Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Farfar är död

26 oktober 2011 (18:44) | barn, Cancern, död, döden, livet, sjukdom, sorg&saknad | av: Ludmilla

Nu är barnens fina farfar död. Efter en kort tids sjukdom somnade han in igår.
Det är så oändligt sorgligt och väcker en massa tankar och känslor.

Vi har vetat om de senaste veckorna att han inte skulle klara det. En cancersjukdom som var mycket avancerad redan vid diagnosen. Farfar har levt ett fint liv nästan in i det sista. Kanske är det så man vill ha det – kanske vill man ha mer tid att förbereda sig. Jag vet inte.

Farfar var en mycket snäll och engagerad person och barnen tyckte mycket om honom. Jag och barnen har besökt honom minst en gång i veckan och Johan har varit med sin pappa i stort sett varje dag. Han har tillsammans med sina två bröder och mamma varit med farfar nästan hela tiden. Så fint att de fick vara tillsammans så mycket.

För mig är det viktigt att barnen får vara så delaktiga som de vill. Du som inte läst min blogg från början kan läsa om hur vi gjorde med dem när Linnéa dog här… här… och här… och ett till här…

När Linnéa dog hade jag ingen erfarenhet att luta mig mot utan jag gick helt på min egen magkänsla. Efteråt har jag förstått att jag handlade helt rätt. Vi måste lära barnen att döden är en del av livet. Vi kommer alla drabbas av dödsfall. Det är så märkligt att man låtsas som att döden inte finns förrän den står där och då tippar man på tå… Man borde få lära sig i skolan hur man hanterar sorg och hur man bemöter de som har sorg (läs mer här…, här… och här…).

Nu när farfar varit sjuk och alla visste att han snart skulle dö var jag rädd för att det skulle kunna aktiveras jobbiga känslor och minnen för pojkarna (nu 13 och 11 år). Men, det har gått väldigt bra. De har velat åka till farfar trots att det varit en god bilresa och även om man inte fått så mycket kontakt med farfar.

Igår när dödsbeskedet kom var det också självklart för dem att vi skulle åka, trots att det var sent.
Eftersom Sophie sov fick hon sitta kvar i bilen med Johan och jag gick in med pojkarna till farfar. Han var sig inte alls lik, trots att vi såg honom senast två dagar tidigare. För mig var det naturligt att gå fram till farfar och hålla hans hand och klappa hans kind. Pojkarna stog och tittade och var ledsna men samlade. Oscar (11 år) ville inte ta i honom först, men efter ett tag så kände han lite. Jonas närmade sig farfar när ingen iakttog honom. Efter en kort stund så släppte spänningen och vi kunde sitta och prata om allt möjligt bredvid honom.

Sophie (snart 2 år) hade vaknat i bilen och Johan kom med henne. Jag valde att hon fick titta på avstånd för att hon inte mitt i natten och nyvaken skulle få intryck som hon inte skulle kunna sortera.

-Fafa inte sjuk länger. Fafa död nu. Dotton kunde inte laga homlom.

Jag förklarade för henne att vi inte skulle se farfar något mer. Att alla skulle åka hem nu och att farfar skulle komma till en kista och en grav precis som Linnéa. Det var inga konstigheter för henne.

Det var en dryg timmes bilresa hem så Oscar och jag hann prata en del, och Johan och Jonas i den andra bilen. Inga konstiga tankar eller känslor har dykt upp idag. Självklart är alla sorgsna och saknar farfar, men det är farfar vi saknar nu och vi verkar ha bearbetat Linnéa så bra att vi inte blandar ihop känslorna.

Imorse pratade jag med Sophie om att det hade varit lite tokigt att åka bil mitt i natten. Hon upprepade det hon sagt på natten:

-Fafa inte sjuk längre. Död nu.

Ja, så är det. Hon är inte 2 år än. Men hon vet. Hon förstår. Barn förstår bara man ger dem chansen.

Vi vuxna måste ta vårt ansvar och lära våra barn hur vi ska göra. Det är vi som är förebilderna för våra barn. Detta blir ju jättesvårt när vi själva inte har lärt oss hur vi ska göra!

Grundregeln är att prata öppet om det som händer. Försök inte ”skydda” barnet från död och elände. Det finns och man måste lära sig att hantera det. Däremot är det viktigt att barnet inte tvingas på mer än det klarar. Prata med barnet och fråga vad det vill. Det är viktigt att barnet inte ångrar sig när det är för sent att ångra sig. Det är också viktigt att barnet inte känner sig utestängd.

Frågor som man kan ställa är:
-Hur känns det för dig nu när X (vem det nu är) har dött?
-Skulle du vilja se x nu när x har dött? (eller om man vet att det kommer att ske… kommer du att vilja se x när x har dött?)

Innan man låter barnet se den döde är det viktigt att försäkra sig om att barnet vill det. Att man närmar sig den döde i den takt som barnet känner att den vill. Och att man om möjligt beskriver så mycket som man tror att man vet om hur det kommer att se ut. Om du inte vet själv ska du ta hjälp av någon professionell så att du själv får informationen först. Eventuellt behöver du först själv möta den döde och sedan i nästa steg ta med dina barn in. Då kan du ta hand om dina egna känslor först.

Exempel på hur man kan säga till barnet:

”Jag tror att x kommer att ligga kvar i sin sjukhussäng. X kommer ligga på ryggen med täcket över sig upp till bröstkorgen. Armarna kommer att ligga på sidorna om kroppen. Ögonlocken kommer att vara stängda eller halvstängda, för ibland åker de upp lite. I så fall ser man ögonen och de ser annorlunda ut än när man lever. Munnen är antagligen öppen. Hudfärgen kommer att vara vitare. Handen kommer att kännas kallare än vanligt.”

Om personen som dött varit med om en olycka kan skadorna vara viktiga att beskriva och i vissa fall kanske det är lämpligt att lägga en schal eller liknande över det som är väldigt skadat. Prata med barnet och fråga vad som är viktigt för barnet!

Självklart är det inte roligt när någon har dött.

Men detta är en del av livet, och det är viktigt att vi hjälper varandra genom det som är jobbigt.
Särskilt våra barn!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Susanne
26 oktober, 2011 kl 26 oktober 2011 (20:23)

Först, beklagar er Farfars bortgång. Jag hoppas han fick all den omsorg han behövde.

Det är så sant det du skriver. Vi vill gärna distansera oss så långt ifrån döden och gör det till något skrämmande och onaturligt. Tyvärr så lär vi ofta vidare våra föreställningar till barn i vår omgivning, det är synd när det egentligen är något så naturligt.

Kommentar från Anette
27 oktober, 2011 kl 27 oktober 2011 (7:42)

Ledsen för en älskad Farfars bortgång….förstår att det väcker extra starka känslor hos er. Själva har vi också en Farfar som är på väg att lämna detta jordeliv och barnen är helt delaktiga i vad som är på väg att hända. Tror, precis som du, att det är viktigt för barn (och även en del vuxna) att inse att liv och död går hand i hand.
Kram

Kommentar från border-fucking-line
27 oktober, 2011 kl 27 oktober 2011 (11:35)

Men är det alltid hjälpfullt att förklara döden för ett litet barn? Jag vet själv att jag var runt 3 år när en släkting dog och min mamma förklarade för mig vad döden var och jag kunde inte sova på ett halvår. Jag grät hysteriskt att jag inte ville dö i flera månader. Kanske visade det på den ökade emotionella sårbarheten som jag har och förmodligen hade redan medfött.

Kommentar från Tina
27 oktober, 2011 kl 27 oktober 2011 (11:49)

Ledsen för er skull:(
Och denna kloka lilla Sophie…Är full av beundran för henne.

När min Mamma dog var äldsta dottern 4 år, hon hade mest bekymmer
för om Mormor hade någon affär i himlen!

Kommentar från Ludmilla
27 oktober, 2011 kl 27 oktober 2011 (14:19)

Border-fucking-line: Jag tror att det är viktigt att man inte ger mer information än vad barnet frågar efter. Informationen blir alltså åldersanpassad. Sedan måste man finnas kvar och fånga upp frågor som kan dyka upp, om och om igen. Jag tror också att det beror på HUR man framställer döden.

Kommentar från Linnea
27 oktober, 2011 kl 27 oktober 2011 (15:38)

Börjar med säga att jag känner med er. Tycker att du resonerar mycket klokt Ludmilla.
Har farfar och Linnéa träffats? Vet att för flera barn i bekanskapskretsen var det viktigt att min pappa hade någon han redan kände när han dog.

Kram en annan Linnea

Kommentar från Ludmilla
27 oktober, 2011 kl 27 oktober 2011 (16:06)

Linnea: Ja, farfar (det var inte Linnéas farfar) och Linnéa kände varandra och tyckte mycket om varandra. Så vem vet, de kanske är tillsammans nu.

Kommentar från Tina
27 oktober, 2011 kl 27 oktober 2011 (18:50)

Minns när min farmor gått bort, och vi varit på begravningen, mina barn var 4,5 och 6 år. Sonen på 4,5 är som ”vanligt” den 1,5 timmes resvägen hem, pratar och skrattar. Då säjer storasyster barskt ”men fattar du inte att farmor Alva aldrig mer kommer tillbaka?” Hon ville inte att han skulle vara glad just då…

Kommentar från S
28 oktober, 2011 kl 28 oktober 2011 (9:27)

Vad tråkigt att höra. Min farmor gick precis bort innan sommaren och sedan farfar i augusti, även om man själv är vuxen och dom är gamla är det stor sorg.
Men på vår förskola har precis en mamma till ett av barnen gått bort i cancer, barnet är 3 år och pratar mycket om att mamman är i himmelen och pekar uppåt, väldigt sorgligt. Så det var bra för mig att läsa lite om barn och sorg. Jag har bara bekräftat när barnet sagt så och sagt ja så är det, Vet inte vad mer man kan säga till ett så litet barn. Läste någonstans att barn förstår döden fullt ut först runt 10 års åldern, på något vis känns det hemskare att tänka så. Att barnen inte förstår varför mamman försvunnit, men det känns som detta barn jag pratar om förstår mer än vad man tror iallafall.

Kommentar från Emelie
28 oktober, 2011 kl 28 oktober 2011 (21:03)

Jag är ledsen att höra om barnens farfar. Dagen innan gick min älskade farmor bort. Väntat och plötsligt. Är man 87 år gammal som min farmor var så är det ju alltid väntat. Jag anar vad era barn, och ni, går igenom nu. Jag bär ett oändligt hål i mitt hjärta. Hon kommer fattas mig resten av mitt liv.

Kommentar från Moa
31 oktober, 2011 kl 31 oktober 2011 (21:49)

Beklagar sorgen efter barnens farfar…
Jag är inte så bra på att veta exakt hur man ska förklara döden för barn och det finns väl inget direkt facit men det känns som att ni gör det på ett bra sätt.
Tror det är lite som S säger om när barn förstår döden fullt ut. det är iallafall den erfarenhet jag har. min farfar dog när jag var fem, farmor när jag var nio och mormor när jag var sexton. jag hade väldigt svårt att förstå vad det innebar när jag var fem. minns att mamma och pappa berättade en dag att farfar dött (han lade sig för att sova middag och vaknade aldrig så det var inte väntat även om han var gammal och hade hjärtproblem) och jag hade svårt att ta in det där att man aldrig skulle träffa honom igen. jag, min bror som var tre och vår ena kusin som var sex år var inte med på begravningen eftersom våra föräldrar tyckte vi var för små. när farmor dog när jag var nio hade jag en helt annan förståelse. dessutom var farmor min stora favorit bland de vuxna i min släkt och det gjorde ju att det blev en större sorg än farfar och senare mormor.
kram

Skriv någonting