Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Hur vill du bli hjälpt?

6 juli 2011 (20:41) | att hjälpa andra, depression, psykiatri, psykos, självmord | av: Ludmilla

Jag får väldigt många mail från personer som behöver stöd att komma vidare.
Det har fått mig att tänka på hur svårt det är att söka hjälp när man mår dåligt. Att berätta att man mår psykiskt dåligt är för många helt uteslutet. Man förminskar betydelsen av det hela. Tänker att man nog överdriver, att man ska lösa det själv eller att det nog går över. Att söka hjälp för att man mår psykiskt dåligt upplevs av många som en svaghet.

Många av de som ber mig om råd har antingen inte sökt hjälp, eller så har de sökt hjälp men känt att de inte blivit tagna på allvar. Om man söker hjälp och avvisas kommer det självklart att dröja länge innan man söker igen…

Jag har funderat lite. Om du skulle må dåligt och känner att du inte kommer vidare själv, hur skulle du då söka hjälp?

-På vårdcentralen?
-Privat psykolog?
-Psykakuten?
-Diakon?
-Ungdomsmottagningen?
-Annanstans?

OM det skulle finnas möjlighet att få hjälp där du är, dvs i hemma. Skulle det då vara ett alternativ?
Jag tänker att borde, via landstinget, kunna erbjuda terapier via internet. Ett avgränsbart antal ”träffar” ca 10-15 st beroende på problematik. Man skulle kunna få välja om man vill maila, chatta på t ex msn/facebook, skypa eller prata i telefon. Skulle det vara ett alternativ för dig?

Skulle du hellre göra så än att åka iväg och träffa någon?
Om du skulle prova det vilken form skulle passa dig bäst?

Jag frågar av ren nyfikenhet. Jag tänker att jag ska försöka få till ett projekt gällande detta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från John Doe
7 juli, 2011 kl 7 juli 2011 (1:18)

Någon form av chatt tror jag skulle vara enklast. Direktkommunikation utan att det skulle kännas för personligt. Jag skulle nog ha lättare att öppna mig på det sättet än t.ex telefon. Men alla är vi ju olika…

Kommentar från Catarina
7 juli, 2011 kl 7 juli 2011 (2:15)

Har upplevt psykiatrin nu. Och vad ska man säga? Långa väntetider att komma in, långa väntetider på psykiatriakuten och det förklaras med att varje person måste få ta tid. Det kan jag köpa då man ofta måste få prata och inte bli avbruten. Men varför så lite med personal t.e.x? När man kommer till psykiatri akuten är man i regel ganska dålig annars åker man inte dit. Jag har som anhörig varit där nu ganska ofta och känner att man åker bara därifrån efter X antal timmar och inte så mycket klokare faktiskt. Mer utmattad av väntetiden Man kan få medicin utskriven som lugnar, stänger av osv men vad hjälper det? Jo det hjälper för stunden i det akuta skedet.Sen hänvisas man till ett annat ställe i öppenvården vilket man kanske har en tid om 2-3 veckor i värsta fall längre. Hur ska man orka dessa veckor? Ett exempel..en person uttrycker att den inte orkar leva med detta!! Då får den ifo om sin sjukdom som man kan utan och innan redan Jaha? Inläggning tycker man som anhörig eftersom detta uttryck är inte att leka med anser jag. Men då vill man inte lägga in för tvångstankarna är smuts t.e.x,,så man hänvisar till att åka hem, tvätta sig så tvångtankarna lägger sig så man inte ska ha dessa när man läggs in, och sen kan man få komma in igen?? Jag fattar ingenting?. Det var ju det man hamnade där för t.e.x. för man orkade inte längre skura, tvätta sig hela tiden. Så efter 4-6 timmars väntande får man en broschyr med sin diagnos..en diagnos man kan utan och innan. Det gör mig vettskrämd! Sedan att man inte som anhörig får prata med nån knappt. Som anhörig är man ju fullt involverad om det gäller en ung vuxen t.e.x..men man får inget säga och inget veta för att kunna hjälpa, förstå osv osv.
Recept går bra att få men det som dövar ner en gör ju inte att man blir vidare mottaglig eller får orken att börja jobba på sin diagnos..tycker jag i allfall. Hur ska man kunna ta in nått om man är halvt drogad av lugnande och annat? nu är jag ny i gamet som anhörig men det lilla jag hunnit se gör mig lite orolig. Då det tar sådan tid från första mötet till action..att man börjar ta tag i problemen. Ändå prioriterades den jag känner då väntetiden annars var mycket lång. Personligen kan jag tycka det ska vara snabba ryck från debut till att det händer nått. Man blir ju orolig när någon uttrycker att den inte orkar mer…så pass att man blir nästan arg då inget händer. Jag personligen tror ju på privat vård..då den oftast är på ett helt annat sätt..även via nätet som jag själv haft förmånen att testa KBT för efter min olycka och fick det via smärtkliniken. Grymt bra. Jobba efter schema, ha samtal/mail dialog via telefon med sin terapeuft och gå igenom det man jobbat med vecka för vecka. Man gör det i sitt hem när man vill men har vissa tider för samtal via telefon. Mycket bra KBT Men som sagt är nya i denna vård sväng men har irriterat mig redan på långsamheten och att det borde finnas mer resurser på en akutpsykiatrisk mottagning. Är man jätte dålig när man kommer in så blir väntan näst intill att man hinner friskna till lite och ger upp och åker hem nästan.
Mobila teamet är ju bra om man är så dålig att man inte orkar med dessa väntrum och väntetider. Att det kommer till hemmet och kan se om patienten behöver mer vård och behöver åka in och få hjälp.

Men KBT via nätet kan jag varmt rekommendera. Toppen behandling och man gör det i sin hemmiljö när man orkar på dagen. Likaså toppen feedback via telefon under behandlingens gång. Och framförallt att man var bara ett mail bort. Fick otroligt snabba svar om man hade funderingar. Även uppföljning efter vissa månader och check hur man svarat på det.

Jag beundrar alla som är drabbade och mår dåligt att det har tålamodet att få vänta bara och alla anhöriga som bara får stå och se på känns det som. Man får helt plötsligt inte vara en del som när det var under 18. Borde inte det anhörigas hjälp vara till jätte stor hjälp i rehabiliteringen? Vi ser ju ur ett annat perspektiv än den sjuke och all info borde ju vara värdefull för att den sjuka snabbt ska komma tillbaka? Personligen fick jag söka mig anhörigstöd på annat håll och de tär inte okej tycker jag.

Kommentar från syster
7 juli, 2011 kl 7 juli 2011 (6:34)

Jag skulle önska att det fanns en typ handbok man kunde få vid dödsbeskedet om alla praktiska saker, hur det kan kännas och vad man kan göra samt vart man vänder sig. Chock och så gör det för svårt att komma ihåg vad folk säger och när polisen som kom med dödsbudet har åkt är man väldigt ensam. Brochyren skulle behöva ha med den lokala vården (kunde kanske finnas en ruta och så kilstermärken med adresser och telefonnummer för sjukvård och polis att klistra in beroende på var i landet man är. Att sätta sig i väntrummet när man är i kris eller mår riktigt kass är jättesvårt. Och att behöva dra sitt ärende gång på gång innan man hamnar rätt. Tänk om man kunde maila istället och att de skickade runt mailet till rätt männiiska som först kunde läsa och sen höra av sig. Och så behöver folk kunskap om psykisk ohälsa så att man kan säga det på tex sin arbetsplats lika naturligt som när man varit hemma och kräkts. Det finns massor att förbättra!

Kommentar från Linn
7 juli, 2011 kl 7 juli 2011 (8:02)

Terapi på nätet låter som något att satsa på. Efter att ha sökt hjälp på vårdcentralen utan annat resultat än ett recept på psykofarmaka som enligt FASS ökar risken för suicid då behandlingen inleds gav jag upp. Skickades även på en ”livskurs” som leddes av en undersköterska. Den var så flummig att man, enligt min mening, måste vara helt ”under isen” för att kunna bortse från det oseriösa innehållet.

Kommentar från Sofia
7 juli, 2011 kl 7 juli 2011 (10:15)

Det där med att chatta/maila låter ju som en helt underbar idé. Jag har länge funderat på varför det inte finns. Själv har jag VÄLDIGT svårt för att prata om saker IRL eller ens på telefon, men däremot kan jag skriva hur det är. Om den möjligheten fanns så skulle jag göra allt för att få göra det.

Kommentar från tejoka
7 juli, 2011 kl 7 juli 2011 (10:39)

Att när jag rasar ner finns ingen möjlighet att ta kontakt irl skammen är alltför stor. Men skammen finns även när man använder mail/sms osv. Och i det läget når jag sälla ut.

Kommentar från Monika
7 juli, 2011 kl 7 juli 2011 (18:20)

Mail låter bra. Och då kanske att man som förälder också kan söka hjälp om man har problem med barnen. Att man som förälder kan få stöd, tips och råd.

Kommentar från Åsa
7 juli, 2011 kl 7 juli 2011 (21:12)

Hej! Det finns möjlighet till internetbaserad kbt, med möjlighet till coachning av personal, inom landstinget i Uppsala idag. jag drog igång detta projekt reda 2008 och det är igång, fast bara för psykiatrins patienter. Jag tror att primärvården håller på att utarbeta ett liknande koncept. Man kan också gå ” själv” via Livada, mindmatter, wemind, m fl. Men det är ganska många som hoppar av. Kanske behöver många en kombination av olika forum? Vore intressant att veta mer om vad olika personer skulle vilja ha för sorters hjälp.

Kommentar från Emelie
8 juli, 2011 kl 8 juli 2011 (11:56)

Personligen tror jag att den som inte mår bra behöver träffa en människa. Speciellt när man inte vågar prata om det. Det måste bli speglat att det är ok att må dåligt psykiskt. Sedan kan det nog vara olika för olika människor.
För mig var det mest naturligt att söka mig till kyrkan eftersom jag spenderade mycket tid där som tonåring. /E

Kommentar från Thérèse
9 juli, 2011 kl 9 juli 2011 (20:32)

Spännnade! Det bedrivs ju mycket forskning inom området just nu (främst KBT som jag förstått det) och de resultat som hittills presenterats är ju mycket lovande. Jag tror absolut att internet är ett av många möjliga alternativ till behandling, inte minst med tanke på att många människor i så hög grad lever sina liv över nätet. I vissa fall kan internetterapi säkert vara den enda behandlingsformen, i andra situationer kan den kanske komplettera någon annan typ av terapi. Men intressant är det utan tvekan och det tillämpas ju redan på flera håll i landet. Ätstörningsbehandling vet jag finns över nätet, precis som ångest- och depressionshantering. Lite av forskningen bedrivs vid den institution jag tillhör, och det är riktigt spännande att höra dem berätta!

Kommentar från Emilie
10 juli, 2011 kl 10 juli 2011 (8:21)

Jag fick efter ett bedömningssamtal hos en psykolog en internetbaserad kbt-behandling mot panikångest. Dock vet jag inte hur representativ jag är i det här sammanhanget då min läkare menade att jag var något av en ”lätt” patient, dvs mina besvär var jämförelsevis mycket lindriga. Hur som haver funkade det, måste man anta, eftersom jag inte ens hann göra klart behandlingen innan problemen försvann.

Kommentar från Andrea
10 juli, 2011 kl 10 juli 2011 (20:45)

Det skulle nog funka bra för mig med exempelvis chatt eftersom jag är bättre på att uttrycka mig i skrift än i tal. Då har jag också möjligheten att fundera på vad jag vill säga och kunna ändra som jag vill i det jag skriver.

Kommentar från Anonyma jag. . .
13 juli, 2011 kl 13 juli 2011 (9:03)

Det är självklart svårt för vissa att söka hjälp på ”traditionell” väg via vårdcentral. Så möjligheten att kunna t ex prata med någon via telefon och internet skulle säkert vara kanon för dessa människor.

Själv skulle jag vilja se att sjukvården hade mer tid att engagera sig när man väl söker hjälp, för det är ju inte det lättaste att söka hjälp för psykiska besvär och att då känna att ingen bryr sig på grund av att det inte finns tid, är ju ett hårt slag.

Kommentar från S.
1 augusti, 2011 kl 1 augusti 2011 (16:39)

Jag har mångårig erfarenhet av psykvården, psykakuten, allmänvården osv, och den lämnar allt att önska. ”Du är för gammal för att hålla på så här”. Trots att de menar på att jag är har en svårare form av borderline, och ångestproblematik?
Jag närmar mig 40, och har gett upp, men för alla andra så önskar jag ett sådant här fint initiativ, då jag tror och vet att många med mig finner det enklare att samtala fritt ochh obehindrat över internet.

Naturligtvis skall man ju i prkatiken kunna söka den traditionella vården,men då den alltsomoftast brister, och man lämnas i mörkret, så söker man desperat hjälp.

Skriv någonting