Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Gästblogg: ”Om jag försvann, skulle de bli lyckliga…”

21 september 2011 (13:18) | depression, Mindfulness, självmord | av: Ludmilla

Först tänkte jag att skriva just en sådan här dag inte är det mest idealiska, då min energin inte är på topp och jag är trött. En dag som denna är det enklare att falla tillbaka i gamla vanor och tankemönster.
Min nästa tanke är att det är just en dag som denna som jag ska skriva detta. För det är dagar som dessa som visar mig precis hur mycket jag har lärt mig, och vilken skillnad det är på den jag är idag och den jag var för fyra år sedan.

Sista året på en oerhört krävande utbildning, så rasade allt. Mycket på grund av en fysisk sjukdom och min oförmåga att slå ner på takten. Jag ville vara Fröken Duktig, hela tiden. Vilket ledde till att min värld sakta föll samman, kroppen la av, min relation tog slut, jag blev sängliggande och en underliggande depression kom upp till ytan.

De två kommande åren var ett helvete med upprepande självmordsförsök, dagar när jag gick och la mig, flydde in i sömnen för att enbart vakna upp till mörkret. Dagar som dessa spelade det ingen roll om solen sken, om fåglarna kvittrade, om hela världen stod utanför min lägenhet och bedyrade mig sin kärlek. Jag vill inte, leva, men jag ville heller inte dö riktigt ännu. En nyfikenhet fanns kvar i mig, en rädsla för att lämna och kanske bli ännu mer ensam.

Så vid varje försök att avsluta livet, så valde jag att ringa någon, någon som kunde hjälpa mig.
Nu i efterhand så ser jag att jag höll på att drunkna i min egen sorg, lager av sorg, från tidigare år vällde upp och jag visste inte hur jag skulle få ur mig allt. Att prata med någon hjälpte stundvis, men vad gör 45 minuters terapi, när det känns som om man ska gå sönder hela tiden?

Jag försökte träna, festa med mina vänner, plugga, umgås med familjen, men inget fungerade. Jag ville bara lägga mig ner och sluta andas. Somna in för att få vila för evigt.

Det var enkelt för mig att tro, att min familj inte behövde mig, att deras värld skulle vara bättre, vackrare och finare utan mig. Att jag med min ångest, mina skadebeteende och självmordsförsök bara förstörde. Jag skapade enbart elände, sorg och smärta för dem. Så om jag försvann, då skulle de bli lyckliga, eller hur?!

Nu i efterhand så kan jag se vilken vansinnig tanke det var! Hur man lurar sig själv. För trots det var det en lillebror som räddade mig, hjälpte mig upp. Hans varma kram en ångestfylld kväll blev min räddning. Då klack något till inom mig, fick mig att inse att min existens har betydelse.

Så jag började kämpa, för den Sandra som fanns där längst inne och som ville leva. Vägen var lång, det började med små steg, att sätta upp små mål, göra minst en sak varje dag. Skriva tacksamhetsbok, till en början tacka för en sak, sedan fem och till slut fylla en hel sida.

Idag har jag även en hel lista med människor jag kan ringa, om det krisar. Då var det guld värt, och det blev många nattliga samtal, fyllda av både ångest och tårar.

Jag fann även Ludmillas blogg, där hon skriver om sin dotter Linnéa, och jag insåg hur det faktiskt är att bli kvar, hur det känns, vilka frågor som uppstår, och den skuld som den kvarlämnade känner hela sitt liv.
Jag fick dessutom ett jobb, började läsa lite igen. Fann rutiner för mig som fungerade, skämde bort mig med goda saker, hade en första hjälpen-låda med bra filmer, godis och annat som fick mig att bryta de negativa tankarna de dagarna de behövdes. Och så skrev jag spaltvis med dagbokinlägg, skrev bort min ångest, min sorg, mina rädslor.

Men framförallt så lät jag alla känslor finnas, jag lär vissa dagar var nattsvarta och andra ljusa som solsken. Jag slutade kämpa så mycket, lät mig själv vara precis som jag var så mycket mer. Andades i det, lärde känna mig själv. Vem var den glada jag? Vem var den vänskapliga jag? Vem var hon som grät tills kudden var genomblöt? Vem var hon som var ilsken som ett bi?

Jag släppte efterhand mer och mer det duktiga, och blev mig själv istället. Meditation och Mindfulness hjälpte mig mycket.

Idag mår jag bra, ibland rasar världen när något repar upp gamla sår. Men för det mesta är jag lugn, stabil i mig själv. Jag har en mer tillåtande attityd gentemot mig själv, men också en större ödmjukhet mot andra.
Jag faller som alla andra, men litar mycket mer på att det finns en mening, och att allt är precis som det ska vara.

Sandra
_________________
Tack Sandra för att du ville ta dig tid att berätta om din resa. Jag har ju fått förmånen att följa dig på avstånd under flera år och är så glad att du har hittat ljuset igen!

Vill du också dela med dig av din historia? Maila: kontakt@ludmilla.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Madde
22 september, 2011 kl 22 september 2011 (8:22)

Tack för att du delar med dig fina. Du vet att du alltid kan ringa närsom. Jag finns här. Massa kram

Kommentar från Anna-Karin Mattsson
22 september, 2011 kl 22 september 2011 (15:55)

Det här är ett inlägg som berör mig starkt. Jag har varit med om att vara anhörig till en människa som valde att avsluta sitt liv. Jag har också senare upplevt att själv vara deprimerad och ha självmordstankar. Det var en chock för mig att själv känna självmordstankar, känna kraften i dem. Särskilt som jag upplevt hur grymt jobbigt det var att vara anhörig till en människa som tog sitt liv. Hur kunde jag ens tänka tanken, när jag visste hur svårt det blir för de efterlevande? Jag fick skuldkänslor för mina känslor.

Med stöd från en underbar psykolog och genom den starka kärleken till mina barn, valde jag så småningom livet i stället för döden.

Jag är så himla glad, Sandra, att du också så småningom valde livet. Det är starkt av dig att berätta och det är viktigt att vi delar med oss av våra erfarenheter till varandra.

Kram
Anna-Karin

Kommentar från Ewa J Sundberg
22 september, 2011 kl 22 september 2011 (16:27)

Så fint att du delar, Kära Sandra! Det är till lättnad och glädje både för dej själv och för åtskilliga människor, även om du aldrig kanske får veta det.
Du e så fin och jag uppskattar dej verkligen!
Tack att du berättar!

Skriv någonting