Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Att stå upp för det som hänt

4 oktober 2012 (19:50) | tonåringar | av: Ludmilla

Lovisa 14 år, våldtogs och blev utsatt för ryktesspridning efteråt. För att hon skulle kunna berätta sin version satte hon ihop den här filmen och la ut på facebook. Starkt!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Catarina
4 oktober, 2012 kl 4 oktober 2012 (23:23)

Verkligen strongt gjort. Hoppas verkligen hon får hjälp att bearbeta denna händelse så den inte senare i livet kommer upp till ytan igen. Det är ju ett fruktansvärt minne att bära på och tyvärr får man göra det resten av sitt liv. Men på ett litet lättare sätt om man får hjälpen att lägga det på ett plan då det inte stör ens liv. Hoppas verkligen den som gjorde henne detta får sitt straff!!! Men vet att väldigt få % går fria för man väljer att inte tro på offrena vilket är mycket anmärkningsvärt kan jag tycka. Önskar henne all styrka att komma igenom detta på bästa möjliga sätt!

Kommentar från Linda
5 oktober, 2012 kl 5 oktober 2012 (17:45)

Tyvärr är det ju så att mörkertalet för våldtäkter är väldigt stort, då många inte ens finner kraften att anmäla. Mycket på grund av att de känner att de inte orkar med den rättsliga process som väntar efter anmälan.
Att man inte orkar möta ”blicken”, den blick de som vet ser på en med. Att vara ett offer i andras ögon är tungt att bära.
Det berg som måste bestigas för att samla ihop spillrorna av den person man en gång var kan kännas helt oövervinnerligt. Man blir aldrig densamma.

Jag vet. När jag var 14 år så blev jag våldtagen. Jag anmälde aldrig, och berättade inte heller för någon förens flera år senare. Jag levde ensam i min smärta, och det är ett lass jag inte önskar att någon ska bära. För att överleva skar jag mig, som en övertrycksventil.
För tio år sedan ungefär genomgick jag en total mental kollaps med flera självmordsförsök, innan jag fick hjälp.
Efter mpnga timmars terapi, och hårt arbete för att finna mig sjölv, sitter jag nu här. I dag mår jag bra, och kan se framåt.
Livet har mer än smärta att bjuda.

Kommentar från Assíduus
5 oktober, 2012 kl 5 oktober 2012 (20:41)

Jag är så glad för dig Lovisa att du har vänner. Det kommer att hjälpa dig i allt det svåra. Jag önskar att min dotter hade haft vänner. Hon var mobbad innan och blev än mer ensam efter. Hon kämpar fortfarande. Jag tror att det kommer att gå bra för dig, trots allt. Kram

Kommentar från Elisabeth
9 oktober, 2012 kl 9 oktober 2012 (10:12)

Så modigt gjort. Såg filmen på Facebook och blev så glad över att Lovisa trots allt är så stark i sig själv att hon delar med sig av sin hemska upplevelse. Med familj och vänner som stöttar så kommer hon att kunna bearbeta detta på ett bra sätt.

Skriv någonting