Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Gästblogg: Från allt till ingenting

25 augusti 2011 (20:41) | depression, sjukdom | av: Ludmilla

Här kommer min berättelse om hur det gick att gå från allt till ingenting.

Jag heter Malin och är en kvinna på 26 år. För snart ett år sedan kollapsade jag. Det började med att jag var så otroligt trött och ledsen. Jag klarade tillslut inte av att gå upp om mornarna. Mina studier på masterprogrammet i folkhälsovetenskap blev lidande och jag var knäckt. Till slut tvingade min bästa vän och sambo mig till centraljouren en kväll då jag inte orkade leva längre. På centraljouren bestämde dom att jag skulle läggas in på LPT och då brast allt. Jag orkade helt enkelt inte längre.

Under min uppväxt har jag växt upp med alkoholiserade föräldrar, jag har varit svårt sjuk i anorexi, alltid varit fröken Duktig och haft alldeles för höga krav på mig själv. Innan jag började studera på masterprogrammet på KI så studerade jag tre år på Gävle Högskola till hälsopedagog, tre år som jag dagspendlade 3-5 dagar i veckan samtidigt som jag extrajobbade som undersköterska. Jag tror att kroppen och själen tillslut sa nej.

Dagen efter jag blev inlagd på LPT med extravak så lyckade jag få in tabletter på avdelningen via min sambo som kom dit med en väska där jag hade tabletter som jag hade planerat att ta. Uppkrupen på sängkanten så jag kunde gömma mig för extravaket så knaprade jag i mig tabletterna och tog där med min första överdos som slutade med min första ambulansfärd och MAVA.

Under detta år har jag varit tvångsinlagd om och om igen, jag har bältats, tvångsinjicerats, skurit mig själv i armarna och handlederna, rymt från personal på psyk och fått polisen efter mig och tagit 12 överdoser, varav dom senaste har jag varit nära att stryka med av. Min kropp orkar helt enkelt inte med mer tabletter, jag har sakta men säkert förstört den. Mina studier på masterprogrammet försvann i intet. Min identitet kom att bli psyk och ett sjukt jag.

Jag har haft enorm ångest och tappat hoppet om livet. Det enda jag ville var att få slippa allt. Få dö, komma bort, få frid. Intoxerna kom att symbolisera detta, för under en stund så fick jag frid och ro. Jag slapp allt ansvar. Att ångesten sedan blev sjutusen gånger värre orkade jag inte tänka på.

Jag har tänkt tankarna om att hoppa framför tåg, jag har försökt skära upp handlederna, försökt strypa mig själv med sladdar, försökt öppna dörrar under bilfärd – allt för att göra slut på mig själv.

Jag har fått ECT ett antal gånger och fått psykofarmaka till förbannelse.
ECT:n och alla mina överdoser har idag bidragit till att jag har stora minnesluckor.

Under våren så började jag försöka söka jobb. För som jag är så vill jag inte vara ett offer, ett sjukskrivningsfall. Mina krav på mig själv är höga. Jag fick jobb i februari och orkade en vecka sen bröt jag ihop, igen.
Åter igen överdoser efter överdoser.

I april-maj började jag åter igen försöka söka jobb. Jag blev kallad på mängder av intervjuer och gick på intervjuer där jag lyckades behålla en professionell roll för att sedan ligga hemma stirrandes upp i taket med ångesten i ett järngrepp.

Intervjuerna varvades med ambulansfärder, inläggning på MAVA, LPT på psyk.Jag fick avslag efter avslag och självkänslan var på noll. Överhuvudtaget funderade jag på om jag skulle orka arbeta. Jag hade ingen identitet längre, allt som jag hade byggt upp var raserat.

Min sambo och fästman har också kommit till en vändpunkt, han har gett mig ulitmatumet att om jag tar en
till överdos så lämnar han mig. Då är det slut.

Nu i juli fick jag ett arbete på en skola vilket höjde min självkänsla något och den 11:e augusti tog jag min första nervösa stapplande kliv till att börja arbeta, heltid. Jag var livrädd och är egentligen fortfarande det. Rädd att jag inte ska klara det och att det mörka i mig ska ta överhanden, att jag åter igen ska ta en överdos och kanske lyckas, att det då är slut med mig för alltid. Att det är den parallella verkligheten som kommer att ta överhanden. Att min sambo ska lämna mig.

I maj bestämde dom på psyk att dom inte längre tänkte skriva ut några mer tabletter, så från att ha fått tjugo tabletter per dag så fick jag helt plötsligt inga. När jag slutade med all medicin så kom det att börja förändras något, till det positiva.

Under sommaren har jag försökt att arbeta mycket med mig själv och nu är jag inne på min tioende vecka utan en intox. För tio veckor sedan jag var inlagd på MAVA och färdades med ambulans och blålljus. För tio veckor sedan jag var inlagd på den låsta avdelningen som jag avskyr. Förhoppningsvis så var den tolfte intoxen den sista. Förhoppningsvis.

Idag är den enda medicin jag får en Zypadherainjektion var fjärde vecka.

Nu har jag arbetat heltid en och en halv vecka och det känns bättre än jag trodde och lustigt nog har jag mindre ångest och tankarna på överdoser börjar kännas alltmer overkliga. Min sambo försöker övertyga mig om att jag ska slänga dom tabletterna jag har undangömda, men fortfarande är dom en trygghet som jag inte vågar skiljas från än. För dom är min sista väg ut, så som mina destruktiva tankar ser det.

Idag väntar jag på att få komma till terapi. Något som jag hoppas ska kunna hjälpa mig mer. Men väntetiderna är långa.

Och än är det kanske för tidigt att ropa ’hej’, men jag vill klara av att arbeta, jag vill åter igen bygga upp ett liv och må bra, och jag börjar faktiskt sakta tro på att det kanske faktiskt går att må bra igen. Att det någonstans finns ett liv.
Även för mig.

Med detta så hoppas jag kunna ge något litet hopp, om att det går att gå från att vara svårt psykiskt sjuk till att börja må något bättre. Jag mår inte bra än, men jag börjar se ett litet ljus, ett ljus som jag hoppas kommer växa och bli större.

I juni påbörjade jag en blogg där jag ibland skriver ner min tankar http://jagvilljufaktisktleva.wordpress.com som ni är välkomna att läsa om ni vill.

Jag tror att det någonstans finns hopp för oss alla, jag strävar i alla fall efter att tro det.

Varma hälsningar från Malin

————————–

Tack snälla för att du berättar.
Du har haft ett minst sagt innehållsrikt liv med nu på sistone otroligt smärtsamma, men värdefulla på ett plan, erfarenheter.
Det du varit med om är det inte så många som har. Du har dessutom förmågan att förmedla det du tänker och känner i ord på ett mycket bra sätt. Du har distans till dig själv och livet.

Jag ser det så här:
Alla människor har perioder i livet när man mår dåligt och när livet inte riktigt går framåt i den riktning eller den takt som man hade tänkt sig. Har man en personlighet som gör att man har väldigt höga krav på sig så blir ett nederlag extra hårt att ta, vilket gör att man känner sig ännu sämre och ännu mer vill t ex ta livet av sig och sedan går spiralen bara ned.

Nu har den onda spiralen slutat att snurra. Du kommer att fortsätta leva ditt liv med dina erfarenheter som ett tungt men lärorikt minne. Med detta kommer du kunna leva ditt liv ännu mer fullt ut framöver.

Förvänta dig inte att allt blir bra från en dag till en annan. Du har en sårbarhet som säkert är medfödd och mycket av det du ridigare varit med om har rivits upp. Just nu är du som ett sår som just börjat läka men skorpan är fortfarande lös så man får inte stöta i för hårt. Man måste vara försiktig om sig. Extra snäll mot sig (Jo! Du ÄR värd det!).
Precis som med sår så kan man förvänta sig att såret kommer att rivas upp lite grand flera gånger innan det läker ordentligt. Men om det börjar rivas upp ska du inte vara så snabb att riva upp resten bara för att det inte är någon idé att låta såret att läka…

Tack snälla för att du delar med dig!

Om du som läser detta också vill dela med dig av din historia kan du maila mig på kontakt@ludmilla.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Erika
25 augusti, 2011 kl 25 augusti 2011 (22:48)

Håller mina tummar för dig Malin. Tro på dig själv. Du har kommit en lång bit på väg. Kom ihåg att inte ge upp om det kommer dalar igen. De hör till och betyder inte att du är på väg tillbaka ner.
Kramar om!

Kommentar från Ullrika
26 augusti, 2011 kl 26 augusti 2011 (23:32)

Fler tummar från mig Malin! Och hopp-önskningar! Du är på väg uppåt, och precis som Erika skriver är vägen inte spikrak eller enkel men du är på god väg. Hoppas jag?

Många kramar!

Kommentar från Marie-Anne
29 augusti, 2011 kl 29 augusti 2011 (20:33)

Håller tummar och tår för dig, Malin och önskar dig ALLT av det BÄSTA

Kommentar från Självmord-om att kämpa
31 augusti, 2011 kl 31 augusti 2011 (15:30)

Tack för hoppfull läsning! Från en som också kämpar.

Kommentar från Peter Larsson
14 november, 2011 kl 14 november 2011 (18:32)

Hej!
Jag hittade din sida när jag sökte på ECT.
Är själv tveksam till denna behandling.
Har sett att många människor har fått skador av ECT-behandlingar.
Se dessa sidor:
http://www.elchocker.se/
http://www.youtube.com/watch?v=ZyM_zpa4FBM

Hälsn,
Peter

Skriv någonting