Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Gästblogg: Om att leva med psykossjukdom

16 augusti 2011 (13:09) | psykiatri, psykos, självmord | av: Ludmilla

Ett slag i bakhuvudet och jag faller ihop på stolen. Luften kring mig stelnar till och blir trög att röra sig igenom. Stolen börjar flyta. Allt som är – är här, där jag sitter – ingenting annat finns. Diktatorn mumlar i mitt huvud, börjar diskutera, och då jag ska genom tanken svara får jag knappt fram några tankemässiga ord, tankarna försvinner. Skuggor börjar dansa på väggarna. Jag är livrädd. Det är det sista jag hinner känna innan allt försvinner och jag är kontaktlös på stolen.

Min barndom var inte som andras. En barndom som skrämde vettet ur mig. Med uppmanande, manipulativa, hotfulla röster som kvarstod som tvångstankar då den primära rösten Diktatorn gav upp sina lekar och blev en röst som bara fanns där. Jag intalade mig att han blev en vän. 9 år gammal påbörjades en sjuårig traumatisering byggd på övergrepp och svår mental misshandel, utanför familjen. För fem år sedan gjorde det mig svårt sjuk. Tvångstankar och depression utvecklade jag illa kvickt. -07 hamnade jag i barn- och ungdomspsykiatrins händer. Vi startade en medicinsk och KBT-inriktad behandling. Under samma sommar gick mina tvångstankar och aptitlöshet ut över maten, och jag utvecklade anorexi…

Diktatorn släppte sin snällhetsmask snabbt, och jag var återigen i hans våld. Under de kommande två åren följde tvångstankarna och depressionen vilka blev allt svårare, självskadebeteende, ätstörningar, självmordstankar- och försök, svår ångest och rösterna som bara legat på sparlåga… Någonting hände den där vintern -08-09, året då min morbror dog. Inom loppet av ett halvår blev jag sedd som svårt psykotisk. Rösterna tog över. Under hösten ändrades hela min världsbild. Parallellt med svåra vanföreställningar, ofta angående mig själv och paranoia, parallellt med allt mer komplexa tankebanor och tvångsföreställningar, parallellt med skräcken över allt jag såg, hörde, kände och doftade – som ingen annan överhuvudtaget uppfattade – och förvirringen angående det, dök hela sanningen upp för mig. Och jag förstod att jag förträngt hela min livshistoria.

BUP lyssnade inte. Förnekade att övergreppen gjort mig sjuk. Såg inte mitt frätande självförakt. Skrattade åt mig då jag krävde samtalsterapi för det jag varit med om. Jag blev bara ett svårt fall, en kronisk sjuk patient i deras ögon. Jag behövde inget annat än tung medicinering för mitt självförakt. Och mobbing, vad har det med saken att göra? Min räddning kom våren -10. Jag blev överflyttad till en psykosmottagning innan min 18 års dag, i samma veva som jag fick diagnosen ”paranoid schizofreni”.

För första gången blev jag SEDD inom vården. Fantastisk personal, jättefint hus med vita knutar och behandling utöver det vanliga. Och att min uppväxt satt sina spår – det fanns det inga tvivel om. Vi påbörjade en behandling för trauman, och vi började jobba med min urkassa självkänsla som hela tiden varit grunden för hela sjukdomsbilden. Rösterna blev mindre markanta, om så bara för ett tag… Sedan rämnade allt igen i vintras. Ätstörningen i bulimisk inriktning, sedan dök min kära vän uppe i huvudet upp igen… Rösterna var ihärdiga och många, jag var ständigt bevakad, skrämdes dag ut och dag in av skuggor, flugsvärmar, insekter, skepnader och monster i spegeln. Även lukten spökades till, och jag fick tankar och känslor som inte var mina. I februari lades jag in på grund av ett allvarligt självmordförsök. Återigen i maj lades jag in.

Idag lever jag med, äntligen – rätt diagnoser – efter 11 stycken. Bland annat schizoaffektivt syndrom, (tänk dig en schizofreni där allvarlig depression kommer i skov), svårt tvångssyndrom och posttraumatisk stressyndrom. Dagarna har präglats av självskador, tvångstankar, röster, tunga mediciner, självmordstankar och veckor på psykosavdelningen.

Men! Jag får rätt behandling. För första gången på flera år tror jag på en framtid. Med stöd från anhöriga, terapi och eget hårt arbete har jag byggt upp ett liv där sjukdom inte är allt. Trots att jag fortfarande är skör, har jag drömmar! Människor runt mig som ser MIG! Och på det spåret ska jag hitta tillbaks till mig själv och livet igen…

Besök gärna min blogg: http://inthelandoffairys.blogspot.com en blogg där jag lyfter upp psykisk sjukdom från dess tabubelagda hörn, en blogg där jag får skriva av mig och stötta, en blogg om sjukdom och även döden… men framförallt en blogg om livet, och att födas på nytt!

Värme och kärlek, Yasmine
—–
Tack snälla Yasmine för att du delar med dig. Så otroligt värdefullt! Det är svårt att förstå om man inte varit där, hur man kan uppleva en psykos från insidan!

Om du som läser också vill dela med dig av din historia får du gärna maila mig kontakt@ludmilla.se med det du vill att jag lägger ut.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Alicia
16 augusti, 2011 kl 16 augusti 2011 (15:37)

Verkligen intressant att läsa. Men oj vad du har vart med om väldigt mycket tuffa grejer :/
Så härligt att läsa det du skriver på slutet, om att du tror på en framtid och får rätt behandling nu. Jag hoppas verkligen verkligen att du ska få en bra framtid och få se mer av livets fina sidor, för de finns där ute. Kram!

Kommentar från Alicia
16 augusti, 2011 kl 16 augusti 2011 (15:41)

Ps. Var det verkligen rätt bloggadress till din blogg? :O

Kommentar från Yasmine
16 augusti, 2011 kl 16 augusti 2011 (16:02)

Hej Alicia!

Som vanligt missade jag de två första orden, nu ser du min adress!
Tack för dina fina ord. De betyder mycket!

Kramar!

Kommentar från Catarina
16 augusti, 2011 kl 16 augusti 2011 (19:58)

Säger likadant som ovan, oj! vad du varit med om! Tack för din berättelse, strongt och SÅ viktigt att tala om. Så glädjande i slutet av din livshistoria fram till nu att du faktiskt kan se ljuset ur tunneln som man säger. Och så viktigt att få höra att det faktiskt finns där. Efter allt hårt slit hoppas jag det bara blir bättre och bättre för dig och att du också får njuta av livet och inte bara kämpa.
Önskar dig all lycka framåt med en stor stark energigivande KRAM!!!!

Kommentar från Åsa
17 augusti, 2011 kl 17 augusti 2011 (6:09)

Håller med ovanstående. Stark berättelse och fint att läsa att du ser en ljusning.

Kommentar från Karolina
17 augusti, 2011 kl 17 augusti 2011 (16:03)

Förlåt att jag kommenterar i ”fel” inlägg. Jag har dock ett par undringar kring babysim. Vi har gått på babysim med vår son. Efter att ha följt din blogg, skulle det naturligtvis vara efter er padagogik. Vi gick tre kurser under sonens första år. Men inte vid något tillfälle under dessa kurser tyckte sonen att det var speciellt kul. Han uppvisade ingen glädje förrän han förstod att vi simmat klart. Personalen visste inte hur de skulle stötta sonen i hans vattenförsiktighet (som han för övrigt tros ha ärvt efter mamma). Så vi hoppade av kurserna eftersom sonen mest var obekväm. Vi fortsatte själva att fylla barnpoolen hemma på altanen, ducha med sonen och även bada i både pool och hav i Grekland. Idag är sonen 15 månader och har inte haft några jobbiga uppleveler med vatten men han ogillar vatten. Han vill inte ens hoppa i vattenpölar eller doppa fötterna från bryggan. Varje vecka är det en kamp att få honom att bada i badkar eller duscha honom ren. Hur ska vi vända detta? Jag vill inte att sonen blir försiktig (om inte rädd) för vatten som jag är. Det är en begränsning i livet.
Karolina

Kommentar från Greta och Lisa
19 augusti, 2011 kl 19 augusti 2011 (17:20)

Hejj! Vi är superstora fan av dejj! Oj hjälp vad du är stark som kan stå upp för den du är och din åsikt. Har aldrig mött nån som dig du är min förebild. Jag , Lisa har också en psykossjukdom och vet hur svårt det kan vara. Men ta tag i kragen och lyft upp dig! Det blir bättre. Och jag , Greta jag har ingen psykossjukdom men jag har däremot tandverk ganska ofta. Så jag har det också väldigt svårt. Men jag brukar ta tag i tanden och rycka loss den. Så följ våra råd. Med vänliga hälsningar FAN NUMBER ONEEE!

Kommentar från ”Cecilia+Borderline”
19 augusti, 2011 kl 19 augusti 2011 (19:37)

En berättelse som berörde mig. I mina ögon är du stark! 🙂

Kommentar från Marie-Anne
20 augusti, 2011 kl 20 augusti 2011 (12:02)

Tack för att du delar med dig. Värme och kärlek skickar jag tillbaka till dig, Yasmine.

Kommentar från Ludmilla
21 augusti, 2011 kl 21 augusti 2011 (9:06)

Karolina:
Tack för att du hör av dig till mig.
Du skriver själv att du som mamma har ett osäkert förhållande till vatten. Har du varit med om något som skulle kunna förklara det?
Den vanligaste anledningen till att ett barn är osäkert i vattnet är att föräldern själv är osäker och strålar ut detta vid simtillfällena. Det är ett knivigt läge när man som förälder är osäker själv men inte vill att barnet ska bli det. Det är ju en otroligt bra intention att inte bara undvika vatten för att man själv är skeptisk. Samtidigt så kanske man sänder dubbla budskap eller rent av signaler att man själv inte gillar det.

Har ni simmat båda föräldrarna? Ibland kan det vara en poäng att byta förälder som simmar. Kanske skulle ni kunna testa med att pappa simmar under en period?

Att du hör av dig till mig gör att jag tror mig veta att du verkligen vill att detta ska fungera. Det kommer det att göra då. Det hänger nästan uteslutande på förälderns inställning…
Jag vill be kontorspersonalen att ringa upp dig så att ni kan lägga upp en plan för hur ni ska gå vidare. Både Cia, Lina och Sara på Linnéas Simskolas kontor har själva varit instruktörer många år, är mycket erfarna och duktiga på den här typen av situationer.

Kommentar från Karolina
21 augusti, 2011 kl 21 augusti 2011 (12:20)

Tack snälla Ludmilla som svarar. Eftersom jag har en osäkerhet kring vatten så är det just pappa och son som gått och simmat. Jag har varit med och i omklädningsrummet och gjort sonen klar för poolen och sedan har jag gått iväg och satt mig i fiket för att inte ens finnas i hallen. Ibland har jag varit med vid poolkanten. Vid ett tillfälle var jag med i poolen för att se om det blir någon ändring men icke. Jag har även skickat ner bästa vänninan i poolen tillsammans med pappan då vänninan tävlingssimmat och dessutom känner vår son. Men inte heller då var det skoj. Jag tror att det bara är så att vatten inte är kul för sonen. Själv gillar jag inte vatten och håller mig gärna borta från det. Däremot älskar jag höjder. Enkelt förklarat, tror jag att man är olika. Men oavsett hur det ligger till, så måste min son såsmåningom lära sig att simma. Och just nu, står han på ett ben i badbaljan…och det är faktiskt så att det är lättare att få vår katt att bada än att duscha sonen.
Jag talar gärna med någon av dina kollegor, men vill ogärna lägga ut mitt telefonnummer på bloggen. Kommer min mail upp så att du ser dem? Be tjejerna kontakta mig via den.
Stort tack.

Pingback från Ludmillas Blogg » Fallen Ängel – tre år senare
1 november, 2011 kl 1 november 2011 (21:21)

[…] ni ihåg Yasmine som gästbloggade i augusti? Läs här… Yasmine beskrev i ett mycket uppskattat inlägg hur det är att leva med en psykossjukdom. Hon […]

Pingback från Ludmillas Blogg » Sjukt jobbigt
12 februari, 2012 kl 12 februari 2012 (13:51)

[…] du Yasmine med psykossjukdomsom gästbloggade här… för en tid sedan? Jag skrev även om henne […]

Skriv någonting