Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Om bloggen och sorgen och självmord

15 maj 2011 (11:00) | att hjälpa andra, blogg, Linnéa, självmord, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Hej Ludmilla!
Jag vill bara börja med att tacka för en fin och viktig blogg! Jag tror att du hjälper en massa människor att finna modet att börja diskutera och reflektera kring sitt egna förhållningssätt till självmord. Likaså tror jag att din blogg är en ovärderlig hjälp för många som förlorat en närstående på samma sätt som du förlorade din Linnéa.
Nu till min fråga: Känner du aldrig att din blogg liksom ”håller dig tillbaka” i din ”återhämtning” efter det som hände Linnéa? Snälla, missförstå mig rätt.. Jag har själv ingen aning om hur det är att förlora någon man älskar på ett sådant sätt, så jag spekulerar bara – men ibland tänker jag att det kanske är betungande att varje dag skriva på en blogg som från början först och främst handlade om och utgår från Linnéa? Jag förstår självklart att hon aldrig kommer att försvinna ur ditt liv, men tiden går ju som bekant och även om tiden inte läker alla sår, så måste väl sorgen förändras och kanske till och med blekna något? Har jag fel? I och med att bloggen är så starkt präglad av Linnéa (jag tänker på header, bilder o.s.v.) kan det inte kanske vara svårare att ta nästa steg vidare då man ständigt påminns..? Skulle det till exempel kännas fel att (så som de flesta större bloggare gör med jämna mellanrum) uppdatera bloggens utseende med nya bilder o.s.v?
Jag menar inte trampa på några tår med min fråga, så jag hoppas verkligen att du inte tar illa upp!
Tack igen!

För en tid sedan fick ni ställa frågor som jag sedan har svarat på. Ovanstående fråga har fått vänta till nu, när jag hade lite mer tid.

Som jag också svarade på i ett separat inlägg startade jag den här bloggen pga av den okunskap som jag upplevde när Linnéa dog. Det handlade om okunskap om sorg, död och självmord. Jag upplevde att det snarast var jag som fick stötta min omgivning för att okunskapen gjorde människor så rädda så rädda…

Det finns alltså ett övergripande syfte med att fortsätta skriva den här bloggen.
Jag sprider kunskap.
Jag är en viktig röst.

Jag har också flera självmordsförebyggande projekt på gång just nu som jag inte skrivit så mycket om. Det kommer allt eftersom, men jag lovar att det kommer att märkas.

Jag får av och till frågor om, och också starka reaktioner på, att jag skriver om Linnéa. Det har snart gått 3 år sedan Linnéa som då var 14 år, tog sitt liv. (Idag, den 15 maj, för 3 år sedan gjorde hon ett allvarligt försök. Det är just nu, dag för dag, som allt återuppspelas igen…)

Jag kan förstå om man, när man kommer in och börjar läsa nu i min blogg, att man inte ser saker och ting i sitt sammanhang.

Jag har den svåra sorgeprocessen bakom mig. Du kan läsa här i bloggen (från juni 2008, 3 veckor efter att Linnéa dog) särskilt under tiden fram till sommaren 2009 om hur jag, dag för dag, ibland timme för timme, orkade mig framåt.
Hur jag tvingade mig.
Hur jag irrade runt i det djupaste hålet.
Hur jag återigen tvingade mig upp och fram.
Du kan läsa hur jag använde mig av mitt förnuft för att tygla mina desperata känslor, som av och till gränsade mot hysteriska, uppgivna.
Du kan läsa om hur jag själv ville ge upp, gång på gång.
Du kan läsa om vilka verktyg jag använde mig av.

Du kan läsa om hur jag successivt långsamt, långsamt byggde upp mig själv igen.
Hur jag tvingade mig att vara här och nu med de som lever.

Nu har det snart gått 3 år.
För er som följt min blogg vet ni att jag har ett bra liv nu.
Att jag kan njuta av vardagen och min familj.
Att jag har lust, kraft, glädje och inspiration igen.

För er som följt min blogg i mina upp och nedgångar vet ni att jag har kommit ut ur sorgen på ett sätt som inte är så vanligt.
För er som själva har sorg, vet ni att jag har kommit långt på kort tid.

Jag bestämde mig tidigt för att jag skulle klara det.
Att jag inte fick ägna mer tid i tanken eller rent fysiskt åt Linnéa än åt de barn som lever.

Idag har jag nått mitt mål och lever med sorgen och Linnéa integrerat i mitt nya liv. Det är inte så ofta som den smärtsamma sorgen hugger tag i bröstet på ett sätt så att jag faller. Det händer fortfarande. Men det går ganska lång tid emellan och jag tar mig upp fortare och fortare.

(För mig blir det då ganska märkligt när jag får kommentarer som här och dagen där man tycker att jag är sjuk som skriver om Linnéa, graven och att Sophie fått besöka graven. Men det är återigen okunskap…)

Linnéa är en del av mitt. Hon kommer alltid att vara en del av mitt liv. Hon gav mig nästan 15 fantastiska år som jag är otroligt tacksam över att jag fick. Linnéa är en del av vår familj, på ett naturligt sätt. Även i det nya som vi ihärdigt arbetat för att bygga upp.

Så till din fråga Pulber:

Bloggen är en ventil för mig. Bloggen ger mig möjlighet att skriva mina tankar om Linnéa och att fokusera på de suicidpreventiva frågorna som jag tycker är så viktiga. Oftast så är det jag skriver här något som jag inte pratar med mina nära och kära om (det är inte så att jag inte skulle kunna det, men jag har inte det behovet) utan det är just här som Linnéa har sitt utrymme.

Det gör att det för er som läser här ser ut som att Linnéa styr mitt liv mer än hon gör.

För er som träffar mig i verkliga livet, märks nog inte sorgen särskilt mycket på mig längre, även om jag pratar öppet om det när det finns anledning.

Så nej, bloggen håller mig inte tillbaka.
Tvärtom.

Jag behöver inte vara orolig att saker och ting påminner mig. Man behöver inte bli påmind om att ens barn har dött. Det är inget som man glömmer och sedan kommer på igen. Jag lever med Linnéa i mitt medvetande hela tiden, mer eller mindre.

Så påmind blir jag hela tiden! 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från cecilia
15 maj, 2011 kl 15 maj 2011 (13:59)

Hej Ludmilla!
Jag driver hemsidan http://www.vsmis.dinstudio.se
Att bygga upp den var en slags terapi för mig efter min brors död 2008.
Nu tänker jag blogga om mitt engagemang, där jag löpande skriver om det jag gör och vill göra när det gäller psykiatrin, suicid och samhällets syn på detta.
Kram Cecilia

Kommentar från Åsa
15 maj, 2011 kl 15 maj 2011 (16:33)

Vill bara skriva att jag tycker du är oerhört bra på att dela med dig och ge utförliga svar på frågor.

Kommentar från Annica
15 maj, 2011 kl 15 maj 2011 (19:26)

Du gör ett bra och viktigt jobb!Hemskt att de ska finnas självmordssajter du gör ett stort jobb med att få dessa stängda.En självmordsbenägen och ensam person kan jag tänka mej blir påverkad av dessa sajter.Tycker kanske man får någon sorts tröst och hjälp istället för att få prata med någon om sina tankar.
En annan bra blogg inthenameofdepression.com i ett ord.En ung tjej skriver om att må dåligt och ha ångest.
Hoppas du orkar fortsätta din viktiga uppgift att berätta om psykisk sjukdom!

Kommentar från Monica
15 maj, 2011 kl 15 maj 2011 (20:48)

Du skriver så här i ditt senaste inlägg: ”Jag behöver inte vara orolig att saker och ting påminner mig. Man behöver inte bli påmind om att ens barn har dött. Det är inget som man glömmer och sedan kommer på igen”.

Jag tror inte att det kan sägas bättre eller tydligare.

/Monica

Kommentar från Inkan o Ligan
16 maj, 2011 kl 16 maj 2011 (6:25)

Jag tycker du gör ett enormt jobb med all hjälp du ger. Det beundrar jag dig enormt för. Stor Kram och en dag efter stor StyrkeKram extra

Kommentar från Louise
16 maj, 2011 kl 16 maj 2011 (9:29)

Hej Ludmilla!

Tidningsartikel var verkligen bra.

Ibland får jag sådan ångest och oro, det sätter sig i magen som illamående och tryck över bröstet. Jag saknar min dotter så hemskt mycket just nu. Det går upp och ner. Hon finns alltid i mina tankar.

Kan du också få så. Vad gör du då?

Massor med kramar/LOUISE

Kommentar från Mea
16 maj, 2011 kl 16 maj 2011 (22:58)

Hej Ludmilla. Jag har såg i något inlägg att du är ”bekant” med mediciner. Jag har då en undran, jag har sen en 2 år sedan prövat ofantligt mycket mediciner mot sömn, både insomn. och sömntabletter. Ändå sover jag inte. Jag har dock aldrig fått stesolid etc. Men nu vill min läkare lägga in mig på psykavd eftersom de vill ha ”mig under uppsikt” så de kan ställa in medicinerna också eftersom de inte vet hur jag reagerar. Tycker du att de ska lägga in mig för att justera medicinerna? Eller kan jag äta hemma och sen återkomma om det inte var bra.

Jag är motvillig att bli inlagd då jag har varit det innan och de var en skräckupplevelse.

Kommentar från ”Cecilia+Borderline”
17 maj, 2011 kl 17 maj 2011 (13:37)

Jag håller med dig om att man inte behöver vara rädd för att saker ska påminna om någons bortgång för det är som du säger; det är ingenting man glömmer bort och sedan kommer på. Kram!

Kommentar från Jennie
17 maj, 2011 kl 17 maj 2011 (17:10)

bra blogg! (Y)

Kommentar från Emelie
17 maj, 2011 kl 17 maj 2011 (21:00)

Jag satt precis och kollade på då du hade en föreläsning om psykisk ohälsa som heter ‘När ett barn inte vill leva längre.’ och i slutet av föreläsningen nämnde du att det fanns bra böcker inom ämnet. Kan du möjligtvis skriva några av dem i ett inlägg här på bloggen eller skicka titlarna i ett mail till mig?
/Emelie

Kommentar från Ludmilla
19 maj, 2011 kl 19 maj 2011 (20:46)

Louise: När ångesten kommer så låter jag den komma och gråter en skvätt. Sedan kniper jag om ”slangen” igen så att den inte får ta överhanden. Kram!

Mea: Jag vet ju inte vad du har för erfarenheter sedan tidigare. Medicininställning kan dock med fördel göras inneliggande så att man kan ”mäta” effekten tydligare. Jag tycker att det verkar väldigt bra att de vill göra arbetet så noga. Problemet brukar vara det omvända. Att man inte får bli inlagd fast man skulle behöva…

Emelie: De böcker som jag pratade om i föredraget var framför allt dessa:
Självmord och självmordsprevention
av Agnes Hultén, Danuta Wasserman, Marie-Louise Karlsson, Ingalill Kjellberg, Bo Runeson
Första hjälpen vid självmordsrisk: Susanne Ringskog Vagnhammar
Danuta Wasserman

Kommentar från e-beth
19 maj, 2011 kl 19 maj 2011 (22:55)

Hittade din blogg när en nära anhörig försökte ta sitt liv för ett par år sedan och nästan lyckades. Den akuta hjälpen var inte mkt att ha och ingen direkt uppföljning på det sen heller från vårdens sida..
För ett par veckor sedan så behövde personen hjälp men fick bara allergipiller och inget som helst stöd..vi omkring försökte så gott vi kunde men man räcker inte till i alla lägen..å det blev ännu ett tragiskt, och så jäkla onödigt slut..Värsta chocken har släppt, men föredrog nästan det tillståndet mot det som är nu med ångest, tankar å känslor som nästan får en att gå i bitar..
Tror inte heller att man glömmer eller gör något värre av att minnas..du gör ju dessutom något väldigt konstruktivt av det hela!
Din blogg är så viktig!

Kommentar från Josefin
23 maj, 2011 kl 23 maj 2011 (15:25)

Hittade din blogg igår och jag har nästan läst alla inlägg om din Linnéa, blir så berörd och jag beklagar verkligen. Obegripligt att en sådan ung oskyldig tjej ska behöva må så dåligt att man väljer den vägen.
Jag undrar om de va något speciellt som hänt som gjorde att hon inte ville fylla 15? skulle också vilja veta anledningen till att hon började må dåligt, ja vet att du inte velat skriva ut de ännu och de gör du när du är mogen för de. Jag är ”intresserad” av detta eftersom en anhörig till mig lider av depression och ångest så jag läser rätt mycket om de och försöker förstå.
Önskar dig allt gott Ludmilla!

Kommentar från Ludmilla
24 maj, 2011 kl 24 maj 2011 (20:06)

e-beth: Jag är fruktansvärt ledsen att höra att din nära anhörige lyckades ta sitt liv… Så svårt! Varm kram!
Josefin: Jag tror att hon varit utsatt för något som gjorde att hon hellre tog sitt liv än att sanningen skulle komma fram.

Kommentar från tr
26 maj, 2011 kl 26 maj 2011 (14:56)

gud vad detta inlägg berörde mig, kan inte ens föreställa mig hur jobbigt och svårt du måste ha haft det!

Jag fick tipset att besöka din blogg av en anonym som kommenterade hos mig och sa att jag borde skriva till dig. Så det gör jag nu… vet inte vad jag ska få ut av det mer än att jag verkar ha fått tips till en oerhört stark bloggare!

varma kramar

Kommentar från Ludmilla
27 maj, 2011 kl 27 maj 2011 (8:37)

Tr: Tack för dina fina ord! Kanske ville personen tipsa om att du kan maila kontakt@ludmilla.se för att få mina reflexioner om din situation i ett bloggråd?

Kommentar från Spådam
16 november, 2011 kl 16 november 2011 (22:35)

Det är ett tufft ämne och något det inte skrivs eller pratas om så ofta.

Jag blev verkligen rörd när jag läste i din blogg. Du får garanterat fram ditt budskap på ett bra sätt.

Lycka till med allt.

Kram

Kommentar från Christina Sterner Josefson
22 april, 2012 kl 22 april 2012 (9:21)

TACK för att du berättade i TV om vad som drabbat er familj. Detta är så angeläget och nästan inga vågar prata om det ”högt”. 3 personer om dagen tar sitt liv och inte mycket görs – vad det gäller trafikdöden kan det satsas hur mycket som helst! Varm kram med mycket omtanke!

Skriv någonting