Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Parents at Risk After Child’s Suicide

17 december 2012 (20:50) | depression, självmord | av: Ludmilla

Parents who lose a child to suicide are at high risk for mental health problems and subsequent marital breakup, researchers found.

Rates of depression were more than doubled among parents of children who committed suicide in the 2 years after the death, with an adjusted rate ratio of 2.14 (95% CI 1.88 to 2.43, P<0.001) compared with the 2 years before the offspring’s death, according to James M. Bolton, MD, of the University of Manitoba in Canada, and colleagues.

They also had a 40% increase in anxiety disorders (RR 1.41, 95% CI 1.24 to 1.60, P<0.001), and a 60% increase in any mental health disorder (RR 1.60, 95% CI 1.47 to 1.74, P<0.001), the researchers reported online in Archives of General Psychiatry. Moreover, there was an 18% increase in marital breakup in just those 2 years (RR 1.18, 95% CI 1.13 to 1.23, P<0.001), Bolton and colleagues found.

”Clinicians should recognize grieving parents as a group in need and should facilitate the assessment and treatment of these individuals,” they wrote.

The bereavement associated with suicide is complex, and possibly more severe than with other causes of death because of factors such as blame and stigma.

Läs hela artikeln här…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från LillaMy
23 december, 2012 kl 23 december 2012 (13:02)

Just nu är jag i början att göra en djupdykning, lång tunnel med alla PMDD symptom som någonsin regitrerats och rapporteras. Jag skriver här eftersom jag har tre självmordförsök bakom mig, allvarliga, två gånger låg jag i koma i tre dygn var. Så jag vet hur det är att anse (jo, man anser, känner inte, åtminstone för mig var det en rationell process och slutsats, jag känner inte mera när jag är längst nere i djupet. Nu när jag står i tunnelns öppning och vet att jag inte kan göra nånting annat än låta PMDD piska mig fram, ljuset kommer igen, om än bara för 3-4 dagar månatligen nuförtiden. Jag vill göra alla uppmärksamma på hur PMDD kan driva en kvinna till själmordens brant och väl där bestämma sig för att kliva ut i tomma intet. Det är 15 år sen jag senaste försökte. Jag har insett att mina depressioner och humör följer menstruationscykeln. Jag är inte ensam. Under de senast veckorna har jag varit väldigt aktiv i ett diskussionsforum späckat med kvinnor som lider och desperat söker lindring, ens lite grann. De flesta får ingen lindring av varken mediciner eller hormonbehandlingar. Googla PMDD, det kan leda till våld, tom mord förutom självmord. Det är inget att leka med, inget att måle åt när man märker att en kvinna är lite ‘irriterad’ igen, ja den tiden på månaden. Ta oss på allvar, dethär drabbar långt mer än 8% av alla kvinnor, de finns otaliga som medicineras under bl.a. diagnosen bipolär. Som jag sa hjälper medicinerna sällan. Lindrar kanske lite, åtminstone på kort sikt.

Jag ville skriva detta här, alla som kämpar med en i familjen eller en väninna som lider,inte bara av PMS utan av PMDD, lägg detta bakom örat. Ni kanske kan hjälpa, bara att inte småle utan ta lidandet på allvar hjälper ibland. Att småle och ge stämpel lite PMS-humör är ett direkt hån.

Jag har provat alla mediciner, all hormonbehandling som finns att tillgå. Ingenting har hjälpt, sömnmedel är det enda som lindrar smärtan och ger mig ett andningshål för den stund jag sover. Jag har satt min tilltro till Dr Erika Timby och hennes nya forskningsrön. Gav upp eftersom jag inte hittar något mer än presmeddelanden. Indikationerna är vaga och det ges inget hopp om att det kunde finnas hjälp inom en ‘nära framtid’.

Om just du misstänker att en nära och kär lider av PMDD, googla, informera dig och obervera. Närma dig inte med förslag på att det är PMS, det är ett hån mot och knytnävsslag i magen på oss. Vi kan inte heller helt enkelt ta oss i kragen och rycka upp oss. Kom ihåg detta, informera dig och bilda dig förståelse.

Kommentar från LillaMy
23 december, 2012 kl 23 december 2012 (13:12)

Jag snubblade på ett citat som jag hittade på internet när jag först drabbade av depresion. Detta kanske hjälper någon att förstå; skapa förståele och mening för er närstående som har drabbats av katastrofen, och för att förstå vad det handlar om då ni är mitt inne i att försöka hjälpa eller få hjälp med någon om lider. Hoppas jag kan bidra ens en person med en liten glimt av insikt om än inte tröst.

‘Suicide is not chosen; it happens when pain exceed resource for coping with pain’
That’s all it’s about. You are not a bad peron, or crazy, or weak, or flawed because you feel suicidal. It doesn’t even mean that you really want to die – it only means that you have more pain than you can cope with right now. If I start piling weights on your shoulders, you will eventually collapse if I add enough weights… no matter how much you want to remain standing. That’s why it’s useless for someone to say to you,’cheer up!’ – of course you would, if you could’

Hittade denna text på nätet för 15 år sedan, skriven av en anonym. Mig peronligen hjälpte den att inte klå upp mig själv så mycket längre för att jag förlorade kontrollen över mina handlingar. Smärtan man liderav pykiskt överstiger all fysisk smärta jag kan tänka mig. Hjälper kanske någon som är drabbad av att ha förlorat någon att inte klå upp sig själv lika mycket för att han eller hon inte kunde ingripa och hjälpa.

As simple as that.

Kommentar från Ludmilla
24 december, 2012 kl 24 december 2012 (11:08)

LillaMy: Jag håller med dig. Vi som arbetar med suicidprevention reagerar starkt när någon säger att någon ”valt” att ta sitt liv. Man väljer inte. Man upplever inte att man har något val. Man har hamnat i en psykologisk återvändsgränd och hittar inte ut. Man behöver hjälp att lotsas ur det tillstånd som man fastnat i.

Kommentar från LillaMy
24 december, 2012 kl 24 december 2012 (12:25)

Ludmilla,

Jag ville skriva något till dig om Ludmilla – vad jag än kommer på känns det som att det inte räcker till för den sorg du och alla som har drabbats av detsamma bär på för resten av livet. Allt jag kommer att tänka på låter clichébesudlat. Men jag tror nog att du vet hur jag känner för er alla. Jag önskar dig en riktigt varm och god jul och ett nytt år där du fortsätter kämpa för alla som depression och självmord hör livet till. Vi behöver bli hörda och vi lider av att folk tycker att vi är så skrämmande att få kan ingripa och hjälpa och nå oss på den ‘kanal’ vi befinner oss.

Tack för din blogg, jag kommer att dela med mig av mina personliga erfarenheter, lita på det !

Kommentar från LillaMy
26 december, 2012 kl 26 december 2012 (11:45)

Jag skrev ‘om Ludmilla’, menade naturligtvis Linnéa…

Kommentar från Ludmilla
28 december, 2012 kl 28 december 2012 (15:55)

Tack snälla du! <3

Skriv någonting