Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Att inte ”lyckas” ta sitt liv

10 oktober 2012 (12:29) | självmord | av: Ludmilla

Jag får med jämna mellanrum historier berättade för mig om personer som mår dåligt, har självmordstankar, har försökt ta sitt liv och som har tagit sitt liv.

En sak som är viktig att förstå är att det inte är självklart att man dör när man försöker ta sitt liv. Det kan bli så att man inte dör utan att man istället får skador som är väldigt svåra att leva med. Så, förutom att man känner ett starkt misslyckande till att man inte ”klarade av” att ta sitt liv – så ska man leva med de skadorna som gör att man resten av sitt liv påminns om att man försökt ta livet av sig.

Första gången jag hörde en sådan historia var för många, många år sedan. Det var en man som jag mötte på en busshållsplats. Jag har alltid varit intresserad av att prata med människor och ta del av deras historia. Den här gången syntes det på mannen redan vid första ögonkastet att han varit med om något. Han hade ett stort ärr över pannan och han skelade. När han pratade sluddrade han lite och han gick lite ostadigt. Jag minns faktiskt inte hur vi kom in på ämnet, men han berättade i alla fall om hur han hoppat från fönstret på vårdavdelningen från femte våningen och slagit i asfalten. Han hade blivit opererad i hjärnan och hamnat på intensiven och klarat sig, mot alla odds. Idag var han glad att han inte hade dött men han led väldigt av att vara skadad för livet.

En annan historia gäller en ung man som ställt sig framför ett tåg. Han dog inte heller utan blev av med ena benet. Klövs liksom itu.

En annan person som berättat om sitt ”misslyckade” självmordsförsök är Tonårsmorsa Fatou. Hon hoppade från skolans tak och bröt både armar och ben och blev rullstolsbunden i flera månader. Hennes första tanke när hon vaknade upp var att hon hoppades att hon snart skulle bli fri gipset så att hon kunde försöka igen. Men, ganska snart vände det och hon började må bättre. Idag har hon ett väldigt bra liv och är otroligt tacksam över att hon inte dog.

Det är trots allt bara en tiondel av de som försöker ta sitt liv som verkligen dör.

Jag kan inte låta bli att tänka på den smärta som det måste innebära att ”misslyckas” med att ta sitt liv. Redan innan har man uppenbarligen känt sig så misslyckad och att livet inte var värt att levas. Vad ska man då inte känna om man inte dör när man verkligen, verkligen försöker?

Eller är det så att man istället får en riktig tankeställare och blir tacksam över livet, trots de skador man fått?

Jag tror att det är viktigt att tänka på att oavsett vilken metod man tänker ta sitt liv med så finns det alltid en risk (=möjlighet) att man misslyckas – men att man då kan få mycket svåra skador.

Det finns också en risk att man dör när man egentligen inte tänkte det.

Man måste vara rädd om sig.
Man måste det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Mia
15 oktober, 2012 kl 15 oktober 2012 (8:29)

Hej Ludmilla. Har läst igenom din blogg och vill först beklaga sorgen efter vad som hänt med din dotter – det gör ont i hela mig av att läsa om det som har hänt. Min älskade pappa försökte ta sitt liv för bara några månader sedan. Efter det är livet inte detsamma… Men trots all smärta och oro så är jag hoppfull. Hoppas att både du och din dotter funnit frid <3

Skriv någonting