Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Har jag hjälpt dig? Vill du hjälpa mig?

13 oktober 2011 (15:57) | att hjälpa andra | av: Ludmilla

Nu har jag bestämt mig för att utveckla mitt lilla företag KBT Ditt Liv och börja ta emot patienter/klienter igen. Jag har ett stabilt liv och vill gärna hjälpa andra igen, även professionellt.

Som du som läser den här bloggen redan vet, ägnar jag ganska mycket fritid till att stötta människor som mår dåligt. Jag tänker att det kan vara klokt att göra det även professionellt igen eftersom jag har utbildning och kunskap att göra det.

Om du känner att du fått hjälp av mig antingen personligen eller genom bloggen skulle jag bli jätteglad över att få veta det i några rader i kommentarsfältet. Jag skulle vilja använda mina bloggläsare som referenser i viss mån (helt anonymt förstås) när jag lägger upp en hemsida. Jag tror att det känns lättare att ta kontakt med en terapeut som man vet lite om genom andra som blivit hjälpta.

Det skulle vara väldigt snällt av dig! 🙂

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Tina
13 oktober, 2011 kl 13 oktober 2011 (17:01)

Jag har verkligen blivit hjälpt av dej.
Och känner stort förtroende för dej.
Och det lugn, och kunskap du tycks ha, känns tryggt:)
Kram!!

Kommentar från Rebecka
13 oktober, 2011 kl 13 oktober 2011 (17:41)

Jag har följt din blogg sedan juli/augusti 2008. Och precis som jag sa till dig personligen, på årsdagen av Linnéas död, så har din blogg verkligen hjälpt mig. Linnéas historia har verkligen berört mig, jag har fått se vad ett självmord kan resultera i för smärta och sorg hos anhöriga och det har faktiskt hjälpt mig att stanna kvar här på jorden. Jag har även vänt mig till dig via email för jag känner att du har den kunskap och erfarenhet om många saker. Jag känner att ingen annan riktigt förstår mig, hur jag mår och vad det resulterar i för tankar hos mig, men du har faktiskt haft en anhörig som har gjort slag i sina planer och faktiskt begått självmord. Så bara där känns det tryggt att ha mejlat dig. För jag vet, att du vet, att självmord existerar och det är något som man måste kämpa emot. Allt för många väljer den vägen idag och det är ingenting annat än tragiskt.

Kommentar från Självmord-om att kämpa
13 oktober, 2011 kl 13 oktober 2011 (19:00)

Hej!

När jag mådde som sämst fann jag din blogg och läste väldigt mycket om just Linnéa. Det fanns så mycket att läsa här att jag bokstavligt talat satt uppe hela nätter och läste dina ord om och om igen. Försökte hela tiden genom dig föreställa mig hur ont det gör för anhöriga om man tar sitt liv, och det fick mig att försöka kämpa lite mer.

Du är duktig på att sätta dig in i andras situationer och är väldigt trevlig och hjälpsam via mail.

Att du sedan är väldigt kunnig och uppdaterad inom forskning och studier gör saken ännu bättre eftersom att jag tror att man verkligen behöver vara det för att kunna hjälpa någon som mår dåligt just i dagens läge.

Tack för en bra och hjälpsam blogg!

Kommentar från Annica
13 oktober, 2011 kl 13 oktober 2011 (19:47)

Skulle gärna gå till dej som läkare om jag inte bodde i Finland.Du vet vad du pratar om och har erfarenhet av psykisk sjukdom.Kan bara önska dej all lycka!

Kommentar från Tina
13 oktober, 2011 kl 13 oktober 2011 (19:54)

Jag hittade din blogg i februari-mars i år när jag mådde väldigt dåligt och googlade som en galning efter hjälp. Fram till min depression/ångest-period hade jag alltid varit en glad och stabil tjej med en fin uppväxt (är 20 år idag). Efter en traumatisk händelse i början av 2011 hade jag problem med svår ångest och många mörka existentiella tankar. Tillståndet att må dåligt var skrämmande för mig och jag skämdes över att må dåligt. Jag ville t ex inte visa mina föräldrar hur dåligt jag mådde. Jag kände skuldkänslor över att de gett mig en trygg och fin barndom, men att jag ändå kände som jag gjorde och ibland ville dö.

Under den svåra tiden hittade jag som sagt till din blogg som gav mig trygghet i en i övrigt mycket skrämmande period i mitt liv. Jag lärde mig mer om psykisk ohälsa, depressioner och framförallt – att jag inte var ensam. Linnéas historia berörde mig förstås mycket, och jag fick en insikt i hur det känns att vara anhörig till någon som begår självmord. Att psykisk ohälsa inte är något ovanligt och att det kan drabba vilken ”lyckad” människa som helst, var också något som gav tröst.

Det har nu gått ganska precis 8 månader sedan traumat och jag mår idag bra, men minnena och känslorna av traumat och tiden efter finns förstås kvar. Jag har inte diagnosticerats, men av det jag läst mig till liknade mina symtom tiden efter traumat PTSD. Jag skulle inte säga att jag är helt återställd, men i jämförelse med hur jag mådde förut är det en oerhört stor skillnad. Idag begränsas jag inte längre av min psykiska ohälsa.

Jag fortsätter läsa din blogg eftersom det är ärlig, oförskönad läsning om livet. Den är dessutom mycket informationsrik och jag lär mig mycket inom ett område som intresserar mig. Jag fascineras över din styrka, och stärktes av dig när jag själv mådde dåligt. Du bevisar att människan är stark och att det går att fortsätta leva, även då det ofattbara händer.

Önskar dig all lycka till i arbetslivet!
Kram!

Kommentar från Pauline
13 oktober, 2011 kl 13 oktober 2011 (20:09)

Du har hjälp mig genom din klokhet och möjligt att se allt från olika perspektiv, din förmåga att ofta kunna leva i nuet och njuta av det lilla och stora.
Du är en förebild som verkligen borde sprida kunskap om psykisk ohälsa och genom de erfarenheter du gått igenom så har du verktygen som krävs för att hjälpa andra!

Kommentar från Josefin
13 oktober, 2011 kl 13 oktober 2011 (22:10)

– Du har hjälpt mig genom att jag har läst din blogg. Det har gett mig hopp om att livet faktiskt kanske inte är så tokigt ändå. Anledningen till att jag började läsa din blogg var att du kom till min skola (ekebygymansiet) för snart ett år sedan och där berättade du om Linnea och om ditt liv. Jag kommer ihåg hur mina tårara började brännas innför mina ögonlock när du sa att du var arg på Linnea för att hon lämnat dig. I den sekunden förstod jag var all mitt hat kom ifrån. Min pappa lämnade livet när jag var 6 år, det är det jag är arg på han över. Även fast det faktiskt inte alls var hans fel. (och ingen annans heller, han fick en blodpropp i hjärnan som brast).

Men hatet jag har inom mig bara växer. Jag vill inte sitta och äta middag varje kväll och se att det är en stol som står tom vid matbordet, jag vill kunna säga till mina kompisar att ”jag ringer min pappa och frågar om han kan skjutsa oss!”, jag vill säga att jag har världens bästa pappa.

Jag vill komma ihåg min pappa, men pågrund av att jag var så liten när han dog så har mina minnen av honom suddats ut mer och mer. Det gör mig otroligt ledsen. Jag vill komma ihåg honom som den han var och inget jag fantiserar om.

Det var den dagen då du kom till min skola som jag första gången på flera år grät och pratade om min pappa. Hade inte du suttit inför hela min klass och berättat om Linnea och gråtit samtidigt, så hade jag fortfarande burit på ord som jag så länge velat fått ur mig. Men sen den dagen då jag träffade dig så har jag aldrig skämts över att prata om min döda pappa.
Tack vare dig så ler jag i stället för att gråta när jag tänker på honom.

Kommentar från 56583627977443827766255226372
13 oktober, 2011 kl 13 oktober 2011 (23:12)

Om man inte mår dåligt och verkligen behöver hjälp, i grunden är välfungerande, frisk och har ett fungerande liv, så tror jag det kan vara bra. Du har normalkunskaper inom psykiatri och är en normalstörd människa, så varför inte. Inte värre än andra läkare. Samma med andra ord, varken bättre eller sämre. Samma kunskapsnivå och behandlingsförmåga. Ingen reell praktisk kunskap och förmåga, men det behövs inte för att vara läkare, i synnerhet inte som psykiatriker 😉 där går det bra utan både kunskap och social och psykologisk förmåga, det går bra hur som helst. Viss partiell teoretisk kunskap av den art som finns inom gebitet idag har du säkert, ingen förmåga att omsätta den till praktik, men det har inte heller andra läkare. Om andra kan ta betalt så varför ska inte du göra det. Kan andra så kan du. Go for it. Finns säkert massor människor som inte är sjuka men mår lite taskigt och som vill betala dig och som vill och kan ge dig positivfeelgoodfeedback så du kan må lite bättre själv. Dessutom tar du väl betalt som privatpraktiserande läkare och då sållar du automatiskt bort de sjuka och störda människorna som är i behov av hjälp och stöd. Du kommer bara få de som har råd att betala och det är de som är välfungerande. Så det kommer nog gå bra. Prova.

Kommentar från Anna
14 oktober, 2011 kl 14 oktober 2011 (15:08)

Jag har väl inte blivit hjälpt av din blogg (men inte heller läst den i avsikt att få hjälp). Vet inte heller vilken utbildning du har. Dock måste jag säga att jag skulle känns mig tveksam överlag till en terapeut som annonserar om sina tjänster, men det kanske är vanligt? Och om en del av dem som rescenserat terapeuten faktiskt aldrig träffat denne skulle jag nog uppleva det…oseriöst. Och det vore synd, för du verkar brinna för det du gör.

Kommentar från Sofie
15 oktober, 2011 kl 15 oktober 2011 (7:23)

Jag tror du kan göra stor skillnad för dem du möter genom ditt engagemang och medmänsklighet. Du har en förmåga att alltid försöka hitta nya vägar när livet går emot dig, den gåvan är det få som besitter. Du är rak, ärlig och har en stor empatisk förmåga och för mig har det betytt mycket i mitt sorgearbete efter min son. Jag hade gärna gått till dig om det inte var så långt att åka. Många försäkringar har idag ett krisskydd där man kan välja privata terapeuter. Mina kvarvarande barn fick hjälp av en privat barnterapeut (genom försäkring), för att vi ansåg att BUP inte har kompetensen, dessutom hade BUP inte tid att ta emot 2 syskon som drabbats av sorg. Önskar dig lycka till med din nya utmaning!!

Kommentar från Ludmilla
16 oktober, 2011 kl 16 oktober 2011 (8:26)

Anna: Jag förstår hur du tänker. Jag är läkare och KBT-terapeut. Att terapeuter hjälper klienter över nätet är inget konstigt idag. Internetterapi är etablerad i sig. Det finns alltså väldigt många som aldrig träffat sin behandlare fysiskt. Det finns många som aldrig skulle söka hjälp om det var fysisk kontakt som skulle krävas.

Kommentar från P
16 oktober, 2011 kl 16 oktober 2011 (19:18)

Hej Ludmilla. Får jag fråga efter din mailadress? Vill skriva till dig- dock inte öppet på bloggen, jag vet att det är anonymt men ändå. =)

Kommentar från Ludmilla
16 oktober, 2011 kl 16 oktober 2011 (19:34)

P: kontakt@ludmilla.se

Kommentar från Cornelia
2 november, 2011 kl 2 november 2011 (10:52)

hej Ludmilla, jag har följt din blogg sen april-maj 2011. Jag brukar titta in lite då och då, kanske en till två gånger i veckan. Den har hjälpt mig mycket i mina känslor och funderingar. Jag miste min 25 åriga dotter i april, inte genom självmord men genom en läkarmiss. Hon hade mått dåligt i 3 år och kommit tillbaka till livet igen efter div behandlingar och terapi. Under sista året mådde hon bättre, hon fick en egen lägenhet, började plugga till sjuksköterska, hade framtidsplaner etc. Hennes mål var att arbeta inom psykvården sa hon till mig. Ingen ska behöva må så dåligt som många i vårt samhälle gör. Hjälpen måste finnas. Jag funderar själv på att göra något annat i mitt liv, hjälpa andra på något sätt. Jag är inte stark men jag har inget val.
Jag tar en dag i taget – en stund i taget. Men din blogg behövs, den hjälper…

Kommentar från Ludmilla
2 november, 2011 kl 2 november 2011 (17:51)

Cornelia: Jag är verkligen ledsen över att höra att din dotter dog i april. Så ohyggligt svårt! Jag är glad över att mina ord har hjälp lite. Vi som förlorat barn får dela erfarenheter med varandra så känns lite lättare i alla fall… ibland… kram

Kommentar från Cornelia
3 november, 2011 kl 3 november 2011 (0:33)

Du är en hjälp för så många, jag önskar dig all lycka för ditt företag. Jag vill bara säga att jag vet mycket om hur psykvården fungerar i Uppsala. Min dotter var inlagd där hela hösten 2009. Jag var där hos henne så gott som varje dag. Vi kämpade tillsammans. Mitt förtroende för sjukvården är inte så stor som du kanske förstår….kram

Skriv någonting