Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Tack för ditt brev

24 september 2011 (8:57) | att hjälpa andra, depression, Mindfulness, självmord, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Tack fina du för att du skriver till mig och delar dina innersta tankar. Tack också för att du låter mig publicera det. Jag är övertygad om att det hjälper många att få läsa vår brevväxling. Jag tror som du skriver att det på något sätt hjälper att få ta del av andras historier och se hur de tänker och hur de kommer vidare. Självmord är fortfarande tabu i vårt samhälle. Man vet inte HUR man ska prata om det.

Du skriver om pojkvännen som tog livet av sig när ni var mycket unga. Så svårt att uppleva detta när du var så ung och utan stöd – hur sorterar man in alla dessa tankar och känslor då?

Du skriver om ex-pojkvännen som tog livet av sig när du träffade en annan. Jag hoppas innerligt att du inser att det inte var pga av det som han tog livet av sig, men att det kanske var den utlösande faktorn. Det är skillnad.

Och så din vän som ju så väl kunde se vad det gjorde med de närstående och ändå gjorde det. Jag förstår om du har varit arg, besviken och fullständigt förvirrad. Och nu kommer dessa känslor dessutom i din egen kropp. Du kan förstå hur du ville avsluta sitt liv SAMTIDIGT som du känner den stora sorgen och saknaden efter de som avslutade sina liv alldeles för tidigt.

Att du har påverkats av det som har hänt är ju helt naturligt. Det vore ju konstigt annars. Jag tror inte att du är hård som sten, (för jag tror att det finns stunder då du tvärtom är väldigt mjuk..) men att du har satt upp en barriär som ett försvar för att kunna tåla ytterligare motgångar. Du känner antagligen inte igen dig själv som du önskar att du skulle vara. Du skriver att du arbetar mycket med dig själv och att du använder dig av mindfulness. Du gör så mycket bra saker och du kämpar så bra med dig själv och den situationen du befinner dig i!

Självklart är detta en form av posttraumatisk stress. De tre gångerna du har fått dödsbeskedet har du säkert återupplevt massor med gånger. Du har sömnproblem sedan 6 år tillbaka. Nej, man kan inte exponera sig för självmorden i sig men man kan i terapi exponera sig för de tankar som återkommer och få hjälp att föra in något nytt i tankemönstren.

Du beskriver också en tomhet. Du känner inte någon genuin glädje. Du undrar över framtiden och om du alltid kommer att känna så här. Likgiltighetskänslan är det som du tar upp som en stor sak.
Jag tycker att det finns mycket i din berättelse som tyder på att du har en depression. Du kan enkelt kolla det t ex här…

Tolkning av resultatet
0-12 poäng: Ingen eller mycket lätt depression
13-19 poäng: Lätt depression
20-34 poäng: Måttlig depression
≥ 35 poäng: Svår depression

Du skriver att du provat antidepressiva tidigare men att det inte fungerade. Den vanligaste anledningen till att det inte fungerar är att man inte justerat in rätt dos. Sedan kan man även prova en annan sort.

Jag förstår att många har en skeptisk inställning till mediciner. Jag förstår också den allmänna uppfattningen om att man är ”svag” om man måste äta mediciner och inte ”klarar det själv”. Men det fungerar ju inte så. Inte skulle man väl tycka att diabetikern är ”svag” för att han måste få insulin?

Sorg är ett stress-tillstånd. Stress påverkar kroppen på väldigt många sätt. Cortisol-lagren urholkas av det ständiga adrenalinpåslaget, sömnbristen ökar stressen och hela systemet kommer ur balans. Hjärnan slits av det ständiga stresspåslaget med alla hormoner. Antidepressiv medicin har visat sig stimulera nybildningen av hjärnceller och påskyndar på så sätt läkningen. Förutom att man ökar Serotoninhalten direkt och därmed mår bättre. Det är en hel vetenskap detta… men det jag vill påpeka är att detta är ett fysiskt tillstånd som behöver medicinsk hjälp i väldigt många fall. Inte bara förstås men det hjälper en mycket att snabbare få tillbaka ett liv som man uppskattar. Att man får tillbaka sig själv.

Så som ett sammanfattande svar på din fråga 1: Ja, du kan lida både av posttraumatiskt stress syndrom och depression. Jag tycker att du ska söka både en psykiatriker och en terapeut som är duktig på PTSD.

Din andra fråga: Om din son verkar må bra nu, behöver han inte gå i terapi. Om han visar sig få problem på något sätt kan det bli aktuellt. Han kan ha en sårbarhet genom att han varit med om det han gjort, men det kan också ha utvecklat honom till en mer ”hel” person genom att han fått uppleva livets svårigheter tidigt och fått se att detta är en del av livet. Om ni hanterat det bra runt honom kan han ha fått en riktigt bra lektion i livets skola som stärkt honom. Du kan emellanåt ta upp frågan på olika sätt med honom. Prata bara öppet om det som kommer upp, men inte forcerat. Ställ frågor om hur han tänker kring olika frågor. Visa att det är ok att prata om självmord och sorg. Berätta om hur otroligt stora effekter ett självmord får på omgivningen, att det aldrig är den enda utvägen, att vad som än har hänt är det bättre att berätta det än att ta självmordsutvägen.

Du ska inte fortsätta må som du gör nu. Jag tror att du snart kommer att känna vad du behöver göra och sedan kommer livet snurra till åt ett annat håll. Och jag vill gärna veta hur det går.

Varm kram

Ludmilla

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från sr3225525244282737326823367664276444552
24 september, 2011 kl 24 september 2011 (19:24)

Det är möjligt att självmord aldrig är enda utvägen, såklart är det inte det, dör gör man ju förr eller senare, det gör alla.
Ibland är självmord den bästa utvägen.

Skriv någonting