Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Medias roll i suicidrapportering

23 april 2012 (20:30) | att hjälpa andra, media, självmord | av: Ludmilla

Att sprida relevant information till allmänheten om självmordsnärhet och självmord är en viktig ingress i självmordsförebyggande verksamhet. Men ända sedan i mitten av 1800-talet har man framfört oro över att det ligger en smittorisk i att tala om självmord.

Modern forskning har emellertid visat att om man är orolig för att en person i ens närhet har självmordstankar, bör man inleda samtal om självmord.

Det kan ofta kännas som en lättnad att han eller hon får tala om sina känslor och kan underlätta för den självmordsnära personen att söka professionell hjälp.

Men rapportering av självmord i media är en känslig fråga eftersom felaktig och sensationssökande rapportering kan påverka sårbara personer. Det finns studieresultat som antyder att mediarapportering kan leda till imitation av självmordsbeteende. Denna effekt kallas ofta ”Werther- effekten” och syftar på innehållet i Goethe´s roman om den unge Werther, som sköt sig på grund av olycklig kärlek, vilket anses ha medfört att ett antal samtida unga män tog sina liv. Å andra sidan har det hävdats att rapportering av fall där man lyckats häva självmordskrisen kan ha en skyddande effekt mot självmord en s k Papagenoeffekt. Namnet är hämtat från händelserna i Mozarts opera Trollflöjten, där Papageno är beredd att ta livet av sig men förhindras och räddas tack vare tre pojkars inflytande.

Under de senaste tio åren har flera länder och organisationer exempelvis WHO (the World Health Organisation), brittiska the Samaritans och AFSP (the American Foundation for Suicide Prevention) publicerat stöd – och riktlinjer för hur yrkesverksamma inom media bör rapportera om självmord. Ansvarsfull rapportering kan användas för att öka allmänhetens kunskaper om självmord och bidra till att en självmordsnära person söker professionell hjälp. NASP har gett ut en svensk översättning av WHOs stödmaterial för professionella inom media (läs mer här…).

Resultat
Av de funna artiklarna var 4 metaanalyser, 4 var systematiska översiktsartiklar och 48 var forskningsartiklar. De flesta artiklarna kom ifrån USA (n=19), följt av Asien (n=16) och Europa (n=12). De amerikanska artiklarna var företrädesvis gjorda före 1990. Majoriteten av studier hade ägnats åt att beskriva negativa effekter av provokativa, och vad man ansåg vara oansvariga media rapporteringar, vilka orsakat ett ökat självmordsbeteende. Endast i sex forskningsartiklar hade man undersökt och utvärderat en gynnsam och preventiv effekt av medias rapportering, antingen genom att man minskat mängden information om självmord eller genom att man förändrat sättet att skriva om självmord. Förhållningssätten resulterade i samtliga fall i ett minskat självmordsbeteende.

I majoriteten av studier ansåg man att man funnit bevis för att det fanns ett samband mellan rapportering av självmord i media och aktuell självmordsbenägenhet. Endast fyra studier rapporterade att man inte funnit några samband och i fem studier fann man resultaten tveksamma och motsägelsefulla.

I flera studier hade man dragit slutsatsen att den smittsamma effekten av medias självmordsrapportering endast gällde vissa sårbara grupper i synnerhet unga människor, särskilt om självmordsoffret varit en känd person som de unga kunde identifiera sig med. Det var även vanligt att självmordsmetoden imiterades.

Litteraturgenomgången avslöjade att medias rapporteringar inte är representativa för officiella självmordsdata utan ofta beskriver särskilt dramatiska och dödliga metoder, vilket författarna anser har stor betydelse för medias inflytande. Att ha bränt sig till döds, att ha skjutit sig, eller ha hoppat från hög höjd eller framför tåg rapporteras således mycket oftare än hängning, vilket är den vanligaste självmordsmetoden i många länder, även i Sverige.

Fokus låg, i de flesta av studierna, på korttidseffekten och en period av 1-2 dagar till 3-4 veckor mellan mediarapportering och självmordsbeteende. Författarna anser att det är relevanta tidsperioder för framprovocerade av såväl självmordsförsök som fullbordade självmord. Å andra sidan har man visat en ökad frekvens av självmordstankar upp till 1 år efter det att en känd person suiciderat.

I de flesta studierna hade man använt sig av traditionell kvantitativ analys av samband mellan mediarapporter och suicidalitet. Men mycket information om effekterna av medias självmordsrapportering har gått förlorad genom att man inte tagit reda på hur allmänheten tagit emot, upplevt och bearbetat informationen, skriver författarna. I en nyligen publicerad österrikisk studie av Niederkrotenthaler och hans kollegor, där man använt sig av både kvantitativa och kvalitativa analyser, finner man att medial information till allmänheten om självmordsnärhet och hur man kan ta sig igenom en självmordskris har positiva suicidpreventiva effekter (BJP1210;197). Det är f ö Niedenkrotenthaler och hans grupp som myntat begreppet Papageno-effekt.

Slutsatser
Det är uppenbart, skriver författarna, att det behövs fler studier rörande de suicidpreventiva effekterna av en ansvarsfull mediarapportering av självmord, och fler kvalitativa studier av hur läsare och åhörare har hanterat informationen. Internet är ett nytt, i detta avseende outforskat forskningsfält, där man kan ta del av läsarnas omedelbara kommentarer rörande självmordsreportage och kvalitativt studera interaktioner mellan olika aktörer. Film är ett förbisett medium. Författarna anser att det borde utformas riktlinjer för professionella inom filmbranschen. Självmord porträtteras ofta på film, utövar ett stort inflytande och presentationerna överensstämmer dåligt med vetenskapliga rön, bland annat marginaliseras betydelsen av psykisk sjukdom.

Sammanfattat av Rigmor Stain, NASP

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Skriv någonting