Ludmillas Blogg

Ludmilla –
Först vill jag skicka all tänkbar värme och empati till dig. Jag tror att det allra svåraste som en människa kan tvingas genomlida är att ens barn tar sitt eget liv.

Jag vill dela med mig av min egen erfarenhet av att vara ung och sårbar och vara inlagd på en psykiatrisk avdelning. Man kanske tror att det är ett ”tryggt” ställe att vara på – men för mig var det en väldigt skrämmande upplevelse. Att vara inlagd på ”psyk” – bara det – då är man ju lite knäpp och annorlunda! Sen också rädslan för att få elchocker och bli fastbunden!!! (det hade ju inte undgått en att få den informationen via filmer och på annat sätt även om man bara är 14 år).

Lägg därtill den allmänna känslan av att vara ett objekt som ska bedömas, samtalas med, behandlas, tas prov på. OCH att man vistas i sjukhusmiljö, trots allt och då ÄR man ju sjuk, eller hur! FASTÄN man kanske mest är ledsen, rädd för allt som man upptäcker att livet innebär, oro för hur man ska kunna klara av alla krav, kanske till och med en ovilja att Bli VUXEN när man börjar se och förstå hur vuxenvärlden fungerar. Det är så mycket som man måste möta, fastän man inte vet HUR och man saknar både en fungerande verktygslåda och en ”gör så här”-manual. Och inte verkar de vuxna ha så särskilt mycket mer koll heller, när man ser hur de agerar och hur det ser ut i världen i stort.

Värst för mig var nog känslan att det här handlade om SJUK-DOM och inte ”bara” normala reaktioner på den situation jag befann mig i. Jag låg inne på ”psyk” för ätstörningar första gången. Att jag inte åt och inte ville bo hemma var själva problemet. JAG var problemet! Ingen såg det som var det VERKLIGA problemet: Att jag levde i ett dysfunktionellt hem och hade ansvar för långt mer än vad en ung människa ska behöva bära på sina unga axlar. Jag var den duktiga lilla flickan och äldsta barnet. Att visa ilska och rädsla var inte accepterat – så jag fick ge uttryck för mitt dåliga mående och hantera min ångest på det enda sätt som jag kunde där och då: Genom att inte äta eller äta och kräkas. Det gav en liten känsla av kontroll ändå, en liten känsla av egenmakt i en tillvaro där jag inte hade något att säga till om överhuvudtaget egentligen.

Det var så skrämmande att se på mig själv som en ”psykiskt sjuk” person. Som en som hade ”klena nerver” som någon äldre släkting kallade det. Vad var det för något. Klena nerver – hur är man då? Var sitter det någonstans i kroppen? Jag hade VERKLIGEN behövt förstå att det jag gick igenom var högst NORMALT – om än både plågsamt och skrämmande. Att det fanns en eller flera varma famnar för mig att vila ut i utan prat – att bara få känna sig liten och osäker i en trygg famn utan frågor. Att förstå att jag inte var SJUK utan att det var den livssituation jag befann mig i som var sjuk! Det var den som behövde ändras, bli bättre – så att JAG fick möjlighet att må bra.

Jag kände mig så förtvivlat rädd och ensam – och det lades som extra börda på min inre oro, min oförmåga att handskas med både den yttre och den inre miljön. Det blev inte BÄTTRE på psyket – precis – utan där fick den inre rädslan verkligen en ypperlig jordmån att växa i. Det är så bedrövligt hur psykvården fungerar i Sverige – överlag – och SÅ helt oacceptabelt att självmord bland unga människor ökar.

Jag är äldre nu och har samlat på mig en massa livserfarenhet under livets gång. Fortfarande kan det ibland komma över mig en stark övergivenhetskänsla – och jag känner en sådan ömhet för den där lilla flickan som mådde så dåligt och försökte leva upp till alla orimliga krav utifrån och inifrån. Hur hon förtvivlad sökte hjälp och också trodde och hoppades på att få hjälp – men blev övergiven, lämnad ensam med ännu större rädsla än innan hon räckte ut handen för att få stöd. Det stod i mina sjukjournaler från den där första inläggningen på ungdoms-psyk: ”Flickan är mjuk och otroligt hjälpsökande”. Ja – så var det. Jag minns precis hur det kändes än idag. Men när det inte hjälpte att vara mjuk och räcka ut en darrande liten flickungehand, när man bara blir ändå mer rädd och osäker – då sluter man sig inom sig och lär sig att ensam är stark. Man får klara sig själv bäst det går för det finns ingen ingen hjälp att få som verkligen HJÄLPER!

Men ensam är inte stark. Ensam är bara – ENSAM.

Vissa unga människor ser ingen annan utväg ur sin förtvivlan, ur sin känsla av att inte orka, inte förstå, inte kunna hantera sitt liv och sina känslor – än att ta sitt liv. Så outsägligt tragiskt! Man vet ju inte då – det som man vet när man levt ett tag – att glädje och sorg vandrar sida vid sida och att det alltid vänder. Att man lär sig hitta vägar genom det svåra, att livet går upp och ner för alla och att vi behöver varandras stöd om vi ska orka. Behöver söka närheten till människor som ser oss, lyssnar på oss och låter oss tanka ny kraft så att vi orkar vidare. Sen blir vi med tiden lite klokare och erfarnare vi också – och då är det vår tur att låta unga människor ”tanka” kraft och näring hos oss.

Och vi ska lära dem att hitta och lita på den där enorma kraften inom oss som VILL liv, VILL leva. Den där inneboende livskraften som får ett litet frö att bli en blomma. Den där kraften som är inbyggd i oss alla från start. Det är just DEN som man behöver få hjälp att hitta och sätta sin tillit till för att kunna växa sig stark och hel. När det fokuseras på allehanda symtom och man delar ut psykiska diagnoser, fast det egentligen ”bara” handlar om en utvecklings- eller livskris eller att någon bär livet för tungt på späda axlar – då är det oundvikligt, tror jag, att en ung människa tror att det är något allvarligt FEL på henne. Ser sig som defekt, som en som saknar den där starka, friska kraften inom sig! Som någon som är trasig och svag…och tappar tron på sig själv och själva Livet.

Jag har i mitt arbete som lärare mött så många elever som har det som jag hade det. Man kan inte hjälpa alla, men försöka stötta och bidra så gott det går. Jag anser att Livskunskap bör vara ett absolut självklart kärnämne inom skolan och finnas med redan från skolstart. Unga människor MÅSTE få ökad kunskap om vad livet handlar om, att det inte är en dans på rosor eller lycka, lycka för jämnan – utan periodvis tufft och skrämmande – och då behöver vi söka stöd hos varann, prata, dela med oss osv och då ska det finnas kunskap hos både ”vanliga” människor och professionella, så att vi kan inge våra ungdomar trygghet och stöd och kunna hjälpa dem att finna ro och förstå att de inte är annorlunda eller konstiga eller SJUKA. (Visst – det finns allvarliga psykiska sjukdomar – men de människor som drabbas av dessa är försvinnande få jämfört med det stora antal människor som ”bara” mår dåligt av en eller annan anledning och som sist av allt behöver få en ”psykiskt sjuk”-stämpel i baken och stigmatiseras, tvingas bära på den bördan och bli uppskrämda i onödan.

Jag är så tacksam för att jag lever idag. Att jag haft mod och styrka att gå min egen väg och att jag inte blev ett med mina diagnoser. Jag har en sårbarhet i mig – mycket på grund av att jag inte fick adekvat hjälp när jag ung och vilsen verkligen hade behövt det. Paradoxalt nog – blev det nog så att det faktiskt kanske har varit en viss hjälp för mig att vara så rädd för att ”hamna på psyket” – för inte för allt i världen har jag velat dit igen efter mina vistelser där i ungdomen.

Tack Ludmilla – för att du kämpar för att andra ska slippa vara med om det allra svåraste, som du behövt uthärda. Tack för att du hedrar minnet av din vackra underbara dotter, som inte längre finns bland oss och som för alltid kommer att fattas oss. Ödmjukaste TACK!

Varje ung människa som tar sitt liv är en ofattbar förlust – och vi bara MÅSTE få de ökade självmordssiffrorna bland unga att minska och alla samhällsinstanser MÅSTE göra det här till en gemensam angelägenhet och ha nolltolerans som mål!!!

—-
Tack själv.
Tack för att du delar med dig.
Tack för att du ger hopp. Hopp om liv.
Värme till dig! <3

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, depression, självmord, vilja ta sitt liv, suicid, psykiatri, tonårsproblem, tonårssuicid,

Taggar: depression, psykiatri, självmord, suicid, tonårsproblem, tonårssuicid, vilja ta sitt liv