Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Var bestämd att jag skulle dö

23 juni 2012 (14:20) | självmord | av: Ludmilla

Jag råkade komma över på din blogg och läste. Förstår att ni har gått igenom mycket.
Jag vill bara berätta att jag är en person som varit på din dotters sida av livet.
Jag försökte ta mitt liv och hamnade på psyk. Jag fick vård men var bestämd att jag skulle dö.

Personal och läkare inom psyk har ett svårt jobb, att bota och hjälpa dem som vill dö.
Jag lurade alla att skriva ut mig, åkte hem, planerade, skickade mina barn till skolan, riggade ett rep och hängde mig. Sen vet jag inget mer.

Jag har fått höra att en person hittade mig, sen låg jag i respirator. När jag till slut vaknade kände jag ingen tacksamhet, snarare ilska för att jag blivit räddad.

Jag är inte särskilt gammal och har barn men ändå tänker jag att detta är slutet av mitt liv. Det är som en cancer och det känns som att det aldrig kommer att försvinna…

Just nu är jag kvar enbart för barnen. Jag hoppas att mina gener inte går vidare till dem.
Många tänker att personen självvalt dött av egoistiska skäl, men så är det inte. Vi som lever trots viljan att dö plågas av livet utan att det syns. Andras mål och meningar med livet syns obetydliga, meningslösa.
Vill bara berätta att jag förstår sorgen över ditt döda barn. Jag har sett mina egna anhöriga efter att jag vaknade upp.

Ändå tänker jag inte på att deras börda är tyngre än min.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från susanne
23 juni, 2012 kl 23 juni 2012 (14:50)

din blogg har hjälpt många, även mig som förlorat en anhörig i suicid.
Tyckte jag läste för 2-3 veckor sen att du inom några dagar skulle berätta mer om varför Linnéa valde att avsluta sitt liv. Är det något som ännu är aktuellt? Hoppas ni haft en fin midsommar.

Kommentar från Ludmilla
23 juni, 2012 kl 23 juni 2012 (17:03)

Jo, det är det. Jag försöker hitta tid och kraft att samla ihop min berättelse.

Kommentar från susanne
23 juni, 2012 kl 23 juni 2012 (17:33)

jag förstår. du är så hima stark vet du det? jag ser upp till dig jättemycket.

Kommentar från Jerry
23 juni, 2012 kl 23 juni 2012 (18:21)

Hon skriver det förbjudna. Det man inte får säga och känna när man inte vill leva längre. Man ska alltid leva för andra och inte för sig själv. Det är liksom tabu att prata om det hon säger. Starka och tuffa ord.

Kommentar från magdalena
23 juni, 2012 kl 23 juni 2012 (21:24)

Först vill jag säga att jag fått enorm tröst av att följa din blogg då jag gått igenom ett två års eget helvete. Stort Tack. Men kanske får jag i min tur ge dig ett råd. Jag såg inslaget på morgon tv och har läst den andra bloggen. Oavsett vad som är sant eller inte, så är jag en av många som ändå uttrycker tacksamhet för din blogg, men lämna inte ut mer här om det som inte går att ändra. Spekulera inte mer offentligt i vad som hände eller vems fel det var eller inte var.

Kommentar från Maggan
24 juni, 2012 kl 24 juni 2012 (12:26)

Magdalena, tror inte att Ludmilla spekulerar kring detta utan med sin berättelse vill hon ytterliggare en gång hjälpa andra föräldrar att kunna se och uppmärksamma problematiken bland ungdomar. Hennes angagemang och erfarenhet räddar flera liv så vill hon skriva öppet varför Linneà valde göra det och dolde alla sina hemligheter så bra då är det upp till henne att avgöra. Kanske andra föräldrar i samma sits kan ur detta hämta nyttig information för att arbeta mot suicid.
Ludmilla du gör ett fantastisk jobb!
Maggan

Skriv någonting