunna hantera sina problem och det gör livet bättre!

Lycka till, jag tror på dig 🙂

Skriv någonting