Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Nu är det dags igen

28 mars 2012 (22:02) | död, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Det är bara att titta ut.
Det är bara att känna efter.
Det känns i hela kroppen.

Nu börjar det igen. För fjärde gången.
Fjärde året utan Linnéa. Fjärde gången det blir vår utan att Linnéa finns.

Jag träffar Linneas vänner ibland. De är 19 år nu. De har körkort. Kommer att ta studenten till sommaren. Ska söka till universitetet.

För fyra år sedan var Linnéa 14 år och skulle fylla 15. Hon mådde dåligt. Hur dåligt förstod vi den 13 april när hon berättade att hon ville dö och att hon inte ville bli 15.

Nu börjar nedräkningen fram till den 30 maj för fjärde gången.

Och det känns.

20120328-230224.jpg

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Cherie
28 mars, 2012 kl 28 mars 2012 (22:07)

Skickar en styrkekram via etern….

Kommentar från lena
28 mars, 2012 kl 28 mars 2012 (22:11)

kram från mig med

Kommentar från Annika S
28 mars, 2012 kl 28 mars 2012 (22:16)

Alla mina omtankar, medkänsla och kärlek <3 Annika

Kommentar från Annika S
28 mars, 2012 kl 28 mars 2012 (22:16)

den oerhörda förlusten vi gjort syns i våra ögon…

Kommentar från Ulrika
28 mars, 2012 kl 28 mars 2012 (22:25)

Våra barn blir aldrig äldre än då vi miste dem..men vi ser på deras kompisar vars våra egna skulle ha varit om de orkat med <3

Kommentar från mats
28 mars, 2012 kl 28 mars 2012 (22:56)

Kära Ludmilla
Jag lider med dig och känner så väl igen det du skriver. Jag beundrar allt du gör för dig, din familj, alla som förlorat en anhörig och de som inte gjort det.
Känns konstigt och ofattbart att Alexandra skulle fyllt 24 år i år. För mig är hon fortfarande 14..Jag har ju heller inte sett hennes lillasyster, min dotter Jasmine, sedan Alexandras begravning. Hon var 12 då, idag är hon 22. Vuxen och har nyss flyttat till Stockholm vilket jag fått veta via Facebook. Helt absurt att föreställa sig. Robin som dog i SIDS skulle varit 23 i år och jag funderat mycket på vad det skulle blivit av honom. Tur att jag har tre underbara barn till som gör mitt liv innehållsrikt och glädjefullt. Jag tackar gud varje dag för att jag har det så bra som jag har det idag så kämpa på Ludmilla. På gott och ont försvinner det förflutna och nuet, framtiden tar över. Du finns i mina tankar.
kram Mats

Kommentar från Erika
28 mars, 2012 kl 28 mars 2012 (22:58)

Kramar om <3

Kommentar från catarina
28 mars, 2012 kl 28 mars 2012 (23:10)

Kan tro det känns när det börjar närma sig datumet då allt började. Jag tror som mamma att, kommer man nånsinn över det? Självklart blir det ett datum likt alla andra datum man sätter in i sin almanacka..giftermål, födslar osv. Jag kan tro att det är så iallafall. Tror vi alla med barn kan gå i god för det. Barnen är det allra heligaste. Man har burit dem inom sig och det är som en del av en själv och hur ska man nånsinn kunna glömma om något sådant fruktansvärt händer? Om än det bleknar med tiden det allra värsta känslorna men minnet av tiden innan och hur, var ..det är etsat i själen tror jag. Sänder en stärkande tanke och en varm kram till dig och till alla föräldrar som förlorat sina barn på ett eller annat sätt. I mitt inre förstår ajg ju at tman måste gå vidare, man har inget val men jag beundrar er iallafall som klarat av det. Bamse kramen till er alla!!!

Kommentar från Annette Bagger
29 mars, 2012 kl 29 mars 2012 (6:38)

Känner så med dig Ludmilla, jag har snart 1 år sen cancern tog min 14 årige Alexander , tänker också på hans kompisar som snart slutar 9:an, vad skulle han ha valt för gymnasie-linje, sen körkort, flickvänner… Fan vi missar så mycket, han var mitt enda barn, jag var så rädd om honom, ändå fick jag inte behålla honom.
Du har års-dag den 30 maj och jag har års-dag den 8 maj, kan inte känna glädje för våren längre, ser inte framemot någonting längre. Mitt liv har tagits ifrån mig.

Styrkekramar till dig

Kommentar från Ing-Britt
29 mars, 2012 kl 29 mars 2012 (8:25)

Jag vet och förstår din känsla. Den 27mars hade jag varit utan min älskade Jonny i 7½år. En del av omgivningen tycker att nu är väl ändå allt bra, men hur skulle det kunna vara det? Alla dessa datum som kommer, en låt, en händelse, mm, sätter igång nåt inom oss som mist ett älskat barn, jag säger som du Ludmilla, Det känns. Skickar en varm styrkekram till dig och familjen

Kommentar från Helene
29 mars, 2012 kl 29 mars 2012 (8:38)

*kramar om* Själv blir jag äldre och äldre, men min bror blir aldrig mer än 24… Tiden är en märklig grej.

Kommentar från Cornelia
29 mars, 2012 kl 29 mars 2012 (10:14)

dessa dagar, dessa stunder, det finns inga ord. Kram

Kommentar från Eva-Lotta Glader
29 mars, 2012 kl 29 mars 2012 (11:01)

Ja vi kämpar på, år efter år. Nu är det vår, och det känns. Kram på dig!

Kommentar från Susanne
29 mars, 2012 kl 29 mars 2012 (13:35)

Styrkekramar till dig Ludmilla!

Det tar verkligen att läsa det du skriver. Jag är inne i en fas(som jag vet att det är) där jag mår oerhört dåligt och suicidtankarna är väldigt frekventa. Det gör fruktansvärt ont att vara i dessa situationer när man känner sig isolerad från omvärlden och är övertygad om att det inte finns något slut på smärtan… För mig är det bara att säga att jag är glad att jag fått hjälp och under lång tid fått möjlighet att lära mig rätt verktyg att hantera dessa känslor och automatiska tankar. Jag kan bemöta detta mörker idag, jag har verktyg att göra det idag.

Oavsett så känns det verkligen att läsa ett inlägg som detta. Det är så lätt att tänka på sina anhöriga och falla in på linjen att de har det bättre utan den jobbiga/sjuka individen. Visst kommer de känna sorg, men det släpper snart och då har de ett lättare liv utan allt vad det innebär att ha en anhörig som är psykisk sjuk. Tack för att du påminde mig om att verkligheten inte ser ut som mina övergeneraliseringar och otroligt vassa svart/vita tankar. Det finns något som heter grått däremellan också…Det du gör här på bloggen är inte bara att sprida kunskap om suicid. Genom att lyfta Linnea och er familj och vad det kan innebära att behöva ha den här smärtan i era liv så ger ni också oss som lever med suicid som en medföljare på vägen en rejäl tankeställare. Det gör ni oerhört fint!

Kommentar från [kampen tillbaka]
29 mars, 2012 kl 29 mars 2012 (13:37)

varma kramar från mig!fina nea

Kommentar från Anna-Maria
30 mars, 2012 kl 30 mars 2012 (16:29)

Tårarna rinner längs mina kinder när jag läser. För dina korta meningar får mig att känna igen så många känslor. MIn lillasyster tog livet av sig för 4 år sedan. 24 maj. 5 dagar innan hon skulle fylla 23 år. Ibland griper sorgen tag i mig, även om man ibland kan inbilla sig att den lindrats sedan den där hemska våren. Saknaden däremot, den finns alltid där. Den går inte att lindra eller glömma, den verkar följa med en och återspeglas varje gång något i ens egna liv sker där hon skulle funnits med. Tack för dina ord, även om jag sitter här med rödgråtna ögon:-)

Kommentar från Ullrika
3 april, 2012 kl 3 april 2012 (22:28)

Fyra år. Det är en oändlig tid för den som saknar.
Många kramar till hela din familj!

Kommentar från Ann-Sofie Svensson
8 april, 2012 kl 8 april 2012 (15:49)

Det finns inget jag kan säga som räcker till. Ingen ska behöva vara med om det du varit med om. Känner så för dig. Linnea lever ändå vidare genom dig därför att du lever så mycket för henne.

Skriv någonting