Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Tiden bara går

26 augusti 2012 (12:49) | Linnéa, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Konstigt nog så går dagarna utan Linnéa.

Efter allt som hänt känns det nu som att vi kommit in i en lunk som är lugn och skön.

Inga nya katastrofer har hänt på länge och alla utvecklas på ett bra sätt. Vi glädjs mycket över Sophie varje dag. Hon trivs på skolan och killarna med.

Jag har hittad en trevlig balans med arbete och fritid och hämtar Sophie tidigt på dagarna.

Det går uppenbarligen att leva utan sitt barn. Och det går bra nu. Men det har varit en enormt lång och smärtsam väg.

20120826-134829.jpg

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Annika S
26 augusti, 2012 kl 26 augusti 2012 (15:13)

Du lever inte utan henne, hon är med dig hela tiden, eller hur? Men på ett vilsamt sätt nu, så känner jag det, det svarta hålet i tillvaron har krympt ! Kram <3

Kommentar från Cornelia
26 augusti, 2012 kl 26 augusti 2012 (17:08)

Jag vandrar på den långa smärtsamma vägen, det känns som om den aldrig tar slut. Jag får gå på denna väg resten av mitt liv. Mina tankar, mina funderingar finns alltid där. Jag skulle vilja säga åt dom att vila en stund, men de återkommer. Jag vill känna mer av glädjen som jag har kvar…..

Kommentar från Elisabeth
27 augusti, 2012 kl 27 augusti 2012 (8:49)

Tack Ludmilla för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det känns trösterikt för mig som precis börjat vandra på denna svåra och tunga väg tillbaka. Såren läks nog aldrig helt. De blir till sårskorpor som fortsätter att klia… Och sorgen har byggt bo i min kropp. Den flaxar med vingarna, krafsar med klorna, pickar med näbben…Kram/Elisabeth

Kommentar från Sara
28 augusti, 2012 kl 28 augusti 2012 (13:34)

Gud har en plan för oss alla och oavsett vem som dör först eller sist så ska vi en dag återuppväckas och återförenas i det eviga ”riktiga” livet. Detta liv är ju bara en enda stor prövning som ingen kommer undan, det gäller att hitta den raka och ljusa vägen för att klara av alla prövningar på bästa sätt. Må Gud hjälpa dig med detta och belöna dig och din familj med paradiset, för visst finns det en mening med vår existens =)

The heavens and the earth and all that is between them, do you think they were created in jest?(Koranen)

Varma Kramar från mig till dig

Kommentar från Karin
3 september, 2012 kl 3 september 2012 (18:19)

Det är när jag hör sådant här som jag skäms… skäms för att det är det jag längtar efter, skäms för att jag ofta strävar dit, skäms för att jag många gånger försökt nå dit. Skäms när jag tänker på oron i mina föräldrars ögon efter varje bakslag. Jag vill ju inte göra så mot dem, men jag vill ju bara inte leva…
Jag har inte sett/läst din blogg förut, men det är otroligt imponerande med den resan du gjort!

Kommentar från Ludmilla
4 september, 2012 kl 4 september 2012 (14:39)

Karin: Välkommen hit. Jag är glad att du genom det jag skriver får ytterligare ett annat perspektiv på vad för konsekvenser självmord kan få. Styrka till dig!

Skriv någonting