Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Mina rädslor

4 september 2012 (15:09) | barn, sjukdom | av: Ludmilla

Efter det jag varit med om så har jag framför allt två stora rädslor:

1. Barnen
2. Hälsan

Vad gäller hälsan är det väl någon slags cancerfobi. Jag har för det mesta ingen rädsla alls. Jag vet att risken för återfall är minimal. Att jag fått extremt bra behandling och att jag dessutom tog bort livmodern efteråt. Jag är i bättre skick fysiskt än vad jag varit sedan riktigt länge. Jag tränar 2 – 3 ggr i veckan, äter hälsosamt och är noga med regelbundenhet vad gäller sömn och mat. Men, så tillkommer något. Det kan vara vad som helst. Som för några veckor sedan när jag fick blåsor i munnen. Första gången noterade jag det bara, men andra gången så blev det riktigt besvärligt. Flera, stora blåsor längs tungranden som gjorde det omöjligt att äta på en vecka. När jag var hos tandläkaren tyckte hon det var mycket märkligt. Själv kunde jag inte heller hitta någon logisk förklaring till dessa. Jag vet att jag har en ökad risk för blodcancer efter cellgiftsbehandlingen. Då drar den oron igång. Nu går jag inte och oroar mig så länge i taget utan jag tar alltid tag i saken. Ska kolla blodvärdena så att jag vet.

Vad gäller barnen finns det tusen olika varianter på oro. Jag är extremt rädd att det ska hända dem något. Jag vet ju att det KAN hända något. Jag vill ha koll på vad de gör och inte att de ska cykla i trafiken osv. Jag skjutsar dem gärna till och från skolan trots att pojkarna är 14 och 12. Det har de oftast inte något emot förstås. Jag tycker det dessutom är trevligt att få lite tid tillsammans i bilen.

Om någon blir sen eller jag inte får svar på telefonen drar katastroftankarna iväg med mig direkt. Jag låter inte detta gå ut över min omgivning men inom mig blir det kaos.

Jag är väldigt känslig för om någon av barnen blir sur och arg. Jag märker att jag drar mig undan direkt och har blivit konflikträdd. Tänk om jag gör fel. Tänk om någon anklagar mig för att ha gjort fel och orsakat dem vad det nu kan vara… Om någon av killarna drar sig undan på sitt rum, drar oron igång för hur de mår och om det pågår något som jag inte har koll på. Jag trodde ju att jag hade en bra och nära kontakt med Linnéa. Jag trodde ju att jag visste vad som hände och hur hon mådde. Eftersom hon tydligen kunde dölja så mycket för mig vet jag inte alls vad jag kan lita på längre. Om någon av barnen blir arg på mig känner jag att jag helst bara vill trycka på en försvinnaknapp.

Nu när Sophie varit sjuk några dagar och inte varit i skolan är det lite trögare att lämna henne. Hon har från att ha accepterat och tyckt om att gå till skolan börjat bli ledsen igen. Det är ju inte något konstigt i sig. Men, när Sophie är ledsen när jag ska lämna henne skriker hela min kropp att det är fel att ”överge” henne. Jag känner mig som en väldigt dålig mamma och allt som jag normalt sett har fått ordning på vad gäller skuldkänslor och tankar på vad jag borde gjort med Linnéa kommer fram som en orkan. Jag kan inte överge mitt barn. Hon får inte lämna mig. Nu ”överger” jag henne bara i 4,5 timmar. Jag hämtar henne tidigt. Och hon lämnar ju inte mig. Hon har det jättebra på skolan och hon tycker det är jättekul. Hon är väldigt balanserad och glad när jag hämtar henne.

Miljöskadad är jag. Och det vore väl konstigt annars?

Men för det mesta fungerar allt smärtfritt, och det är väl det som är konstigt.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från news
4 september, 2012 kl 4 september 2012 (20:36)

jag blir äcklad av den här bloggen, snälla ta och gör om, gör rätt.. Om du vill att någon ska läsa den så gör den åtminstone så man inte vill spy. den där bilden på en hjärta upe där gör så man vill sticka ut ögonen

Kommentar från Sara
4 september, 2012 kl 4 september 2012 (22:32)

Usch vilken obehaglig kommentar ovan! Jag tycker iaf att din blogg är mycket bra och är övertygad om att den gör och har gjort stor nytta. Angående inlägget så ja, inte konstigt att du är ”miljöskadad”. Kram till dig!

Kommentar från catarina
5 september, 2012 kl 5 september 2012 (1:47)

Verkligen obehaglig kommentar ovan. Tycker denna blogg är bra och jag har följt den länge länge. En blogg ur verkligheten med allt den har att ge från glädje till enorm sorg. framförallt en sann historia och följderna av det värsta tänkbara som kan hända att mista sitt barn. Hur dagens samhälle ser ut, vården och vad som kan hända där när det inte går rätt till, så fruktansvärt. Men framförallt att att få följa ett livsöde så tragiskt , överlevnaden efter som visar att det faktiskt går att gå vidare om än det tar tid och är ett livsverk att ta sig igenom när man förlorat sitt barn. Det ger hopp till andra drabbade att få läsa, att man inte är ensam, att man klarar av det, det är inte slutet osv osv. Men allra viktigast att just psykisk sjukdom tas upp på ytan att det är okej att prata om för det kan drabba vem som helst, när som helst och det är en sjukdom som inte ska mörkas, hållas tyst om absolut inte! Fysisk som psykisk sjuk det går hand i hand. Å enligt inlägget så inte alls konstigt att du känner som du gör. Efter allt du gått igenom har det etsat sig fast i kroppens cellminne och vid minsta liknande händelse så kommer det upp till ytan. Det är en väg att vandra att hantera allt och den vägen har olika längd för varje människa. Ingen tid är rätt att sätta för vad sorg tar och minnena kommer alltid alltid finnas där om än bli lite lättare med åren att hantera till att man ibland kliver ner ett trappsteg och det blir tungt igen. Ordspråket säger att genom allt elände kommer nått gott. Inte för man kan tro det när man är mitt uppi men jag vet att det även kommer gott ur eländes elände långt efter men framförallt att det likväl kan förgöra så ger det enorm styrka också. Man får förmånen att se på saker kanske på ett helt annat sätt som man inte skulle om inget hänt och många av det sakerna kan vara mycket positiva.

En stärkande tanke till dig genom cybern.

Kommentar från lmamma
13 september, 2012 kl 13 september 2012 (9:46)

Komentater från news måste ha kommit in på fel sida!.Jag förstår dig totalt.Mitt liv ser precis likadant ut.Svårt med konflikter mm ,alltid rädd att det händer igen.Den ständiga rädslan som gnager sönder en dag och natt och frågorna varför,gör livet rätt tufft.Svårt att tro att någon gång blir livet lätt att leva i igen
kram från en mamma i samma situation

Kommentar från Pärlan
17 september, 2012 kl 17 september 2012 (11:59)

Hej
Jag är likadan, fast jag har inte mist mitt barn. Tror alltid det värsta, skriver ”dödsannonser” ”ser svarta rubriker” mm när något av barnen är sena. Vill inte heller ha konflikter. Gör allt för mina barn. Ger dem kvalitets tid, fritidsintressen, engagerad förälder mm. trodde detta var en symtom som bara vi ensamstånde hade …eller har alla mammor det ???

Kommentar från Gadden
25 november, 2012 kl 25 november 2012 (21:39)

Hej!
Jag har en blogg om GAD – generaliserat ångestsyndrom och vill gärna byta länk med dig.

Mia

Skriv någonting