Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Gästblogg: Psykisk sjukdom och dålig ekonomi

10 september 2011 (14:30) | psykiatri, självmord | av: Ludmilla

Bilden har inget med gästbloggaren att göra utan är lånad från bloggen http://teamtusen.blogg.se

Jag växte upp ensam med min mamma tills jag fyllde 9 år. Då träffade mamma en ny man nästan på en gång flyttade in hos oss. Eftersom jag aldrig fått uppleva hur det var att ha en manlig förebild, en pappa, då min var gravt alkoholiserad, så var detta så roligt tyckte jag. Iallafall ett tag. Sakta men säkert mådde jag sämre o sämre. Jag hade det jättejobbigt i skolan. Jag var väldigt blyg, tystlåten och “den snälla lilla flickan” typ. Jag gjorde aldrig något väsen av mig.

Minns inte exakt när, men när jag var 9 år så gjorde jag mitt första självmordsförsök. Jag vet inte om jag fattade mina känslor men jag visste att om jag gjorde illa kroppen tillräckligt så skulle jag inte behöva ha ont i magen längre, ingen skulle skratta åt mig och jag skulle bli av med klumpen i halsen. Därför hoppade jag från en liten bro på väg till min dagmamma. Men det enda som hände var att jag stukade foten. Jag berättade aldrig detta för nån. Jag sa bara att jag hade snubblat.

När jag gick i 5:an så började mobbningen på riktigt. Det dröjde inte länge innan de började ge sig på mig fysiskt också. Kastade stenar på mig, slog mig, tog sönder mina saker, kastade äpplen, sand ja allt möjligt. Blev även mordhotad och eftersom jag var den ängsliga, rädda och oroliga typen av mig tog jag allt på fullaste allvar. Det slutade med att jag inte vågade gå till skolan, så medans mamma krigade med lärare, rektor, FMM (Föreningen Mot Mobbning) så satt jag hemma. Det hette att jag fick hemundervisning. Jag minns att min lärare kom hem två gånger på hela den terminen jag var borta från skolan.

När jag precis fyllt 12 år slog dock min högsta önskan in. Jag fick en lillasyster! Jag har alltid älskat bebisar och barn så detta var underbart att få uppleva. Jag hade börjat gå i skolan igen, efter hot (– att jag var tvungen enligt lag). Alla mobbare gick kvar, och dem blickar som jag fick var värre än värst. Men jag bet ihop. När jag skulle börja 7:e klass, högstadiet, valde jag en annan skola än den som min gamla klass skulle gå på, bara för att komma bort från dem.

Sjuan gick väl sådär. Men i 8:e klass blev jag än en gång offer för mobbing. Återigen blev skolan ett helvete, rena mardrömmen. Slag, knuffar, hemska ord och det värsta var nog att denna gång var hela skolan med på det! Ja, så tillslut brakade jag ihop igen och vågade inte gå till skolan. En hel termin till var jag hemma.

Och hemma var det inte heller lätt. Min mamma blev värre och värre i sin sjukdom och blev mer och mer begränsad, både psykiskt och fysiskt. Min lillasyster spenderade i princip sitt första år på sjukhus. Det var så illa med henne att det pratades om levertransplantation. Men tillslut visade det sig att hon var glutenintolerant och blev mycket bättre så fort hon fick rätt kost. Mellan mamma och min systers pappa var inte allt som det skulle heller. Alla vi märkte att han inte var “riktigt som man ska”. Mamma beskrev det som att ha 3 barn istället för 2. Hon fick inget stöd alls. Många år senare fick han sin Aspergerdiagnos som förklarade allt!

Jag gick iallafall klart nian med hot och inget stöd från varken syokonsulenten eller lärare. Faktum är att båda talade om för mig att det inte var någon idé att jag ens försökte för jag skulle ändå inte klara av att få Godkänt. Men oj vad jag kämpade, och jag fick Godkänt i betyg så min mattelärare/klassföreståndare gick faktiskt fram till min mamma och bad om ursäkt på skolavslutningen och han erkände att han hade haft fel.

Ja, jag började i första ring på gymnasiet. Fortfarande som en väldigt blyg, tyst och snäll tjej. Fick inga vidare vänner, blev hackad på mycket. Men det var först i 2:a ring som jag inte orkade hålla masken längre.
Jag började skära mig i armarna. Först med saxar men gick fort över till rakblad. Jag bar ständigt långärmade tröjor och ingen fattade eller såg nått. Utom en av mina lärare. Hon skulle bli den som faktiskt räddade mig.

Orkar inte förklara hur och varför just nu, men jag stod inte ut hemma. Jag var mamma åt min mamma och syster. Jag fick inte göra nått. Hela min uppväxt har jag varit livrädd för min mamma.
Men när detta självskadande hade pågått ett längre tag, dvs – jag åkte till skolan men gick inte på lektionerna utan satt bara i nått hörn eller på nån toalett och skar mig. Jag hade kontakt med kuratorn också. Jag försökte vara kvar i skolan sålänge som möjligt för att slippa vara hemma.
En eftermiddag brast allt tillslut. Jag vägrade åka hem.

Sen den dagen har jag varit placerad i ett antal jour och familjehem.Jag bleb inlagd på Barn- och ungdomspsyk både i Stockholm och Uppsala. Sen har jag bott på två behandlingshem. Och spenderat allt för många år på vuxenpsyk också. LPT, självmordsförsök, extravak, droger, alkohol, ambulanser, poliser, blod. Ja you name it. Jag kan ALLT! Hur många gånger jag har fått höra att jag var ett hopplöst fall vet jag inte. Men varken jag eller några ur den personal på alla boenden trodde att jag skulle leva tills nu. Jag har snuddat vid döden för många gånger, lekt med den utan att fatta hur allvarligt det har varit. Trots detta, sitter jag här än idag. Och mina ärr på armarna är många likasom ärren på insidan. Men jag lever.

Och den 31 augusti som passerade nu förra veckan var en stor dag för mig. Ett mål jag haft länge. Det var då ett år sen jag blev utskriven från psyk sist. Dvs jag har varken skadat mig eller varit inlagd på ett helt år. Detta kanske inte låter märkvärdigt för dem flesta men för mig är det väldigt stort. Jag är stolt över mig själv. Jag har ganska nyss avslutat den 18 månader långa behandlingen mot min Borderlinediagnos- MBT (Mentaliseringsbaseradterapi) och jag har gjort enorma framsteg. Jag har börjat läsa in gymnasieämnen på komvux och nästa vecka ska jag påbörja en tre månaders lång praktik för att kunna börja jobba så småningom.

Dock så är det två saker som gör att jag börjar backa igen i mitt mående. Och jag vill inte hamna där jag har varit, därför ber jag alla jag kan om tips.

En ganska nära vän, som jag har legat inlagd med massor med gånger, lyckades ta sitt liv för ca två veckor sen. Och när jag fick reda på det, så kändes det verkligen så overkligt. Herregud, jag såg ju henne några veckor innan. Hon kan inte vara död. Och så blev det som ett “wake up call” att om hon kan lyckas dö, då kan jag också det. Jag börjar få dem hemska självmordstankarna igen. Jag önskar att det var jag och inte hon. Det känns som allt är en enda dimma. Tjock och trög dimma som jag försöker ta mig ur men mina krafter börjar sina.

Det andra som tynger mig är min ekonomiska situation. Jag har alltså aldrig jobbat. Jag har varit sjukskriven sen jag var 19 år gammal. Idag är jag 25 år. Jag får ersättning fån Försäkringskassan men det räcker inte. Jag får mina pengar den 19e och innan den 25 är allt slut pga alla räkningar. Jo, för under dessa år så har jag samlat på mig en hel hög med skulder för sjukhusvisteler, dvs över 12 000kr är jag skyldig landstinget, TROTS att jag för det mesta varit inlagd under LPT, tvångsvård. Jag har ingen som helst möjlighet att betala detta. Sen eftersom jag är fattig och har varit hela tiden har jag varit tvungen att handla vissa saker mot konto, tex kläder osv som vanliga människor kan gå och handla när dem behöver.
Jag har inte mat så det räcker, varje månad blir det minus på mitt konto och det bara resulterar i att jag går mer och mer back.

Jag vet inte vem jag kan vända mig till. Jag söker flitigt pengar från olika fonder men det går bara till specifika saker såsom en TV eller säng. Man kan inte söka fondpengar till mat…
Och soc vägrar hjälpa mig eftersom jag precis ligger på gränsen till existensminimum.
Jag börjar bli mer och mer desperat. Det har gått så långt att jag allvarligt börjat fundera på att sälja mig för att få lite mer pengar.

Jag är på bristingsgränsen igen, och allt jag vill är att få leva ett normalt liv. Men ju mer tiden går desto mer börjar jag inse att denna värld inte är nått för mig.

Förlåt att jag har skrivit så mycket och jag menar INTE att tycka synd om mig eller nått, det är bara så satans jobbigt. Att jag inte vet hur länge jag orkar fortsätta försöka. Jag vill inte snubbla på målgränsen. Jag vill inte sluta som min vän gjorde för ett par veckor sen. Men jag vet inte om jag orkar annat om detta inte får nån ändring.
___________________
Tack för att du delar med dig! Det är mycket imponerande att du efter allt du varit med om har kunnat genomföra din behandling och med så fina resultat. Ett år!! Stort grattis!!

Att du just nu mår sämre med tanke på både de ekonomiska knepigheterna samt framför allt din väns självmord är ju fullt förståeligt. Det vore ju konstigt om inte marken gungar för dig under dessa omständigheter. Jag utgår ifrån att du har en kontakt fortfarande på psyk som du kan ventilera dessa saker med. Vad gäller ekonomin bör det finnas någon ekonomisk rådgivning som du skulle kunna få i kombination med skuldsanering?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från ”Cecilia+Borderline”
12 september, 2011 kl 12 september 2011 (11:25)

Hej!
Som Ludmilla skrivit vore det bra om du vände dig till den kontakt du har inom psykiatrin. Dem borde absolut kunna hjälpa dig att ta dig igenom de tunga process som beskedet om din väns bortgång leder dig in i.
Jag har själv förlorat många vänner genom självmord och det är tungt, men det går att komma levande ur sörje processen.

Att din ekonomi är en stor bov till din oro och ditt svajande har jag full förståelse för. Det är ju så avgörande, ekonomin. Jag har en sambo med inkomst, vilket gör min ekonomiska situation lättare än din, men skulle vi gå skilda väger hade jag inte klarat mig. Bostadstillägg måste du kunna få.. är inte det soc som ger det eller är det FK? Om du inte har det, kolla upp om du kan få det! Sen tycker jag absolut, som Ludmilla skrivit att du ska kolla om du kan få skuldsanering.

Jag är ledsen för din skull. Jag tror på dig. Kram!

Kommentar från Annica
14 september, 2011 kl 14 september 2011 (8:10)

Hej.Har du någon kontaktperson som kan hjälpa dej med ekonomin?Jag har psykiska problem och har en kontaktperson som hjälper mej med ekonomin.Hon hjälper mej att se till att pengarna räcker till alla räkningar efter det blir det inte mycket kvar då jag har pension.Tycker absolut du borde få någon som hjälper dej med ekonomin.
Har du boendestöd?Kolla om du få det om du inte har boendestöd och vad de kan hjälpa dej med med ekonomin och vardagen.
Kanske du kan få matkuponger via kyrkan så du kan handla mat?Kykan kan hjälpa då man har svårt att få hjälp på annat håll.
Hoppas verkligen du får hjälp!Det är inte lätt att klara sej med bara pension.Hoppas du läser dethär hör av dej hur det går för dej!

Kommentar från Ingen Någonsson
14 september, 2011 kl 14 september 2011 (14:55)

Jag ringde personligt ombud. ”Vad gäller saken. Det är kö hit.”
Jag har haft kontakt med dem en gång tidigare. Då gällde det FK. Deras åsikt då var. ”Nä, det är ingen idé att försöka få rätt emot FK. Det är inte lönt. Det är ingen som får rätt mot FK.” Det är mentalskötare som sitter där och jobbar. De är lika bra som alla andra i sjukvården. Om man inte får den hjälp man behöver i sjukvården ska man vända sig till dem tycker Nationella hjälplinjen. För de är enligt Nationella hjälplinjen inte utbildade inom vården och det kan vara bra när man inte får den vård man behöver tycker de. Om man är psykiskt ohjälpligt sjuk enligt alla i sjukvården och man ligger och inte kan prata och bara vill ta livet av sig ska man kontakta ett perosnligt ombud för de har ingen vårdutbildning, det är bra tycker Nationella hjälplinjen. Personligt ombud är till för den sjuke så det är bra att ta hjälp av den när man behöver vård. Eh, jaha??? Take it or leave it och kontakta inte oss mer, ta hellre livet av dig så vi slipper dig är deras budskap. Men det är skillnad på folk och folk, så om man är en bra en så kan man säkert få hjälp av personligt ombud. Beviset har vi här ovan. Det finns hjälp och stöd att få!

Kommentar från Någon i mörkret
17 september, 2011 kl 17 september 2011 (14:03)

Livet är hårt ibland men det finns alltid ett ljus i tunnelnt om man bara ger sig fan på att orka kämpa men det är inte lätt det är ett helvete oftast men man måste för att orka leva det kan ta 1år eller 10år men ljuset FINNS där det är bara frågan om hur lång tid det tar innan man får uppleva det så ge INTE upp det är en aldelses för enkel lösning på problemen.. jag tror på dej iaf!

Kommentar från Inkan o Ligan
19 september, 2011 kl 19 september 2011 (7:09)

Jag blir så ledsen över alla över alla barn som mobbas alla skolår igenom. VARFÖR ser inte folk ?? Jag fattar verkligen inte. Skolpersonal ska ju ha utbildning för sånt här. BLir så ledsen. Hoppas verkligen du hittar nåt att göra och få ordning och hjälp med allt. Stor Kram

Skriv någonting