Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

4,5 år utan Linnéa

30 november 2012 (20:43) | Linnéa, självmord | av: Ludmilla

Idag har det gått 4,5 år sedan den 30 maj 2008.
Det är overkligt att det gått så lång tid. Om någon frågar måste jag tänker efter, och när jag inser att det faktiskt gått så lång tid känns det otroligt. Är det verkligen möjligt?

I början räknades dagarna. Sedan var det varje fredag som var hållpunkterna. Snart blev det den 30:e i varje månad i stället. Sedan blev det halvårsvis… Nu måste jag påminna mig om att det är den 30:e.

Innan jag förlorade min dotter trodde jag inte att man kunde överleva om ens barn dog. Och ändå så lever jag fortfarande efter så lång tid.

Idag har det gått 4,5 år sedan Linnéa tog sitt liv. 4,5 års tomhet.
De första dagarna, veckorna, månaderna var hemska. En sådan oändlig smärta var det. Den värsta tänkbara smärtan. Som att någon skär med en trubbig kniv i ens innersta rum. Det river och sliter så att det rent fysiskt smärtar utan like. Ångesten och avgrunden som öppnade sig med jämna mellanrum var ofattbart svår.

  • Första året var hemskt. Men jag minns också väldigt mycket värme och kärlek från omgivningen. Jag minns omtänksamheten, omtanken, kramarna och tålamodet. Jag minns närheten till andra. Hudlös som jag var.
  • Andra året var året med Sophie i magen och sedan föddes hon. Jag mådde inte så bra. Sedan fick jag cancer. Sorgen fick stå åt sidan.
  • Tredje året var återhämtningens år. Jag var frisk med uttröttad. Sorgen kom ifatt. Jag skulle rehabiliteras.
  • Fjärde året började jag må mycket bättre, både fysiskt och psykiskt.
  • Femte året känner jag mig fysiskt återställd, ja mycket starkare än någonsin. Psykiskt är jag också i balans för det mesta. Jag tappar fotfästet och svajar till emellanåt men hittar snabbt fast mark under fötterna igen.

 
Jag har förstått att det för många som mist sitt barn blir svårt att må bra. En viktig sak som hindrar är just uppfattningen man har om att man inte skulle klara av att ens barn skulle dö. Att man är förvånad över att en person som förlorat sitt barn ens kan gå utanför dörren, än mindre gå på fest och skratta.

Om man då faktiskt överlever. Om man överlever och till och med kan njuta av livet av och till eller faktiskt till och med kan få ett bra liv efter en tid… vad säger det om en som förälder?

Den uppfattningen man levde med innan det hände, färgar då av sig på den uppfattningen man har om sig själv och vad man ”borde” göra eller inte göra.

Till mina patienter och klienter säger jag att man ska vara stolt om man klarar av att njuta trots att man förlorat sitt barn. Det är viktigt att inte skämmas för det. Att få skuldkänslor för att man kan njuta, ha sex, skratta eller göra något annat än att tänka på det som hänt är väldigt vanligt. Särskilt den första tiden efter.


Linnéa,
Du har varit borta så länge nu. Jag saknar dig oändligt! Jag kan inte förstå hur du kunde lämna oss. Jag är fortfarande arg på dig för det. Tänker jag efter blir jag dessutom jättearg.

Jag märker hur det du gjorde påverkar dina syskon hela tiden. Jonas är nu lika gammal som du var när du började må dåligt. Han är väldigt medveten om det. Jag blir orolig. Oscar har vuxit och blivit jättestor och lång. Han har storlek 47 i skor! Du skulle nog inte känna igen honom. Han har blivit så klok och mogen. Sophie är din lillasyster och du är hennes storasyster. Häromdagen frågade någon Sophie om hennes storebröder. ”-Ja de heter Jonas och Oscar, mina pojkar… men jag har storasystrar också. Emelie och Linnéa men hon är död. Jag blev jätteledsen då.” För Sophie är historien om dig så levande att hon tror att hon fanns när du fanns. Jag önskar att du hade fått träffa henne.

Linnéa, allvarligt talat, ville du verkligen dö? Jag har så svårt att tro att du så här i efterhand verkligen, verkligen ville det… Var det så att du skämdes så mycket över att du mådde så dåligt och en del saker du gjort, att du därför tyckte det var den enda utvägen?

Jag känner mig så ledsen över att du inte kände att du kunde berätta för mig.

Jag var så stolt över dig. Alltid. Du var mig så kär! Jag var så oändligt stolt att jag inte ens kunde förstå hur jag hade haft turen att få ett barn som du. Jag vet inte hur man skulle kunna ha älskat dig mer än jag älskade dig. Du var så viktig för mig. Du betydde så mycket för mig. Du var en sådan stor del av mig och mitt liv.

Att du trodde att döden var den enda utvägen känns så fruktansvärt hemskt, sorgligt, fruktansvärt och onödigt.

Du har gjort så många människor illa genom att du tog ditt liv. Jag förstår att du trodde att det skulle var bättre för alla att du försvann, men det fungerar inte så Linnéa. Man kan inte trycka på delete-knappen och tro att allt skulle fortsätta som vanligt. Du är en del av så många människors liv. Alla som har träffat dig, sörjer dig eftersom du var en del av deras liv. Vi är så många som saknar dig och som tycker att du slängde bort ditt liv.

Du kunde ha fått ett väldigt bra liv, Linnéa.
Jag önskar att du kunde se att det du var i, var så tillfälligt.
Jag önskar att du hade varit ärlig och berättat vad du bar inom dig.
Jag önskar att jag hade förstått att det fanns mer än vad du visade för mig.

Förlåt för att jag inte räckte till för dig Linnéa.
Förlåt för att jag inte kunde hjälpa dig.
Förlåt för att jag inte kunde förhindra att du tog ditt liv.

Jag kommer alltid att älska dig mitt fina, fina barn.

Din mamma

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Erika
30 november, 2012 kl 30 november 2012 (22:44)

Kramar om <3

Kommentar från Cherie
30 november, 2012 kl 30 november 2012 (22:56)

Vad fint du skriver Ludmilla…. Skickar en kram!

Kommentar från Tina i Falun
30 november, 2012 kl 30 november 2012 (23:20)

Jag hoppas att någonstans, på något sätt, Linnéa ser vad du skriver och förstår hur mycket du älskade henne. Du skriver så innerligt fint Ldmilla. Kram!!

Kommentar från kampentillbaka
30 november, 2012 kl 30 november 2012 (23:47)

fina linnea,fina ludmilla!skickar en stor kram.

Kommentar från Susanne
1 december, 2012 kl 1 december 2012 (9:09)

Så vackert, så innerligt skrivet Ludmilla… Jag hajade till när jag såg bilderna. Jag såg verkligen dig i henne på mittenbilden. Så vackra!

Kommentar från Helena
1 december, 2012 kl 1 december 2012 (9:54)

Kram på dig fina Ludmilla.

Kommentar från Elisabeth
1 december, 2012 kl 1 december 2012 (10:50)

Tårarna rinner för man känner så väl igen tankarna och känslorna. Tack för att du hjälper oss att sätta ord på det som är så svårt. Kram.

Kommentar från Anna
2 december, 2012 kl 2 december 2012 (20:17)

Jättefint skrivet Ludmilla! Verkligen intressant att läsa allt du skriver!
Varm kram till dig Ludmilla!

Kommentar från Marie
2 december, 2012 kl 2 december 2012 (21:14)

En stor varm kram

Kommentar från aww
2 december, 2012 kl 2 december 2012 (21:18)

Tårarna rinner, du skriver så du berör så otroligt långt in i hjärtat. Jag sänder en stor varm kram till dig, det blir bättre. Jag är med dig i tanken! Kram

Kommentar från S
3 december, 2012 kl 3 december 2012 (0:13)

Vilka fina ord,tårarna bara flödar. Har en dotter som mår mycket dåligt och inte vet hur hennes liv ska bli….

Kommentar från Elisabeth
6 december, 2012 kl 6 december 2012 (13:20)

Varje ord du skriver känner jag så väl igen. Kunde inte ha skrivit det bättre. Det värsta är att vi inte kan vrida klockan tillbaka och förhindra… Fick jag en endaste önskning så vore det just den:att vrida klockan tillbaka. Kram <3

Kommentar från Carl Johan Rehbinder
17 december, 2012 kl 17 december 2012 (1:32)

Något vi nuförtiden gärna glömmer är att under större delen av mänsklighetens historia har det varit rätt vanligt att man har förlorat barn. Många kvinnor fick tio-tolv barn, och alla överlevde definitivt inte sina småbarnsår. Och dessa föräldrar överlevde. Självklart upplevde de också sorg och saknad, djup och innerlig smärta. Men många överlevde, och de fick fler barn.

Vi människor är helt enkelt väldigt mycket starkare och stryktåligare än vi kanske vågar tro.

Skriv någonting