Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Gästblogg: ”Sparkar, knuffar och käftsmällar var det vanligaste…”

5 oktober 2011 (20:40) | depression, psykiatri, sexuella övergrepp, självmord, sjukvård, tonåringar | av: Ludmilla

När jag nu skrivet detta har jag en dålig dag. En dag som denna är jag tung i kroppen, har ont i bröstet, skriker inombords och kvävs i mina egna, värderande tankar om mig själv och livet. Livet som för mig inte ens är värt att leva denna dag, som bara känns som hyckleri. Det finns ingenting vackert nu, just i detta nu. Men det finns ett stort men i det jag just beskrivit – om en timma kan det vara en bra dag, ett liv värt att leva och kanske kommer jag till och med skratta. I mitt liv finns ingenting konstant, kontrollerat eller långvarigt. Det växlar fort mellan olika känslors ytterligheter och det är ett av alla mina symtom.

Älskad – något jag länge strävat efter att få känna mig. Det var mitt absoluta mål som liten, att höra mamma och pappa säga att dem älskade mig – jag gjorde allt, men det blev aldrig så och än idag har jag en känsla av att min mamma aldrig älskat och aldrig kommer att älska mig.

Jag växte upp i ett hem där misshandel både psykiskt och fysiskt hörde till vardagen. Ständigt fick jag höra att det inte fanns någon framtid för mig. Jag var varken smart, vacker, duktig eller omtänksam. Ful, egoistisk, mesig, dum i huvudet och en jävla unge – det var jag.
Sparkar, knuffar och käftsmällar var det vanligaste, men ibland hände det att mamma/pappa släpade mig i armen eller benet genom lägenheten – ryggen tog stryk varje gång jag drogs över en tröskel. Började jag gråta när jag fick ta emot stryk eller hårda ord, låstes jag in på mitt rum och därinne låste jag själv in mig i garderoben för att fly. Där satt jag tills jag gråtit ”färdigt”.
Jag har inte sett min biologiska och gravt alkoholiserade pappa sedan jag var tio år. Det var han som stod för misshandeln fram tills det att jag fyllde sju – då tog mamma över.

Det borde ha varit kristallklart för mig att alla andra inte hade det som jag, och även om många som blivit misshandlade som barn säger att de trodde att det var ”normalt” så kan jag inte säga det, för jag kände på mig och visste någonstans att mina vänner inte hade det som jag. En trasig/taskig/hemsk/tuff/jobbig uppväxt, kalla det vad ni vill. När jag tänker på min uppväxt, stämplar jag den som kall.
Första gången jag verkligen sa ifrån och slog tillbaka var när jag såg mamma slå min lillebror. Under åren hade jag nämligen varit ensam om att få slag och sparkar, om att få höra hur värdelös och ful jag var. Det var för mig ingenting konstigt i att jag var ensam om att bli behandlad så – mitt fel tänkte jag och fortsatte ”leva”. Men lillebror fick han inte röra, inte heller hon. Ingen fick skada min ögonsten. När jag såg mamma slå min lillebror den dagen gick jag till attack med ett skohorn. Jag slog allt jag orkade och skrek det högsta jag kunde samtidigt som tårarna rann längs kinderna på lillebror. Hon vände sig om och verkligen golvade mig. Dagen efter ringde jag mitt första samtal till min morbror, min ängel på jorden – som jag alltid sagt att han är.

I dag är min biologiska pappas hat inte påtagligt, men det han gjort har för alltid satt sig som ett ärr i själen. Mammas hat eller snarare, oälskande är dock någonting jag ständigt påminns om. Min mamma har nämligen inget intresse av att höra hur jag mår, vad jag gör, vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag vill. Hon är överhuvudtaget inte intresserad av mitt liv. Det enda hon vill ha mig till är slasktratt. Dessutom försöker hon luska i varför jag är som jag är för att själv kunna visa att hon minsann har det värre och mår sämre än mig. Ändå väljer jag att träffa henne. Tänk, jag hoppas alltså fortfarande efter alla dessa år att hon någon gång ska bry sig om och älska mig. Patetiskt, viskar jag då nedvärderande till mig själv.

Tolv, nästan tretton år gammal hade jag redan några år tidigare försökt ta mitt liv och utvecklat ett självskadebeteende. Under året som trettonåring upplevde jag min första fylla, rökte min första cigarett och snattade mitt första klädesplagg. Jag drack alkohol så ofta jag kom över något med procent i. I dag kan jag se att mitt missbruk började redan då.

Sökandet efter någon som hade samma inställning till livet som jag; att livet inte var värt att leva, resulterade i att jag började umgås med de som hatade precis lika mycket som jag. Kontakten med de vänner jag tidigare haft tynade bort och jag slutade gå till skolan. Bland de jag umgicks med var det mycket prat om hur hemskt livet var och det diskuterades mycket om hur vi skulle gå till väga för att sluta allt. Hoppa framför tåget, skära upp handlederna, hänga sig, ta en överdos, skjuta sig. Tillsammans bröt vi emot lagar; misshandlade, rånade, skadegörelse, hot och inbrott. Vi var alla fruktansvärt trasiga. Vi skrek efter vägledning och hjälp. Vi fick ingen då och idag är många av dem jag då umgicks med döda.

Det var då, när jag var i början av min revolt (som skulle sträcka sig många år framöver) som socialtjänsten verkligen gick in och slog sönder min familj. Splittrade och trasade sönder den enda familj jag hade. Delade på mig och lillebror, min älskade lillebror. Ensam i ett fosterhem skild från resterna av min trasiga familj, av min före detta familj ska jag säga, för den dagen jag ville komma tillbaka – räknades jag inte längre som en del av den familjen.

Under åren som följde blev allt bara värre. Jag blev våldtagen första gången när jag var fjorton, började med droger – betalade med sex på olika sätt och blev sexuellt utnyttjad otaliga gånger. Jag blev flyttad från ett fosterhem till ett annat hela tiden. Rymde, knarkade, själskadade, försökte ta mitt liv. Allt var en enda karusell och ingen tog egentligen tag i mig. Jag kunde vara borta en vecka i sträck. Jag fick inte träffa min lillebror då de ansåg att jag kunde ”smitta” honom med mitt beteende. Det gjorde mig än mer deprimerad.

Jag var med och återupplivade en kille i min krets som tagit en överdos. Efter det tog jag en rejäl dos kokain och kopplade bort verkligheten. Några veckor senare, totalt drogad och krossad, blev jag inlagd på BUP första gången efter ytterligare ett självmordsförsök, ett allvarligt sådant. Jag fick oxascand och sobril utskrivet, vilket jag idag ifrågasätter starkt då jag (som BUP visste om) hade problem med alkohol (dem visste ingenting om drogerna, tror jag). Kontentan blev att jag missbrukade tabletterna. I två år gick jag till BUP, för att må bättre och få hjälp men jag fick bara mer och mer. Läkemedel tycktes vara enda lösningen och jag fick ytterligare en lugnande, stesolid. Det ska tilläggas att jag även fick en antidepressiv medicin, men den tog jag aldrig då jag istället självmedicinerade med droger.

Ett halvår efter min sjuttonårsdag (som jag förresten spenderade i fyllecellen) – tog min bästa vän sitt liv. Det skakade om hela min värld, hela mitt drogdyrkande ”liv”. Helt plötsligt bestämde jag mig för att göra vad jag kunde för att bli drogfri och hålla mig till det. Det var mest för att hedra min vän och på något sätt låta henne leva vidare, genom att göra det hon länge hade bett mig om – att ge livet en ärlig chans. Jag lovar, jag kämpade hårt för att bli kvitt drogerna och alkoholen, men just då var det allt jag hade och utan dem kände jag mig tom. I perioder var jag drogfri för att sedan i perioder droga rejält. I slutet på det året blev jag tillsammans med min nuvarande sambo (kallar honom T), vilket fick mig att vilja leva – på riktigt. Under en lång tid dolde jag mitt missbruk för honom, kom med bortförklaringar och lögner, men tillslut föll fasaden och han ställde ett ultimatum. Honom eller drogerna. Valet var enkelt, men jobbet svårt.

Jag tog fyra återfall i form av hasch och även, ganska många med alkohol när jag var arton år och trots min lycka över att ha funnit någon och valt honom – försökte jag ta mitt liv, fem gånger under ett halvårs tid. Jag blev då inlagd under långa perioder och det tärde på förhållandet, men T valde trots det att stanna hos mig. När jag kom hem efter den sista inläggningen det året var jag på botten och istället för att vänta på att sluten psykiatrin kanske skulle kontakta öppenvården tog T tag i det på egen hand och kontaktade VPMs öppenvårdsmottagning. En vecka efter det fick jag komma på ett första möte, vilket var otroligt känslosamt och smärtsamt, men ack så behövligt. Jag berättade för första gången sanningen om min missbruksproblematik och gick med på behandling för mitt missbrukande – behandlingshem. Efter det påbörjades behandling med antidepressiv och stämningsstabiliserande medicin. Jag åt även antabus på grund av hög återfallsrisk.

I dag är jag (efter ett misslyckat försök att arbeta) åter sjukskriven och sjuk, inombords. Ingenting syns på utsidan, förutom mina ärr som jag under 9 års tid har dolt under långärmat. Jag är patient på VPM (vuxen psykiatriska mottagningen) där jag går i DBT, individualterapi och har en läkare. Min tid som missbrukare har varit tuff, men också en nyttig erfarenhet. Jag var djupt nere och var helt säker på att jag skulle dö med en nål i armen, innan jag hunnit fylla 18 år, men jag lyckades ta mig upp och det är inte att förakta. Med hjälp av NA och AA är jag idag nykter alkoholist och drogfri narkoman. Det är jag stolt över. Jag bor med min älskade T, vår hund och vår katt i vår lägenhet, i en mysig stad. Jag är glad för att mitt liv ser så mycket bättre ut idag fastän jag fortfarande tvingas vara inlagd ibland efter intox, men ändå oftast – av egen vilja. När jag är på väg ner, väljer jag oftast livet och därmed behöver jag dygnet runt ha människor som arbetar med psykiskt sjuka omkring mig. T är inte min vårdare och jag skulle aldrig låta honom ta på sig ansvaret, att se till att jag inte tar mitt liv. Det är inte hans jobb.

Jag undrade i många år varför jag var så känslig, lätt retlig, ensam och sorgsen. Varför jag kände mig tom inombords, inte visste vem jag var och hade känslan av att bära en mask. I och med min kontakt på VPM, fick jag äntligen ett ordentligt svar på det. Jag fick för första gången göra ordentliga utredningar och fick då veta att min huvuddiagnos är emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS) (eller borderline personlighetsstörning (BPS) som det tidigare hette (själv säger jag borderline för att jag tycker det är lättare än att rabbla det andra, långa namnet). Jag lider också av fobisk personlighetsstörning, paniksyndrom, sömnstörning, PTSD, tvångssyndrom (OCD) och unipolärt syndrom.

Jag tog emot diagnoserna med både glädje och sorg. Det var tungt att bli stämplad, samtidigt som det var skönt – äntligen vet jag vad som är galet och vad jag måste göra för att få en ändring i mitt liv. Diagnosen IPS gav mig också chansen till riktigt behandling nämligen DBT som är en behandlingsmetod utvecklad av Marsha Linehan. Metoden utvecklades för att behandla personer med IPS. Jag är tacksam för att jag har fått denna möjlighet för jag vet hur svårt det är att få rätt hjälp!

Jag vill poängtera att min barndom och mina tonår inte bara har inneburit hemskheter och smärta. Det har också funnits mycket att glädjas åt. I min tidigare blogg hade jag skrivit ett inlägg om dem som gjort och fortfarande gör mitt liv lättare att leva. Det har jag nu publicerat även på min nuvarande blogg. På min blogg har jag också skrivit mer ingående vad de olika diagnoserna innebär för mig och helt enkelt, hur jag levt och hur jag lever.

Min blogg kan du läsa här…

”Cecilia, 23”
___________
Tack ”Cecilia”. Det finns inga ord som kan uttrycka det jag känner när jag läser din historia. Det är så mycket bedrövelse på så kort tid att det nästan är för dåligt för att komma ur ett verkligt liv… Att du har klarat dig igenom detta är häpnadsväckande.

Att du har dagar då allt känns väldigt tungt är ju inte så konstigt!!! Tillåt dig att ha sådana dagar med vetskapen om att det snart kan skifta till en bättre dag. Ta vara på de som du har som står dig nära! De älskar dig för den du är, trots alla saker som hänt!


Vill du också dela med dig av din historia? Maila kontakt@ludmilla.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Sofie
6 oktober, 2011 kl 6 oktober 2011 (10:23)

Blir väldigt rörd av din berättelse och samtidigt slår det mig hur många barn som har det som du har haft det. Det berör mig djupt liksom din styrka att kämpa med dina diagnoser, ditt beroende och din sårade själ. Beundransvärt!!! Lycka till i livet!! Tack Ludmilla för att du också kämpar med att förändra! Skönt att du är frisk!

Kommentar från Inkan o Ligan
8 oktober, 2011 kl 8 oktober 2011 (11:54)

Jag har verkligen så svårt att förstå att det inte finns nån vettig hjälp att få.
I tid
Massor av Kramar

Skriv någonting