Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Att förebygga självmord – kunskapsläget idag

22 augusti 2011 (11:36) | självmord | av: Ludmilla

Att förebygga självmord är hela samhällets ansvar. Självmordsprevention kan ske på många olika sätt och omfattar tre olika nivåer enligt en föreslagen tredelad preventionsmodell:

1. Allmän självmordsprevention är befolkningsinriktad prevention med förebyggande perspektiv och fokus på psykisk ohälsa som omfattar kunskap – och kompetenshöjande, sociala och hälsofrämjande insatser. Aktörer är kommuner och landsting, skola, skolhälsovård m fl.
2. Indirekt självmordsprevention avser identifiering av riskfaktorer och risksituationer och behandling av sjukdomar och sociala problem hos riskgrupper. Aktörer är primärvård, socialtjänst, polis.
3. Direkt självmordsprevention riktar sig direkt mot självmordsprocessen, d v s självmordstankar, självmordsförsök och självmord. Aktörer är psykiatriska kliniker, behandlande specialistfunktioner, polis.

Den tredelade preventionsmodellen tydliggör inriktning och uppdrag för olika huvudmän, sektorer och verksamheter och stimulerar och underlättar samverkan mellan olika aktörer.

Suicidpreventiva utbildningsprogram, som syftar till att höja allmänhetens kunskaper om psykiska sjukdomar och självmord har fått en ökad spridning runt om i världen under det senaste decenniet. Det finns emellertid få rapporter som visar i vilken utsträckning denna form av befolkningsinriktad suicidprevention minskar självmordsfrekvensen skriver Konstatinos Fountoulakis vid universitet i Thessaloniki, Grekland och två forskare vid Semmelweis universitet i Budapest, Ungern (Fountoulakis et al, J Affectiv Disorders 2010, 130:10-16). Forskarna har gjort en systematisk litteratursökning på området och analyserat resultaten av de studier man funnit. Endast engelskspråkiga artiklar inkluderades. Den databaserade litteratursökningen med sökorden eller en kombination av sökorden, ”suicide”, ”education/psychoeducation” och ”community” resulterade i 424 artiklar. Av dessa visade sig 48 artiklar vara relevanta för den aktuella sammanfattningen.

31 av de 48 studierna redovisade resultat. I 17 av dessa användes minskade hopplöshetskänslor, förbättrad självbild, förbättrad problemlösningsförmåga, ökad gatekeeper kompetens och ökade kunskaper om psykisk sjukdom hos allmänheten som mått på den självmordspreventiva interventionens effektivitet. I övriga 14 studier användes förändringar i självmordstankar, självmordshandlingar och självmordsfrekvenser som mått:

Interventioner baserade på hjälptelefonlinjer och akutservice i Italien minskade självmordsfrekvensen hos kvinnor med 70 %. En studie från Tyskland angav att det var en 18 % minskning i antalet självmordsförsök efter en 9 månader lång befolkningsinriktad kampanj om depressionssjukdomar. En suicidpreventiv intervention med ungdomar tillhörande en amerikansk indianstam som målgrupp minskade självmordshandlingar med 60 %, men hade ingen effekt på frekvensen fullbordade självmord.

Det är viktigt att kunna undanröja tidigare farhågor att man skulle öka snarare än minska riskerna för självmordshandlingar genom att öppet diskutera självmordfrågor. Denna problematik togs upp i tre studier av suicidpreventiva utbildningsprogram för ungdomar. Resultaten stöder inte hypotesen att utbildningsprogram i självmordsfrågor för skolor eller screeningprogram för självmordsnärhet hos ungdomar skulle ge upphov till självmordshandlingar hos unga individer.

Ett suicidpreventionsprogram, som togs i bruk 1996 och utformats för officerare vid USAs militära flygvapen, minskade självmordsfrekvensen med 28 %. Från att ha varit 13,5 självmord per 100 000 under åren 1987-1996 minskade självmordsfrekvensen till 9,8 självmord per 100 000 mellan åren 1997-2008.

I Japan genomfördes mellan åren 1990 och 2000 tre befolkningsinriktade självmordspreventiva program i vilka bland annat alla äldre invånare screenades för depression, man lärde också ut självskattning av depression och gav kunskaper om psykiska sjukdomar och sambanden mellan psykiska sjukdomar och risk för självmordshandlingar. Programmen, som har gett upphov till ett flertal vetenskapliga studier, pågick under 8-10 år i tre skilda småstäder på den japanska landsbygden. Självmordsdata från liknande småstäder utan självmordpreventiva program användes som kontrollmaterial. En studie visade att programmet resulterat i en 64 % minskad risk för självmord hos kvinnor. Andra studier redovisade än mer 70 % nedgång av självmorden hos kvinnor, medan effekten för äldre män var mindre tydlig och inte uppnådde statistiskt signifikans.

Författarna konstaterar att även om det finns en utbredd förekomst av allmänna suicidpreventiva utbildningsprogram är effekterna begränsade. Endast longitudinella program som ingriper på flera nivåer och som kan skapa nätverk mellan olika stödjande samhällsfunktioner tycks kunna minska självmordsfrekvensen.

Sylvie Lapierre har tillsammans med en internationell forskargrupp gjort en systematisk genomgång av de självmordsförebyggande program som genomförts för äldre. Studiesyftet var att identifiera effektiva strategier och klarlägga vilka områden som behöver utvecklas bättre. Generellt sett, skriver författarna, så är kunskapen om självmord hos äldre bristfällig både hos läkare och vid självmordspreventiva centra trots att självmordsfrekvensen för äldre är hög. WHO uppskattade år 2000 en genomsnittlig självmordsfrekvens för män respektive kvinnor världen över på 50 respektive 16 per 100 000 individer. Bland de faktorer som ökar risken för självmord hos äldre nämns psykisk sjukdom, särskilt depression, kroppssjukdom, fysiska handikapp och stressfulla händelser, som exempelvis att förlora sin livspartner.

I den aktuella översiktsartikeln inkluderades samtliga interventioner som hade till målsättning att minska självmordstankar, självmordshandlingar och självmord hos personer > 60 år och där en utvärdering av resultaten gjorts. Metaanalyser prioriterades framför enskilda studier. Likaså prioriterades studier där utfallet var direkt relaterat till självmordsbenägenhet, medan studier där utfallet varit graden av depression bedömdes i andra hand. Studiernas vetenskapliga evidens bedömdes enligt Oxford CEBM (the Oxford Centre for Evidence-Based Medicine, 2009). Av 490 funna artiklar inkluderas slutgiltigt 19 artiklar vilka uppfyllde de kriteria som uppställts angående utvärdering av resultaten och som beskrev elva olika former av interventioner. Av dessa hade tre interventioner självmordsfrekvens som utfallsmått, fyra hade självmordstankar som utfallsmått och fyra begränsade sig till bedömningar av depressionsgrad.
Metastudien visade en signifikant minskning av självmordsfrekvensen, som var störst för kvinnor där självmordsrisken minskat med 70 %. Två av studierna som inkluderats i metastudien visade en signifikant minskning av självmordsfrekvensen hos män. Minskningen i mäns självmordsfrekvens föreföll vara knuten till möjligheten av psykiatrisk uppföljning.

Hjälptelefonlinjer. Fyra artiklar rapporterade resultat från interventioner där man använt sig av telefonbaserade akutservice för äldre med tillgängligt stöd och rådgivning i frågor rörande psykisk ohälsa dygnet runt. Programmet erbjöd även kontinuerlig telefonuppringning som uppföljning och stöd. Två av studierna, med hög vetenskaplig evidens, rapporterade resultat från en intervention i en region i norra Italien som pågick under 11 år. Materialet omfattade sammanlagt > 15 000 kvinnor och > 2000 män, 65 år gamla eller äldre. Resultaten från båda studierna visar att antalet självmord bland de äldre i interventionsområdet var signifikant lägre än det förväntade antalet självmord för regionen. Mortalitetsration var 28,8 % lägre än den förväntade. Övriga studier rapporterade resultat från interventioner som pågått under betydligt kortare tidsperioder på mellan 4-12 månader. Inga effekter på självmordsvariabler redovisades i dessa studier, men man fann en minskning av depressiva symtom och hopplöshetskänslor.

Primärvård. Fyra artiklar redovisade interventioner, som utförts inom Primärvård, i form av stora randomiserade kontrollerade studier med hög vetenskaplig evidens. Äldre deprimerade patienter randomiserades till särskilt behandlingsprogram eller behandling enligt gängse rutiner. I det särskilda behandlingsprogrammet fick patienterna personligt stöd, information om behandlingsalternativ, medicinsk behandling och kortvarig psykoterapi av ett behandlingsteam bestående av psykolog, sjuksköterska och kurator. Man hade även en tät uppföljning av depressionssymtom och eventuella läkemedelsbiverkningar under den akuta fasen och månatligen under kvarvarande tid av interventionen. Patienter i behandlingsgruppen hade signifikant minskad depression signifikant färre självmordstankar jämfört med kontroller efter 6, 12, 18, och 24 månader. Ingen av studierna redovisade könsrelaterade data.

Behandlingsinterventioner. I de fyra återstående artiklarna beskrevs olika typer av behandlingsinterventioner. I samtliga fall var studierna förhållandevis små och hade låg vetenskaplig evidens. Två av artiklarna beskrev studier där patienterna fått farmakologisk behandling med eller utan tillägg av IPT (interpersonell psykoterapi) under 12 veckor. Avsikten med studien var att utvärdera hur behandlingen påverkade graden av självmordstankar och depression i relation till om patienten hade hög, medelhög eller låg suicidalitet. När data från tre interventioner poolats hade endast 4,6 % av patienterna självmordstankar. Patienter med hög självmordsrisk behövde längre tids behandling för att svara på behandlingen (6 veckor) jämfört med patienter som hade låg självmordsrisk (3 veckor).

Suicidprevention för äldre. I två andra artiklar beskrevs 11 och 16 veckors interventioner som utformats för att förstärka effekten av skyddande faktorer och därmed förbättra äldre personers motståndskraft mot självmord. Programmen riktade sig till dem som just pensionerats och som hade svårt att vänja sig vid rollen som pensionär. Avsikten med programmen var att hjälpa studiedeltagarna att söka och finna meningsfulla sysselsättningar och att konkretisera personliga mål. Depression och oro minskade i studiegruppen jämfört med en kontrollgrupp. 80 % av deltagarna i studiegruppen rapporterade minskade självmordstankar jämfört med 36 % i kontrollgruppen.

Förbättringar när det gäller att upptäcka depression, behandla och sörja för dem som lider av psykisk sjukdom bör fortfarande vara det primära målet i suicidprevention, skriver författarna. Dessutom borde anhöriga och nära vänner involveras i programmen för de äldre i mycket högre utsträckning än vad som sker i dag.

Sammanfattning. De japanska studierna var de enda där alla tre nivåerna av suicidprevention kombinerades: befolkningsinriktad, indirekt och direkt suicidprevention. Men den positiva effekten gällde sällan män. De goda resultaten från interventionerna baserade på telefonsamtal visar att det inte är nödvändigt med en ansikte- mot- ansikte kontakt för att uppnå goda suicidpreventiva effekter, men även i dessa studier gällde resultaten i största utsträckning kvinnor. Det visar att nya interventionsmodeller, som fokuserar på vanligt förekommande suicidala riskfaktorer för äldre män exempelvis, förtidspension, smärtproblem, sömnrubbningar, förlust av livspartner, förlust av körkort och i synnerhet alkoholmissbruk, måste utvecklas (LaPierre et al, Crisis 2011:32;88-98.)

—-
Från Rigmor Stain som arbetar på NASP (Nationellt centrum för Suicidprevention)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Jade
23 augusti, 2011 kl 23 augusti 2011 (14:38)

Inte konstigt det inte finns någon resultat av suicidprevention rapporterade. Man jobbar inte för att förebygga det. Hela samhället jobbar för att skapa riskfaktorer och de som inte klarar sig hålla sig därifrån de får skylla sig själva man önskar och hoppas de ska ta sig sitt liv så man slipper de människorna. Vet inte hur den människa ska se ut som får hjälp av psykiatrin eller någon annan ställe heller. Man ska vara frisk, rik och ha vassa armbågar och inte ha någon känsla för andra människor, då klarar man sig i det här samhället. Övriga göre sig icke besvär med att försöka leva. Det där rapporten är bara till för dem som sitter och jobbar med den så de ska ha nåt att göra. Önskar man kunde dö av att må dåligt i känslorna att man kunde gråta ihjäl sig eller bara dö för man är så ledsen innuti. Det gör man väl ändå, men det är jobbigt att lida sig till döds. Man kan frysa ihjäl i vinter. Men till dess ska de som kan göra det extra jävligt. Apropå din förmodade nästumör, läkare sa att om jag får cancer igen så är det en likadan cancer, man ska ha extrem otur om man får en annan cancer också, men det vet väl du, du är ju läkare, det kanske bara var en lögn bland alla andra lögner som läkaren drog för mig. Hoppas det är psoriasis eller nåt. och psykiatrin i Italien lär vara en av de aboslut bästa. Försökte prata med en människa igen alldeles nyss. Skulle jag inte ha gjort. Fel av mig. Kort snabb påminnelse om att jag är fel och hur andra är och hur det fungerar ÖVERALLT och ska hålla tyst inte visa mig och ska försvinna. Vad menas med att man vill förhindra suicid? Varför vill de det? Om de verkligen ville det så skulle de väl vara lite snälla mot andra och vilja att de ska finnas och vara med? Vem vill förhindra det? Jag gråter så det gör ont men vet inte vad mer, inget mer, inte ens nån tanke ens på dem som gör illa mig och föraktar mig, det finns inget, inga finns, bara ont och ledsen och ingen värld alls.

Skriv någonting