Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Gästboksinlägg: Att vara sjuk i själen

19 maj 2012 (9:02) | depression, psykiatri, självmord, sjukvård, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag är en helt vanlig normal tjej på 44 år, mamma till tre barn, varav två i livet och en ängladotter. Har jobb, vänner, familj och är precis som vem som helst.

I oktober 2007 förlorade jag min 16-åriga dotter i självmord.
Hon gjorde på samma sätt som Ludmillas dotter Linnéa gjorde. Jag ligger alltså 8 månader före i tiden mot Ludmilla.

Det blev en hel del förändringar för vår familj. Vi ville inte bo kvar i huset där vi dagligen såg platsen där Jessica omkom, så vi sålde huset och köpte en insatslägenhet i stan istället.

Efter ett tag blev det som ofta händer i familjer som har förlorat barn. Äktenskapet klarade inte förlusten av Jessica och vi utvecklades åt olika håll, så jag flyttade ifrån maken och yngsta sonen som bodde hemma. Hösten 2011 fick jag en egen lägenhet att boa in mig i.

Jag har sedan långt innan Jessica dog ätit antidepressiva för en lindrigare depression men hade slutat med dem strax innan hennes död. Nu hamnade jag i detta vakuumtillstånd igen, började med antidepressiva Venlafaxin 75 mg. Kände mig bättre av dem och blev lite avtrubbad kändes det som. Under våren som kom blev jag tröttare och tröttare. Jag har alltid lidit av vårtrötthet och ögonen känns som grus denna årstid. Jag är trött, jag får ingenting gjort och energin rinner av mig lika snabbt som den kommer på mig. Jag tog då ny kontakt med öppenvårdspsyk och fick en samtalstid hos den kontakt jag haft tidigare. Vi pratade mycket men jag kände att jag hamnade längre och längre ifrån verkligheten. Jag minns att jag pratade med en kompis som stod mig nära om hur jag mådde, och hur tom jag kände mig invändigt och hur jag längtade efter att gå till Jessica. Ändå hade jag insikten att jag måste söka hjälp om det blir för mycket grubblerier, lovade jag henne att den dagen jag inte orkar mer så söker jag hjälp.

En lördag skulle vi åka till en inredningsbutik och kika. Då slog ångesten till i bröstet på mig rejält, jag kippade efter luft, var handlingsförlamad och grät. Ångesten rev och slet i bröstet och jag trodde jag skulle dö. Min vän tog mig till akutmottagningen som skrev en remiss till psykakuten i Säter. (Vi bor i Avesta men tillhör psykjouren i Säter.) Där träffade jag en läkare som omedelbart beodrade inläggning. Jag min väninna och exmake som hade följt med följde med in på avdelningen. Det kändes skrämmande, jag skulle ligga på slutenvårdspsyk och jag såg hur dörren slog igen bakom mina nära när de skulle åka hemåt medan jag skulle vara kvar bakom den stängda dörren. Jag var rädd. Rädd för att det kändes ovant och skrämmande. Jag kunde inte ta mig därifrån själv och fick bara gå ut från avdelningen tillsammans med personal eller anhöriga. Man höjde mina Venlafaxin till 150 mg och satte in Mirtazapin 30 mg. Efter en vecka fick jag åka hem.

Efter nästan en vecka kände jag mig orkeslös och ledsen igen och kände att jag ville inte vara med mer, för blev ju bara bättre en kort stund. Jag åkte till öppenvårdspsyk och berättade att jag hade bara lust att ge upp allt, fanns inget som gav mig något, jag önskade att jag kunde avsluta allt. De skickade mig åter till Säter psykakuten. Återigen inlagd bakom den stängda låsta dörren. Man höjde nu dosen Mirtazapin till 40 mg och beslutade om att ge en serie ECT=elektrokonvulsiv terapi. Det beslutades att jag skulle få en serie om 6 st elbehandlingar.

Jag var inne på psyk i 2 veckor innan jag kunde vara så pass att åka hem, då hade jag ialla fall släppt tankarna på att avsluta mitt liv. Jag var nu alltså så pass sjuk psykiskt att jag önskade att jag kunde få dö och slippa smärtan inombords. Det var alltså ungefär så här som Jessica mådde innan hon dog… Jag fick 6 ECT:er medan jag låg inne, sen beslutades att jag skulle få en serie till fast polikliniskt.

Jag är alltså psykiskt sjuk.
Jag har en depression.

Jag har vårdats 2 gånger i sluten psykiatrisk vård och jag skulle inte tveka att lägga in mig igen om så behövs. Än är jag inte fri från depressionen. Jag kanske behöver läggas in ytterligare en period och kanske behöver jag ytterligare en serie ECT innan jag är helt fri.
Det känns som jag har en bra bit kvar men jag känner att jag går åt rätt håll. Har 2 gånger kvar med ECT sen är den andra kuren över. Jag inser att mina höga doser antidepressiva kommer få stå kvar, jag behöver ju dom. Jag kommer behöva vara ytterligare sjukskriven, åtminstone så pass läge jag får elbehandling. ECT får jag 3 gånger i veckan nu när jag är sjuk, måndag, onsdag och fredag. Det sker i narkos och sänder in kortvarig elektrisk stimulering i hjärnan. Detta utlöser en epileptisk aktivitet och återställer aktiviteten i hjärnans signalsystetm. Det enda jag kan märka efter behandlingen är tendens till huvudvärk någon gång samt att man är lite förvirrad och inte riktigt kommer ihåg saker men det kommer snabbt tillbaka. 1 dag i veckan har jag min samtalskontakt med öppenvårdspsyk.

Jag är alltså en helt vanlig normal tjej, förutom att jag mår dåligt invändigt och medicinerna behövs för att få mig på rätt köl. Jag har en lång väg att gå men tänker ta mig igenom den.

Jag måste för mina barns skull, de ska inte behöva mista sin mamma i självmord också.

Jag är fullt medveten att många bedömer oss psykiskt sjuka som lite udda människor, men kan lova att jag är fullt normal, klär mig normalt, har normalt hemma och kan sköta mitt hem. Det enda avvikande är att jag för tillfället är psykiskt sjuk.

Jag är sjuk i själen.
Just nu.

——————-
Tack min fina vän för att du delar med dig. Du betyder mycket för mig och har varit en stor hjälp för mig i min egen sorgeprocess.

Om du vill läsa mer om det Lisa går igenom kan du följa hennes blogg här…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Marie-Anne
19 maj, 2012 kl 19 maj 2012 (9:20)

Kramar om dig L och sänder en hel konvoj med mod, styrka och kraft att lyfta blicken…för jag är nästan helt säker på att solen ler åt dig med värme idag.

STÖRSTA kramen

Kommentar från Gunilla
19 maj, 2012 kl 19 maj 2012 (16:48)

Många kramar till dig Lisa och till dig Ludmilla! Era berättelser är så viktiga och ger inblick i mångas verkligheter.
Änglamammekram Gunilla

Skriv någonting