Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Bloggråd: Jag får ångest av min relation till min pojkvän

12 oktober 2011 (13:37) | videoråd | av: Ludmilla

Jag är 24 år. Förra året föll jag in i, vad jag tycker var en, djup depression. Det kändes som jag hade spräckt den bubbla jag hittills hade levt i och att jag helt plötsligt såg världen som den var. Och det var en kall och fientlig värld. Det kändes som att jag hade fått förtroendet att få reda på en hemlighet. Hemligheten om hur världen egentligen såg ut. Jag tyckte att alla andra gick omkring med fåniga, lyckliga och förljugna leenden. Hela värden kändes förljugen. Jag förstod att alla sociala koder hade oss i ett fast grepp som gjorde att vi ständigt ljög för varandra och för oss själva.

Men, jag intalade mig själv att det var depressionen som talade. Att det var mig det var fel på just nu, att jag var sjuk. Och så småningom började jag njuta av ytligheter som smink och tv serier, ytliga konversationer och sånt som hör livet till. Jag var så uppslukad av att jag mådde bra igen. Var så otroligt glad över att jag kunde njuta av livet. Att mat smakade bra, att det var roligt att träffa vänner och att det kändes bra mellan mig och min pojkvän.

För några månader sedan bestämde jag mig för att sluta helt med min antidepressiva medicin som jag hade fått förra gången, Citalopram, jag hade då börjat trappa ned ungefär fyra månader innan. Någon månad innan jag slutade helt åt jag endast 5 mg och kände mig bra. 

Några dagar efter att jag slutat helt smällde det till igen. Och jag fick åter börja äta medicinen. Nog om detta, det är inte riktigt relevant. Nu har det gått två månader sedan mattan drogs undan mina fötter för andra gången, och nu befinner jag mig i ett ganska ostabilt stadium. Jag kan sköta min vardag. Men känslan av att världen är förljugen har åter hittat sin plats i min hjärna. Och mitt hjärta också för den delen. Jag vet inte vad jag ska tro. Under den period jag mådde bra, innan jag föll ner i hålet igen, var nyckeln till att jag mådde bra att jag lyckades ljuga för mig själv? För att ljuga för sig själv är ju aldrig hållbart, var det därför jag föll igen? Hur vet jag vad som är vad, vad som är rätt?

Det absolut jobbigaste är att jag får ångest av min relation till min pojkvän. Jag har haft två pojkvänner innan. Två killar som jag aldrig var kär i. Den första var jag tillsammans med eftersom jag så gärna ville ha en pojkvän. Då var jag 16 år. Nästa kille lät jag mig förföras av eftersom det var coolt att han var engelsk och visst var det häftigt att vara tillsammans med en cool, några år äldre engelsman. Man kan väl säga att jag blev kär i kärleken kanske. Hur som helst så kände jag ofta ångest då jag spenderade tid med dessa pojkvänner. Jag visste inte då att känslan hette ångest, det har jag förstått efteråt. 

Jag var så otroligt kär i min nuvarande pojkvän. Eller det tror jag i alla fall, hur vet man det? Det pirrade i alla fall i hela kroppen och jag ville HA honom. Redan från början stötte vi på problem. Han vågade aldrig kyssa mig, jag fick vara först ut och ta tag i det. Lika var den med sex. Jag försökte under flera månader att förföra honom, utan att vi någonsin hade fullbordat sex. Ett år senare berättade han för mig att han hade varit oskuld. 

Fram tills för ungefär två år sedan, då jag fortfarande bodde hemma, pluggade på högskolan och min och hans relation fortfarande var ny så var jag lycklig. Livet hade inte riktigt börjat än och jag gladde mig åt att jag hade så mycket kvar att uppleva. Jag trodde att livet skulle kännas så stort och jag hade höga förväntningar.

Jag längtade efter att få inreda min egen lägenhet, att möta min livs kärlek, att göra en dundrande karriär och känna mig lyckad. Mest av allt ville jag få uppleva den stora kärleken. Att få känna det som jag hade känt så många gånger på bio, eller i soffan hemma framför ett romantiskt drama. Jag hade ju känt hur det hade pirrat i hela magen och hur jag längtade och längtade tills jag skulle få uppleva den känslan på riktigt. Men ingen berättade att den känslan sedan skulle försvinna. Att den kallades förälskelse och bara höll i sig i max 1 år. Ingen berättade att jag, när känslan så småningom tar slut, kommer att spendera sömnlösa nätter och ångestfyllda dagar med att undra om just den här kärleken är den äkta. Om den är värd att kämpa för och om känslan av förälskelse någonsin kommer tillbaka med samma person. Ingen berättade att jag skulle komma att känna ett fruktansvärt dåligt samvete över att inte längre vara förälskad i min älskade. Att känna att allt inte stämmer, att romantiken och spotaniteten inte längre finns där.

Jag känner mig otroligt förvirrad och jag hoppas att du kanske kan ge mig lite tips och råd, det skulle jag verkligen behöva.

Det blev ett långt meddelande. Snälla, om du svarar – säg inte att jag borde göra slut med honom. Jag vill så gärna hitta en väg ur ut det här, utan att vi måste gå skillda vägar.

Kram till dig.
—-
Tack för ditt meddelande. Jag kommer att svara dig i ett videoinlägg som du skrivit är ok!

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Eva
12 oktober, 2011 kl 12 oktober 2011 (15:47)

Hej, jag vill bara säga till dig som skrivit brevet att jag känner igenom mig i princip allt du skriver. Tankarna på vilken sinnerstämmning/livsinställning som är ”rätt”, försök att sluta med citalopram som misslyckades osv. Hur man blir helt chockad över att man ”trillar dit igen”. Jag hade också mycket existensiell ångest och tankeritualer för att neutralisera ångesten. Till slut fick jag tid hos en KBT-terapeut som hjälpte mig mycket. Inte genom att ”lägga sig i” mitt resonemang, utan att hjälpa mig hantera och acceptera tankar och känslor. Jag äter fortfarande citalopram och tror att jag kommer fortsätta ett bra tag. Jag känner också igen mig i dina relationsfunderingar väldigt väl och vilken ångest sådana tankar kan ge. Men jag kan glädja dig med att åtminstone jag har blivit mycket bättre på alla punkter, och det kommer du också bli. Jag tror som Ludmilla att KBT absolut kan hjälpa dig. Jag tycker också att du faktiskt skulle kunna berätta för din pojkvän om dina funderingar kring er relation och att du funderar kring förälskelsens vara eller icke vara. Det har hjälpt mig att oerhört att tala ut och behöver verkligen inte leda till ett uppbrott.

Kommentar från Alicia
18 oktober, 2011 kl 18 oktober 2011 (16:17)

Åh, en till som känner som mig typ :O Varför får man aldrig reda på den sidan innan, så att man är förberedd? Känslorna förändras med tiden, man är inte förälskad för alltid, men eftersom alla tror att det är så det ska vara så gör folk slut när den där förälskelsekänslan försvinner :O
Men jag brottas också med det där problemet – hur ska man veta om det är rätt? Vad för känslor ”ska” man ha då? Bara för att man inte är förälskad, betyder det att det inte är rätt? :O
*en till förvirrad*

Kommentar från Emma
8 november, 2011 kl 8 november 2011 (21:46)

Eva, jag skulle vilja komma i kontakt med dig. Din kommentar på min fråga gjorde mig alldeles varm. Jag skulle vilja bolla lite tankar med dig, om du vill förstås. Ifall du har lust, be Ludmilla om min mejl så kan vi bli ihopkopplade 🙂

Skriv någonting