Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

3 dagar kvar

27 maj 2012 (15:51) | barn, död, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

27 maj. En underbart vacker försommardag.
Njutbart. Ledigt.
Samvaro med familjen. Kanottur.
Bad i sjö och pool.
Glada och nöjda barn.

Det är den finaste tiden på hela året. Sommar och ledighet står för dörren. Men ändå…

Ändå så solkas denna underbara tid av det mest fruktansvärda som kunde hända. Nu är det tre dagar kvar av Linneas liv, 2008. Idag är det fyra år senare, men det känns i kroppen. Varenda cell i kroppen minns. Varenda cell i kroppen påminns om värmen, solens sett att skina, lövens sätt att växa och blommorna som finns. Naturen säger att nu är det nära. Nära den dag då allt förändrades. När inget någonsin skulle bli som förr.

Linnéa lämnade oss.
Framför allt så lämnade hon mig. Jag upplever det nog som att hon hämnades. Hämnades för att jag inte lyckades hjälpa henne. Jag är inte längre arg på henne så här efter fyra år. Nu är jag bara besviken. Jag vet att hon var sjuk och att det egentligen inte handlade om mig. Men hon har för alltid tagit ifrån mig en del av mitt moderskap.

Jag trodde att jag var en bra mamma till Linnéa. Jag trodde att jag visste var jag hade henne. Att jag kände henne. Att jag visste var jag hade vår relation. Att hon tyckte om mig. Hon lät mig tro det. Det är jag arg på. Jag fick aldrig någon chans att förstå.

Men det var ju inte det som det handlade om… Får jag påminna mig om igen…

Linnéa var sjuk. Linnéa bar på tunga hemligheter. Tunga hemligheter som hon inte berättade för någon. Ingen. Hellre dog hon.

Mors dag.
Ett hån mot mig!?
Att jag ens vågat leva vidare och vara mamma…

Hur ska man veta? Hur ska man våga? Hur ska man tolka? Vad ska man reagera på? Vad är normalt? Vad är tecken på något fel?

Jag kommer alltid att överreagera och läsa mellan raderna.
Jag kommer alltid att vara osäker på mina barn.
Jag kommer aldrig mer att kunna lita på mina instinkter.
Jag kommer alltid att vara beredd på det värsta. Katastrofen. Igen.

Sådana här tankar översköljer mig en underbar försommardag som denna.

En mors dag i paradiset.

20120527-165203.jpg

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Tristessa
27 maj, 2012 kl 27 maj 2012 (17:20)

Jag har ju inte varit i din sits utan mer från andra hållet, vara barnet. Men jag överlevde. Däremot verkar jag tänka liknande som dig om mina barn, att inte kunna veta säkert, inställd på katastrof osv för att jag vet hur det känns när döden känns som det bästa alternativet. Vet inte vad jag vill ha sagt riktigt, är mest bara så berörda av din blogg och tycker att det är så onödigt sorgligt med självmord. Jag hoppas så på en nollvision för det! Hoppas att du har haft bra stunder i dag trots svåra minnen.

Kommentar från Leena
27 maj, 2012 kl 27 maj 2012 (18:31)

Ludmilla, delar dina tankar.
Idag är det mors dag. Den fjärde Mors dag i detta ”livet efter” och jag känner av smärtan mer än någonsin. Utåt sett allt som vanligt, har tränat och njutit av det vackra vädret…men innerst inne finns smärtan.
Hur kan jag någonsin ha en bra mors dag, hon finns inte med och det var hon som alltid kom ihåg mig. Mitt enda barn, sonen, har inte ens hört av sig 🙁
Ledsen!
En varm kram till dig, du finns i mina tankar <3

Kommentar från Anna
27 maj, 2012 kl 27 maj 2012 (18:38)

Hej!
Jag har inte upplevt det du har gjort så jag kan ju inte helt o fullt förstå det du gått/går igenom. Som mamma kan jag ändå ana att det måste vara det värsta som kan hända. Jag har gått och funderat över en sak idag. Jag skrev som så många andra en kommentar på FB om Mors Dag (som du för övrigt gillade) om alla fina mammor. Jag har funderat på om det känns tokigt och kanske rentav hånfullt mot tex. dig och den situation du är i? Säkert kan barnlösa också ta det personligt. Jag tänkte mer att jag ville uppmärksamma alla fina mammor som kämpar på med sina liv så gott de kan.
Det var en liten fundering från mig som jag inte riktigt kunde släppa.
Sköt om dig och tack för att vi har förmånen att följa din betydelsefulla blogg!
Kram Anna

Kommentar från Eve
27 maj, 2012 kl 27 maj 2012 (18:58)

Du tror inte bara att du var en bra mamma utan du var och är en toppen mamma! Så en stor kram till dig på morsdag!

Kommentar från Annica
27 maj, 2012 kl 27 maj 2012 (19:33)

Fina du.Har levt med en mamma som varit psykiskt sjuk hela mitt liv.Har alltid känt skuld för att hon är sjuk.Förstår som vuxen och själv svårt psykisk sjuk att det inte är mitt fel att hon är sjuk.Jag har alltid trott att om inte jag hade funnits hade hon varit frisk att hon blev sjuk när jag föddes.Hon hade ändå blivit sjuk men jag kan ännu känna skulden jag förstörde hennes liv.Ja hon gifte sej och fick barn säkert alltför ung meen det är inget jag kan göra något åt.
Du försökte hjälpa din dotter.Min mamma har aldrig hjälpt mej.Inte nu som vuxna människor kan vi prata om att vi båda är sjuka.Hon säger att jag anklagar henne och att vi inte ska dra upp allt gammalt.
Skulle hon ens ha försökt hjälpa mej.Du sökte hjälp åt din dotter.Min mamma pratade aldrig om hur dåligt jag mådde under tonåren.Jag tror att din dotter inte pratade med dej inte har med dej att göra.Under tonåren pratar inte man inte med sina föräldrar..Hon kände säkert att det hon bar på var för tungt att dela med någon.
Tyvärr är tonårssjälvmord alltför vanliga.Dina andra barn verkar må bra.Du kanske inte kan sluta anklaga dej själv.
Det var INTE ditt fel.Din dotter dolde för alla hur hon mådde.Du sökte hjälp och ändå hände det värsta.Känner dej inte personligen men din blogg berör mej verkligen.Känner igen mej iså mycket av det du skriver.Du gör verkligen skillnad att det som hände din dotter inte ska hända andra.
Njut av morsdagen det är du värd!

Kommentar från Ann-Sofie Svensson
27 maj, 2012 kl 27 maj 2012 (20:24)

Ludmilla, när jag läser din text blir det så uppenbart att det du varit med om kan hända precis vem som helst. När man är mamma förstår man nog aldrig det fullt ut. Man ifrågasätter sig själv och tycker inte att man gjort tillräckligt och grubblar och grubblar över vad man kunnat gjort annorlunda fast man gjort sitt allra bästa. Ingen ska behöva vara med om det du varit med om. Du har ändå en enorm styrka och förmåga att glädja dig åt allt det fina du har kvar i ditt liv. Det förstår man när man läser dina inlägg. Din dotter var väldigt sjuk och hon skrev innan hon dog att ni inte skulle vara ledsna eftersom hon har det bättre nu. Det är väl ett tecken på att hon ville att ni skulle förstå att hon inte ville att ni skulle vara ledsna över henne. Att hon inte orkade leva med att hon mådde så dåligt har ingenting med dig att göra. Vi räcker inte alltid till för varandra hur gärna vi än vill och hur mycket vi än älskar.

Kommentar från Marie-Anne
28 maj, 2012 kl 28 maj 2012 (5:33)

Det gör ont…jätteont…1000 kramar till dig

Kommentar från Elin
28 maj, 2012 kl 28 maj 2012 (20:39)

Massvis med kramar till starka dig!

Kommentar från Camilla
31 maj, 2012 kl 31 maj 2012 (9:08)

Ludmilla…du är en otrolig mamma! Jag har ju följt din blogg från början och sett en kvinna från djup bottenlös sorg resa sig, tro på livet genom svår sjukdom och hyllat livet med ett barn till. Du utövar moderskapet till Linnea fortfarande men i en annan form, du GÖR SKILLNAD!!!! Det som hände har inte varit förgäves du har gjort och gör så otroligt mycket för många många andra genom Linneas död. Mors dag är verkligen till för dig 🙂 En mamma utan dess like…. även om de är oundvikligt med andra tankar…tack å lov för det visar att du är människa! Tiden är en vän…den läker inte men barmhärtigt suddar den i alla fall ut så man orkar ta emot livet….Kram/Camilla

Kommentar från Eva A
1 juni, 2012 kl 1 juni 2012 (18:15)

Varma tankar till dig. Jag tänker på dig ofta. Önskar dig allt möjligt gott. Livet är….. Tack för dina ärliga nakna ord, jag tänker på dig och på det du gått igenom. Kramar

Skriv någonting