Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Frontallobsepilepsi

31 maj 2011 (21:34) | depression, självmord, sjukdom, tröst&hopp | av: Ludmilla

Gång på gång får jag ta del av andras historier och det ger så mycket. Alla relationer man har bildar ett nätverk där det ena ger det andra. Det är spännande och mycket givande.

Detta inlägg handlar om Frontallobsepilepsi och hur psykiska symptom kan ha en somatisk orsak. Mycket tänkvärt! (Självklart har jag frågat avsändaren om lov innan jag lagt ut det.)

Hej Ludmilla!
Jag har funderat så länge på att skriva detta mail till dig, men alltid har det slutat i att jag inte vågat.
Så idag bestämde jag mig. Nu ska det iväg.
Jag heter M är 23år och känner igen mig så himla väl i berättelsen om Linnea.
Jag hoppas du orkar läsa mitt mail och min resa.

Allt började i maj 2009. Jag började må sämre, var sällan den glada och spralliga jag som alla kände till. Jag funderade mycket och ofta på meningen med livet och allt runt omkring. Jag totalkraschade i mig själv. Den sista jag ville visa mig svag för var mamma. Hon kände mig innan och utan så masken kom alltid fram när hon var i närheten. Jag var en clown, när mascaran målades på så kom också leendet.

Samtidigt som jag mådde sämre så började jag få problem med svimningar. Kroppen fungerade inte som jag ville.
Det kunde ske flera gånger om dagen och jag kämpade med att orka göra saker. Ingen tog det allvarligt (förutom mamma).
Det enda som skedde här var att jag fick en remiss till psyk. och diagnosen depression samt krisreaktion. Tiden gick och jag sjönk djupare och djupare. Jag svimmade i duschen, trappan, köket, ute. Överallt. Jag hade blåmärken i hela ansiktet och kroppen. Folk tittade konstigt och många trodde nog att det var min sambo som var anledningen till alla blåmärken. De sa att jag svimmade för att jag psykiskt stängde av hjärnan men samtidigt var medvetande vid svimningarna. Detta tog hårt på mig då jag visste inom mig att jag inte var deprimerad. Det var något annat.

Tiden gick och jag mådde dåligt men i juli 2009 så hände det något. Jag fick stora ångestattacker och försvann ganska mycket ifrån omvärden. Låg mest och stirrade in i väggen och skärmade av mig ifrån mig själv. Blev elak och hoppade på omgivningen trots att de var obefogat. Den som fick de hårdaste smällarna var mamma. Ibland när jag blev frustrerad så blev jag aggresiv emot min sambo. Jag slogs och spottades. Kroppen lydde inte även om jag i skallen visste att detta var fel.

Jag hamnade hos en psykolog. Vid vårt andra möte ville hon lägga in mig pga mina tankar. Jag lyckades övertala henne till att inte göra detta och att jag kunde lösa så jag hade någon hemma hela tiden. Hon gick med på det om jag började ta medicin och att jag skulle komma till henne 2 ggr i veckan. Jag lovade också att gå med på att läggas in OM något skulle bli sämre.

Jag lärde mig väldigt snabbt hur jag skulle vara på våra möten hos min psykolog. Vad jag skulle säga och inte säga för att få vara hemma. Jag spelade en roll som mådde bättre och bättre för varje möte. Även om jag egentligen bara mådde sämre och sämre. I och med att jag lärde mig hur jag skulle hantera psyk glesade besöken ut. 1ggr varannan vecka var det nu, Trots att jag mådde mycket sämre.

Tack vare att jag har så många syskon som ställer upp så fixades de ett schema för folk som var här hemma. Jag var inte ensam en enda minut. Kompisar och familj ställde upp på ett sätt som jag inte tror var möjligt. Jag mådde väldigt dåligt.

Jag var arg på mamma som hela tiden ville gå vidare med allt, försökte hitta en anledning.
Jag var arg på mamma för att hon visade så tydligt att hon älskade mig.
Jag var arg på mamma för att hon gjorde det så svårt för mig att avsluta mitt liv. (För det hade jag bestämt nu, Jag ville inte leva.)
Men mamma gjorde det för svårt.

Jag bestämde mig för att jag var tvungen att spara ihop pengar till begravning och hyra innan jag dog.
Så det slapp stå för sånt. (Galen tanke i efterhand) Men jag hade bestämt mig. Så småning om skulle jag dö.

I sju månader hade mamma nu ringt och tjatat på psyk att jag ska få komma dit oftare. Inget hade hänt. Hon hade också tjatat på vårdcentralen om att få en remiss till neurologen för att se så allt var rätt i huvudet. Inget hände.

Men den 16 december 2009 så fick jag ett stort krampanfall och försvann i medvetandet. Ambulansen kom och jag blev inlagd. Jag fick under tiden jag var inlagd veta att jag har frontallobsepilepsi. En slags epilepsi som först kan visa sig i depression och sen svimningar och sist krampanfall. I sju månader hade jag känt mig som en galning. Folk behandlade mig som en psykisk sjuk människa även om jag visste att jag inte var sjuk, bara ledsen. Jag fick en diagnos och behandlades som en människa igen.

Idag behandlas jag för epilepsi och även panikångest. Men jag har inga tankar på att avsluta livet. Jag försöker fortfarande hitta rätt dos på mediciner och är sjukskriven. Men livet ser annorlunda ut och jag är så tacksam för att mamma kämpade.

För att mammor alltid har rätt.

Jag är också tacksam för att jag fick en andra chans.

Jag har pratat om Linnea med många i min omgivining. Hon lever vidare på så många sätt. Även hos oss som inte träffade henne.
Jag tar med mig Linnea vidare i mitt liv.

Jag hoppas att du orkade läsa mitt mail och kanske gav det svar på varför Linnea var så arg på dig.
Kanske var det samma anledning som jag var det på min mamma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Innie
31 maj, 2011 kl 31 maj 2011 (22:04)

Berörande och tänkvärt. Tack för att du delar med dig, M.

Kommentar från Självmord-rätt eller fel?
19 juni, 2011 kl 19 juni 2011 (13:05)

Oj, vad den här berättelsen berörde mig.. Blir så glad enda inne i hjärtat att man faktiskt lyckades hitta orsaken till ditt mående och att du därmed kunde få må bättre. Önskar alla kunde bli bättre, oavsett vad orsaken till att de mår dåligt är. Tack för att vi fick ta del av din berättelse!

Skriv någonting