Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Radioinslaget

28 februari 2012 (23:25) | Linnéa, media, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Gunilla
28 februari, 2012 kl 28 februari 2012 (23:57)

Fint att höra dig berätta.

Kran

Kommentar från Susanne
29 februari, 2012 kl 29 februari 2012 (1:07)

Verkligen tänkvärt och lätt att ta till sig, intressant att lyssna till dig!

Kommentar från Piccolacasa
29 februari, 2012 kl 29 februari 2012 (9:38)

Det var jätteintressant att lyssna på dig. Beundrar din förmåga att kombinera saklighet med känslighet. kram ny läsare

Kommentar från Annelie
29 februari, 2012 kl 29 februari 2012 (9:41)

Underbart program och du berättar så himla bra. Kloka ord i allt det svåra.
Stor kram och tack för ett bra inslag

Kommentar från Ludmilla
29 februari, 2012 kl 29 februari 2012 (10:26)

Tack för era fina kommentarer. Det betyder mycket.

Kommentar från Anna
7 mars, 2012 kl 7 mars 2012 (20:47)

Efter att ha läst alla dina texter om Linnéa och tiden med och efter henne, är det också fint att få höra din röst berätta om det direkt.

Blev extra berörd av dina tankar kring sista gången, att Linnéa var så arg på dig. När jag själv flera gånger haft planen att ta slut på mitt liv, alldeles klar framför mig, men hindrats i sista stund, eller att mina planer hotats (varit inlagd på bup också, där permisioner, till skillnad från Linnéas historia, dragits in i såna stunder) och blivit hela utom mig. Frustrationen och rädslan för att behöva överleva kvällen som jag planerat ska bli min sista, gjorde mig så fruktansvärt galet rädd, arg och ledsen. Precis som Linnéa vände jag ryggen till när det blev allt för svårt. Att ta avstånd underlättar ju, och ibland tänker jag tillbaka på en speciell kväll då jag tillslut var så utlämnad i mina egna desperata tankar, att jag var beredd att vara aggressiv mot min egen mamma för att tvinga henne att ta mig ifrån avdelningen som jag var inlagd åp (även om hon inte kunde, om hon känt sig tvungen, LPT)

Tänk om jag lyckats, och lämnat de andra med hatiska ord och avvvisande beteende när de försökte hjälpa mig.. det är smärtsamt att se tillbaka på. Men det är på något sätt skönt att höra dej berätta om det här, jag blir mer säker i mig själv och samtidigt lite förlåtande. Det var väl en naturlig reaktione, förstår jag.

Förlåt för all text…

Kommentar från Ludmilla
8 mars, 2012 kl 8 mars 2012 (19:58)

Anna: Tack snälla för det du skriver. Det bekräftar det jag också förstått med tiden efter att jag fått en del kommentarer som dina. Varje gång jag läser sådant så känns det lite lättare.

Skriv någonting