Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Att se någon som dött och är väldigt skadad

27 februari 2012 (10:14) | döden, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag undrar om Linnéa någongång hade pratat
med dig om hur hennes begravning skulle se ut?

Nej, det hade hon inte uttryckt.

Hade hon önskat vilken musik hon ville ha eller fick
ni bestämma allt sådant själv? Eller rådfrågade ni
hennes vänner om hur dem trodde hon ville ha det?

Vi bestämde allt sådant själva och lyssnade in från omgivningen vad de trodde. Vi visste vilken musik hon tyckte mycket om. Hon var med i skolkören och kompisar därifrån sjöng aktuella sånger från kören. Vi satte ihop begravningen helt själva (ej kyrklig) och hade inte heller någon officiant. Det som sades var tal från olika personer som stod Linnéa nära. Läs mer om begravningen här…

Du skrev att ni fick se Linnéa när hon var död. Vad fint!
Men var hon inte väldigt skadad? Min väninna förlorade
sin bror i en bilolycka, men fick aldrig se hela honom.
Läkarna tillät dem inte se honom för han var så svårt
skadad (oigenkännlig) utan hon fick bara se hans hand.

Det är oerhört viktigt att man får ta avsked från den som dött. Linnéa var, trots att hon blivit påkörd av ett tåg, en ”hel kropp”. Visst var den skadad men det fanns ändå en hel kropp att ta avsked från. Hon var inte lik sig själv eftersom hon hade så många benbrott i ansiktsskelettet så att formen liksom hade förändrats. Hon hade skallskador och skador från bröstkorgen och nedåt som var väldigt stora men med kläder på och täcket över så syntes inte det så mycket. Det var mest att hon inte såg ut som hon i ansiktet och så hade hon förstås en del sårskador också, men inte så allvarliga i ansiktet. Tåget Linnéa träffades av körde inte så fort eftersom det var på väg in i staden och hade redan påbörjat inbromsningen. Jag har dock hört från andra i min situation att det inte funnits något att säga adjö till. Att man fått spruta av delarna av kroppen från tåget med en högtryckstvätt… Bearbetningen blir svårare då.

Det har visat sig i många studier vara oerhört viktigt att få ta avsked. Även om kroppen är sargad, så är det bättre att ha fått sett det själv än att spekulera i hur kroppen skulle ha sett ut. En begravningsentreprenör mailade mig för några år sedan och berättade om ett exempel där det var en kropp som var helt förkolnad, men på den plats där klockan hade suttit så fanns det fortfarande oförstörd hud. Då kunde de anhöriga ta avsked från denna lilla fläck i alla fall, vilket var väldigt värdefullt.

Att avråda någon från att se kroppen tycker jag är dumt, men det är ju en avvägning hur mycket man är beredd att se. Det finns ju bilder man helst inte har kvar på näthinnan också. Att det skulle kunna bli ett trauma i sig. Det kanske var så i fallet med din väninnas bror.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från ”Cecilia+Borderline”
28 februari, 2012 kl 28 februari 2012 (11:54)

Två personer i min närhet som gått bort, den ena i sjukdom den andre självmord har varit svårare att acceptera och greppa, troligen just för att jag inte tagit avsked vid deras kroppar. För mig finns fortfarande tankar som ”tänk om dem fortfarande lever. Tänkt om jag bara drömmt, inbillat mig, missuppfattat. Är dem verkligen borta?” Självfallet vet jag rent logiskt att dem är borta, men tankarna spelar ändå spratt med mig ibland. Så jag tror verkligen att det är som du har skrivit.. Kram!

Skriv någonting