Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

3,5 år sedan som Linnéa dog

30 november 2011 (22:21) | Linnéa, livet, Mindfulness, självmord, sjukdom, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Idag är det precis 3,5 år sedan. Ganska exakt faktiskt för hon dog strax efter kl 22.

Det är sanslöst att det har gått så lång tid.
Att tiden överhuvudtaget har kunnat gå.
Att livet på något märkligt sätt har kunnat flyta vidare.

Hur är det möjligt?

Första tiden efteråt var bara chock. Tillståndet växlade mellan att jag var fokuserad på saker som skulle göras och hopplös förtvivlan. Allt som skulle fixas. Minnesstunder. Obduktion. Begravning. Samtal med sjukvården. Ta hand om syskonen. Stötta Emelie på sjukhuset.

SKULDKÄNSLORNA! Det var de som var starkast från början. Vilket misslyckande för mig som mamma! ”Linnéa gjorde det säkert med flit för att hon var arg på mig…” Hon var besviken på mig. Så skrev hon i sitt avskedsbrev. Vi var osams när hon dog. Det skulle jag få leva med.

ILSKAN! Jag var så arg på Linnéa. Hur kunde hon ta detta idiotiska beslut? Hur kunde hon??????! Jag ville bara skrika!!!!

AVGRUNDEN! Rätt som det var föll jag ned i ett djupt hål och såg inte ens vad som var upp och vad som var ner. Jag famlade efter något att hålla i, men det fanns inget. Jag kände hur jag bröts ned i mina minsta beståndsdelar för att sedan långsamt, långsamt byggas upp igen. Till något annat. En metarmorfos, likt en fjärilslarv-puppa.

Det stora mörkret kom efter ca 3 månader. Den första hösten var eländig. Jag mådde inte alls bra. Folk i omgivningen hade börjat vänja sig vid det hela. Och för mig började verkligheten hinna ifatt mig. Jag började förstå att det var sant. Hon var verkligen död. Men betydde det också att hon inte skulle komma tillbaka?

Den hösten stod jag själv vid järnvägsspåret många gånger…

Efter den första julen blev det något lättare, men sorgen satt fortfarande ”utanpå” mig. Jag tänkte på Linnéa i varje tanke. Hon fanns där hela tiden. På något mirakulöst sätt lyckades jag bli gravid trots att experterna sa att jag inte kunde bli det. Jag fick akupunktur och blev i alla fall gravid.

Graviditeten var tung både fysiskt och psykiskt. Jag har gått upp väldigt mycket alla fem graviditeter. Nu fick jag problem med fötterna, karpaltunnelsyndrom i handlederna, var enormt stor och trött. Psykiskt var det en balansgång mellan att fortsätta sörja och samtidigt glädja sig för den nya flickan vi valt att vilja ha.

Förlossningen för 2 år sedan var dramatisk men det gick ju bra. Men då började en ny fas. Sjukhus! Redan efter 6 dagar var vi inlagda för livmoderinflammation. Jag hade hög feber och mådde inte bra. Därefter sökte jag ett antal gånger fram till jul. Det var störtblödningar med ambulansfärd mitt i natten m.m. Dagen före nyårsafton kom förklaringen: Jag hade cancer. I livmodern. Av moderkakan. Av alla ovanliga sjukdomar hade jag dragit på mig en extremt ovanlig variant (1 person per år drabbas i Sverige). Den var mycket aggressiv och växte mycket snabbt.

2 januari 2010 sattes en intensiv cellgiftsbehandling in. Jag fick sluta amma. Sophie var 6 veckor gammal. Jag låg inne på Karolinska sjukhuset. Familjen pendlade från Uppsala för att träffa mig. Skulle jag överleva? Man trodde det men visste först efter första 2-veckorskuren om medicinen bet på tumören. Det gjorde den! Cancervärdena sjönk snabbt som bevis på detta och nu var det bara att hoppas att kroppen skulle orka flera dagars cellgifter varje vecka. 2 blodförgiftningar drog jag på mig och styrkan på cellgifterna justerades. Därefter gick det långsammare, men i maj fick jag min sista behandling. Efter att inte fått träffa människor på flera månader var jag fri att gå ute bland folk igen. Vi firade med en resa till Portugal.

I juni opererade jag bort livmodern och fick därefter inte bära lilla Sophie på 6 veckor. Sommaren var tung och jag var trött. Jag kunde inte bada, fick inte vara i solen och fick inte bära mitt barn. Jag orkade ingenting. Trots att jag avslutat behandlingen så var jag fortfarande hjälplös. Hopplöst. Sorgen efter Linnéa hade fått pausats ganska rejält. Det fanns inte utrymme att fundera på det som inte längre fanns, utan här handlade det om att jag skulle överleva och att vardagen skulle fungera för den familj som vi hade.

När behandlingen var över kröp sorgen fram igen, men inte med samma intensitet som tidigare. Hösten kom och frustrationen över att jag inte orkade som förr var påtaglig. Sjukskrivningen trappades långsamt ut. Rehabiliteringsveckor på Mälargården stärktes.

I januari 2011 var jag inte sjukskriven längre. Det hade inte varit möjligt om jag hade haft ett ”vanligt” arbete. Jag kan i mycket styra arbetstider själv och kunde arbeta hemifrån en del. I våras kände jag att vanliga Ludmilla började titta fram. Jag hade plötsligt ork och lust att göra saker igen, jag drog igång nya projekt och hade marginaler på ett annat sätt. Även fysiskt började jag känna igen mig själv. Håret var tillräckligt långt för att man inte skulle tro att jag varit sjuk. Vikten började krypa nedåt.

Sommaren var härlig. Vi njöt i vårt paradis och jag lyckades skriva en bok under 3 veckors tid. Den här hösten har jag inte känt mig så låg som tidigare höstar trots att vi inte kom iväg på vår resa och trots att farfar dog.

Jag känner mig stabil idag. Sorgen efter Linnéa kommer alltid att finnas där och är ett ”osynligt handikapp”. Men den hindrar mig inte i vardagen för att njuta av det som jag har. Jag har idag ett mer fullödigt liv än jag hade innan Linnéa dog och innan jag hade haft cancer.

Jag är tacksam för de ”gåvor” jag fått i form av rejäla livskriser. De har gjort mig till en bättre människa. Jag är mycket mer ödmjuk idag. Jag har lättare att prioritera och lättare att njuta av nuet och det som finns i nuet.

Linnéa är död och hon kommer aldrig mer tillbaka. Jag tror att jag har förstått det nu, men jag är inte säker. Sorgen kommer och går som vågor fortfarande – men nu är det mycket mindre vågor och oftast är de som krusningar på ytan. Den tunga vassa sorgestenen i mitt hjärta är mjukt inbäddad i mossa och trots att dne fortfarande är lika tung så skaver den inte längre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Erika
30 november, 2011 kl 30 november 2011 (23:08)

Kramar om <3

Kommentar från Åsa
30 november, 2011 kl 30 november 2011 (23:24)

Tänk vad du har givit mycket till många andra människor! Din generositet, förmåga och vilja att dela med dig har betytt så mycket!! Stor kram

Kommentar från Tricia
1 december, 2011 kl 1 december 2011 (3:11)

Jag skrev ju ett mail till dig, om du kommer ihåg? Om att Linnéa’s historia berörde mig oerhört mycket. Jag började gråta fast jag inte ens kände henne, eller känner dig. Jag kände igen mig så sjukt mycket, och jag tänker fortfarande… Om jag överlevde, så varför gjorde inte hon det? Det gör så ont i mig.

Många kramar till dig, Ludmilla.
/Tricia

Kommentar från Vonnaponna
1 december, 2011 kl 1 december 2011 (6:49)

När Jagger läser din blogg tänkervjag på hur mycket vi människor klarar av, trots att vi kanske inte tror det. Har läst din blogg länge och tycker mycket om den för att den ger en hel bild av hur livet kan vara. Tack för det. Varma hälsningar – vonna

Kommentar från Helene
1 december, 2011 kl 1 december 2011 (11:28)

Jag har följt din blogg i många år nu…
Varje gång du skriver om Linnea så kommer det tårar på mig…varje gång…
Jag tänker på hur skört livet är !!
Många kramar till dig / Helene.

Kommentar från Tove Birkeland Brandt
1 december, 2011 kl 1 december 2011 (11:42)

Tack för alla dina ord om framtid, det har i min nuvarande sorg varit så viktiga. I morgon är det 11 månader sedan min son tog sitt liv, tungt. Jag jobbar, jag lever men jag finner inte glädjen, men jag kämpar vidare och du är en enorm förebild. Stor Kram och Tack

Kommentar från Sara
1 december, 2011 kl 1 december 2011 (12:58)

Så fint skrivet.

Kramar till dig!

Kommentar från Marie-Anne
1 december, 2011 kl 1 december 2011 (15:22)

TACK för att du delar med dig, Ludmilla. Tänk ändå vilken resa du har gjort… en otrolig resa på många sätt. Det är med glädje jag läser om din framtidstro och tro på livet och jag tänker på ngt som jag hört tidigare, nämligen att livet är en gåva.

Kram till dig från mig

Kommentar från Självmord-om att kämpa
1 december, 2011 kl 1 december 2011 (15:24)

Du har verkligen kämpat på och jag är glad att du mår bättre.

Ibland undrar jag över hur man kan bli arg på någon som tagit sitt liv. Jag känner ingen ilska mot de i mitt liv som valt att begå självmord. Det jag känner är sorg och saknad. Jag är ledsen över att de gjorde det valet, men inte arg. Så det är intressant att läsa att du och många andra känner ilska.

Jag hoppas Linnéa har det bra nu. Kramar

Kommentar från Camilla
1 december, 2011 kl 1 december 2011 (15:33)

Så himla berörande att följa din process och jag tänker; som du så många gånger har sagt Ludmilla – ”livet är mycket, mycket märkligt” Så glad för din och familjens skull att ni fick Sofie och att du blev frisk 🙂 TACK för din delning som vi säger på AA- möten <3 hoppas ni får en härlig jul!

Kommentar från Ewa (mamma till 6 döttrar)
2 december, 2011 kl 2 december 2011 (11:34)

Kram till dig från mig..

Kommentar från Aylin
2 december, 2011 kl 2 december 2011 (18:57)

Du berör!!

Kommentar från Therese Lindqvist
3 december, 2011 kl 3 december 2011 (13:30)

Du berör väldigt mycket,många här med dina ord,tankar och allt du varit med om.Man får sig en stor tankeställare när man läser din blogg här.Att man ska ta vara på livet mer,försöka njuta varje dag och inte ta något för givet.Att man ska vara glad att man lever,har hälsan och tak över huvudet.Små saker i livet,men som ändå är så viktiga.För livet är så skört och kan tas ifrån oss när som helst,det märker man ju bl a när man läser din blogg.Du skriver väldigt fint om din dotter och jag kanske inte förstår helt smärtan i att förlora ett barn,men jag förstår din sorg av att förlora någon så nära och kära.Tar lång tid innan man fattar att din dotter verkligen inte finns.Och då saknar man ju dem små sakerna,som betyder som mest.Att bara få säga hur mycket man älskar sin dotter,krama om och hålla om länge.Livet är både sorg och glädje,men efter ett tag ser du tillbaka på din dotter med allt du ändå fått vara med om.Tack för att du delar med dig,en sådan här sak som är svår men ändå skönt att skriva av sig.Du berör och det här är inte sista gången jag kommer följa din blogg.Stor varm kram och du känns ändå stark i det hela.Och skönt att få läsa något innehållsrikt och ärligt.Finns så mycket skit att läsa på nätet,men detta berör i min själ och hjärta,gör ont att läsa,samtidigt får man ju sig en tankeläsare om hur viktigt livet är och att man ska leva här och nu,njuta av det man har runt sig.Kram tessan

Kommentar från Karin
4 december, 2011 kl 4 december 2011 (21:30)

Hejsan,
Jag blir så berörd av allt du gått igenom.
Varma kramar från en medmäniska

Kommentar från Malin
6 december, 2011 kl 6 december 2011 (21:14)

Vad fint du skriver, kram Malin

Kommentar från Mamma Zoffe
14 december, 2011 kl 14 december 2011 (18:49)

Är det så pass länge sedan?? Vet att jag följde din resa mycket i början av allt..
Ja, som vi prövas här i livet. På olika vis. I olika grader. Efteråt fattar man inte hur det gick till. Att man stod pall trots allt..
Jag lever delvis i det ni hade innan din fina tjej valde en annan väg. Min grabb är elva år. Så rädd för att leva. Ständig längtan efter döden.
Hur kan det vara så, vad är det som gör att de väljer att dö framför att leva. Trots att vi älskar dem högre än himlen självt?

Så fint skrivet Ludmilla. Gläds med dig och det som livet gett dig efter allt tungt. Gåvan av att kunna glädjas igen.. Gåvan att få ett nytt liv. Att du fick en andra chnasn.

STOR KRAM

Skriv någonting