Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Patienter som simulerar

3 november 2011 (21:53) | psykiatri, psykos, sjukvård | av: Ludmilla

I det senaste numret av Läkartidningen vill man uppmärksamma att det finns personer som simulerar psykoser i vinningssyfte. Det händer tyvärr oftare än man vill tro…

Läkare förbiser ofta simulerad sjukdom eller tvekar att avslöja den, medan andra anser det fel att ifrågasätta patienters sannfärdighet. Men simulanter existerar.

Simulerad psykotisk sjukdom är vanligare än många psykiatrer vill tro.
Simulerad sjukdom kan gå oupptäckt under många år.
Genom att införliva simulerad sjukdom i sin kliniska världsbild förbättrar läkaren sin diagnostiska förmåga.
När en läkare väl upptäckt sin första simulant blir det lättare att upptäcka and­ra.
Läkare har moralisk skyldighet att försöka upptäcka simulanter och därmed för­hind­ra att de parasiterar på sjukvården och sjukförsäkringen.

Det tragiska är ju att det faktum att det finns bedragare bland patienterna gör att andra patienter som verkligen har besvär riskerar att ifrågasättas också.

Men som en annan artikel beskriver så är det nog svårt att undgå att det finns bedragare bland patienter eftersom det finns överallt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Catarina
4 november, 2011 kl 4 november 2011 (11:07)

Ja lite av detta fick jag i veckan bekräftat efter 14 år själv som svårt whiplash skadad. Har genom mina år sett en rätt skrämmande bild hur just min diagnosgrupp blir behandlade. Bara för att whiplashskadorna inte tidigare visat sig på röntgen så ska det inte finnas enligt många. Trots det är detta en helvetisk skada med omfattande symtom i hela kroppen. Jag har fått gå med rupturer i mitt ben sammanlagt 7 år för jag är enligt många en simulant då??? Tills nu har jag knappt några ben kvar att orka stå på. Jag går med stora blöjjor för både tarm och blåsa släpper helt det har jag gjort i massa år. Nu först efter massa läkarbesök ska jag få hjälp med tarmen . Periodvis kommer jag inte ur sängen och jag rasar handfallen ofta ute för benen försvinner under mig. Men i veckan blev jag trodd och läkaren kunde t,o,m SE att jag var starkt smärtpåverkad. Han var en av det få genom åren jag stötte på som engagerade sig och lyssnade. Det är få som ens vill se än mindre höra ,tyvärr! Som sjuk får man tydligen inte göra sig fräsch inför ett läkarbesök, sminka sig, tvätta håret etc. För då ser man ju vanlig ut, frisk. Gnälla vill man ju heller inte då man inte vill bli tagen som gnällspik men när man säger att man mår dåligt, har fruktansvärt ont etc så ska man lyssna och inte dra alla över samma kam att alla är simulanter. Men detta fick jag reda på i veckan att så var fallet med oss med diagnos whiplash iallafall. Så många fejkar denna skada för att få ut på försäkringar mm och den procentsats som faktiskt blir invalider hänger på den linan att inte vara sjuka med, trist! Har själv arbetat som stödperson (ideelt) med svårt sjuka i flera år och jag tycker att får man en bra, långvarig kontakt så är det inte så svårt att se vem som talar sanning eller ej. Det är ju det vården saknar idag att man får en och samma läkare som lär känna en, en tät kontakt och framförallt att man blir noggrant undersökt vilket det också slarvas med enormt. Det tas lite på ytan i ett första skede. En läkare som ställde min invaliditet sa en gång att det jag beskrev kan han lätt hitta i fynd och se om jag verkligen talar sanning men samtidigt klämmer det också på punkter man inte ska svara aj osv på..då kan man skilja agnarna från vetet om man engagerar sig i sin patient. Som patient själv och som anhörig till sjuk i över 20 år har jag ofta ofta sett en rätt oengagerad syn i vården och värre har den blivit. Det man mött med engagemang är lätt räkneliga på en hand däremot är den privata vården bättre. Har många gånger undrat varför vissa är läkare då det haft noll intresse av patienten. Trodde förr innan jag blev sjuk att läser man till läkare borde man ju vara intresserad av sina patienter, att jobba för att hitta problemen, finna lösningar för att få en frisk/friskare patient. Men det har jag knappt sett det sista 10 åren vilket skrämmer mig om jag nu skulle bli så sjuk att jag inte kunde fajtas för det själv, vad händer då?

Kommentar från Angelica
4 november, 2011 kl 4 november 2011 (14:22)

Tack för tipset om artikeln – den var väldigt intressant. En diskussion som jag saknade är Varför patienter simulerar sjukdomar. Vad har de för vinning? För det kan väl inte bara handla om att de inte orkar jobba och istället vill leva på sjukbidrag? I övrigt var casen väldigt intressanta, även om det samtidigt är skrämmande att tänka att det finns läkare som leker detektiver granskar patienternas liv.

Kommentar från susanne
4 november, 2011 kl 4 november 2011 (18:23)

Hej Ludmilla! jag tänkte bara fråga dig om du vet om man kan få tillgång till en bortgången anhörigs journal från sjukhuset? Jag skulle vilja läsa min pappas journal och veta hans sjukhushistoria (depression & cancer) då jag inte vet någonting i princip. Han tog livet av sig för ca 5 år sen.

Kommentar från Ludmilla
4 november, 2011 kl 4 november 2011 (18:53)

Susanne: Ja det ska du kunna få tillgång till. Din mamma bör kunna beställa den. Hör av er till sjukhuset. De brukar ha funktionen på hemsidan. Beroende på släktskap kan man behöva personbevis. Men detta kan ni få information om. Säg till om ni vill ha hjälp att läsa journalerna.

Kommentar från susanne
4 november, 2011 kl 4 november 2011 (19:02)

Tack för ditt svar! jag är ju över 18, det går inte att jag kontaktar dem själv? Kruxet är att mamma har inte nämnt något alls om pappa sen hans begravning (!) Ska kika på hemsidan.

Kommentar från Ludmilla
4 november, 2011 kl 4 november 2011 (19:05)

Eller ring sjukhusväxeln. Om ni inte har pratat med varandra om din pappa på 5 år så är det verkligen dags. Min erfarenhet är att anledningen till att man undviker att prata om det är att man är rädd att ”röra upp” det för varandra. Samtidigt som alla har ett behov att ventilera sorgen!

Kommentar från susanne
4 november, 2011 kl 4 november 2011 (19:25)

tack:)!
Ja, det är lite svårt då mamma kände avsky för pappa samt att hela situationen var ”skum”. När jag tex säger till folk att det på ett sätt är skönt att pappa är borta kan ingen förstå mig!! Men när en människa får en att må så dåligt och har sån negativ energi omkring sig, ja då är det inte lätt.

Kommentar från Ludmilla
4 november, 2011 kl 4 november 2011 (19:27)

Det låter som en knepig situation!!

Kommentar från Inkan o Ligan
5 november, 2011 kl 5 november 2011 (10:59)

Usch för såna människor som gör så. :-(((
Tazz&Kram

Kommentar från Självmord-om att kämpa
5 november, 2011 kl 5 november 2011 (14:42)

Är så tråkigt att människor kan göra så.

I stort sett alla som jag var inlagd med blev ifrågasatta och misstrodda. En sån sak kan göra väldigt ont när man verkligen mår dåligt, för man har ingen energi till att övertyga andra.

Kommentar från J
24 november, 2011 kl 24 november 2011 (20:28)

Jag undrar om det är någon som känner till om det finns ett fenomen att simulera psykos i desperation för att få hjälp? Känner en person som gjorde detta när h*n var intagen på bup för att tillvaron hemma var så hemsk och bup inte ansåg att självmordsförsök och självskadebeteende räckte för att få stanna kvar där…

Kommentar från Ludmilla
24 november, 2011 kl 24 november 2011 (23:06)

J: Det finns säkert.

Kommentar från josef
26 november, 2012 kl 26 november 2012 (14:30)

Jag känner en person som simulerar Myalgi. han har varit sjukskriven 5 år snart.

Kommentar från josef
26 november, 2012 kl 26 november 2012 (14:31)

Vill tillägga att läkarna tämligen ahr dränkt honom i muskelavslappnande benzodiazepiner och opiater.

Skriv någonting