Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Älskade Sophie

13 oktober 2012 (11:35) | barn, Linnéa | av: Ludmilla

Det är ju ingen nyhet att Sophie har skänkt oss omåttligt mycket glädje i vårt nya liv. Livet efter Linnéa.
Hon växer ju förstås snabbt, som barn gör. Fyller snart 3 år. Hon har funnits dubbelt så lång tid som Linnéa var borta innan Sophie föddes. Sophie sprider glädje och ljus bara genom att finnas.

Häromdagen när jag var på NASP fick hon följa med för att hon varit sjuk och var inte riktigt redo för att gå tillbaka till ”skolan”. Jag hade förklarat för henne innan att jag skulle bli glad om hon kunde sitta tyst och leka/rita/titta på film under tiden.

Efteråt berättade jag för henne att jag tyckte att det hade gått väldigt bra och att jag var glad över att jag hade kunnat jobba de två timmarna. (Hon satt precis bredvid mig och sysselsatte sig själv med några enstaka avbrott.)

-Tack mamma. Vad snäll du är. Jag blir glad när du säger så!

Barn gör som vi gör. Jag tror att jag lyckas förmedla att vi uppskattar henne. Det är bra.
För ni som följt min blogg vet att jag haft svårt att lita på mitt omdöme i mitt föräldraskap efter att Linnéa tog sitt liv. Detta är ett hyperkänsligt område hos mig.


När vi skulle hämta Oscar från basketträningen samtalade vi i bilen.

Jag sa att jag hade hört att Sophie och mormor varit vid Linnéas grav.
-Men hon är död nu, säger Sophie.
-Ja, hon är död nu.
-Hur blir det sen då? När hon kommer tillbaka?
-Hon kommer inte tillbaka. Hon är död. När man är död kommer man aldrig tillbaka. Det är det som är att vara död.
-Förut när hon fanns var jag bebis, påstår Sophie.
-Nja… du fanns ju inte då…
-Jo, jag var ett litet ägg.
-Jo, det är klart.

-Snart kommer min bebis, säger Sophie övertygad.
-Nja…, säger jag. Det blir ju när du blir stor.
-Men jag har ju en livmoder!!
-Ja, det har du.
-Hur kommer egentligen en bebis in i min livmoder?
-Ja, först måste du hitta en pappa till ditt barn. En pojke som du älskar och vill leva med. En pojke som du vill ska vara pappa till ditt barn. Sedan ska han spruta in sina spermier och en spermie ska hitta ett ägg att smälta ihop med och då börjar det växa ett barn.
-Men det är ju Oscar som är pappan!!
-Man kan inte få barn med sin bror…
-VARFÖR DÅ??
-Man får inte det. Du måste först bli stor och vuxen och sedan ska du vara noga att välja någon som du tycker mycket om.
-Då kan jag ju föda en pappa först?
-Nja… det blir ju svårt. För du behöver ju en pojke först.

Sophie tystnar en stund.

-Men… jag känner ingen pojke som jag tycker om.
-Nä… men det gör inget. För du behöver inte bestämma det nu!

Sophie tystnar igen och det blir tyst i bilen en lång stund.
Jag iakttar Sophie i backspegeln (det finns en spegel i baksätet som gör att jag kan se henne trots att hon är bakåtvänd) och ser att hon sitter och tittar ut, djupt försjunken i tankar.

-Hur gör djuren då?
-Ja, djuren gör ungefär likadant. Det behövs en djurmamma och en djurpappa. En pappako kan göra barn med en mammako och en pappakatt kan göra barn med en mammakatt och så. Man kan inte blanda olika djur. Djurpappan sprutar in sina spermier in i djurmamman och så börjar det växa ett barn. Men det är lite olika beroende på vilket djur det är. Fiskarna t ex de lägger sina ägg i vattnet och sedan kommer fiskpappan efteråt och sprutar ut sina spermier eller mjölke över äggen.

Jag fylls med värme och lycka!

Sophie är bara 2 år. Fyller snart 3. Hon har så mycket funderingar över allt och det är så fantastiskt att få ta del av dem! Tänk att man är så mycket människa när man är så liten!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Elisabeth
13 oktober, 2012 kl 13 oktober 2012 (12:23)

Barn är en ständig källa till glädje och förundran. Vi glädjs över våra underbara barnbarn, maken och jag.

Kommentar från Hanna
13 oktober, 2012 kl 13 oktober 2012 (19:58)

Det kan ju faktiskt vara så att hon, när hon blir äldre, blir kär i en tjej. Det vet man aldrig. Och barn, det kan man skaffa ändå.
Jag tycker bara det är viktigt att barn får veta redan när de är små, att det inte är konstigt eller fel att bli kär i någon av samma kön. Tror det kan bidra till att många när de blir lite äldre, slipper känna sig misslyckade eller värdelösa för att de inte är heterosexuella. Och det i sin tur, kan leda till färre självmord, för psykisk ohälsa bland hbtq-ungdomar är enormt hög!

Kommentar från Ludmilla
13 oktober, 2012 kl 13 oktober 2012 (20:14)

Men självklart!
Nu råkar det vara så att hon själv pratar om pojkar.
Om hon skulle visa sig vara homo- eller bisexuell så är det också självklart helt ok.
Min äldsta dotter är bisexuell och det har jag aldrig haft något problem med.

Kommentar från Tina
14 oktober, 2012 kl 14 oktober 2012 (15:49)

Jag säjer bara en sak; Vilken unge!? Så klok, och inte 3 år än??

Och söt som socker:)

Skriv någonting