Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Ett brev: Jag vill leva!

24 december 2012 (11:05) | att hjälpa andra, självmord, tröst&hopp | av: Ludmilla

Hej Ludmilla!
Jag är en snart 25-årig tjej som har haft återkommande depressioner och ångestproblematik i ungefär tio års tid. När jag var 18 år så försämrades mitt tillstånd och jag försökte ta mitt liv vid ett flertal tillfällen och åkte in och ut på psykavdelningar ända tills jag var 21 år.

Nu har jag inte varit inlagd eller skadat mig själv på snart fyra år, men jag mår fortfarande mycket dåligt ibland, så pass att självmord känns som den enda möjliga utvägen.

Men jag börjar ofta tänka på dig eller går in på din blogg och börjar läsa och gång på gång ger du mig en insikt i hur det är att förlora någon, om livet efter och alla tankar kring det. Och då ångrar jag mig, varje gång. Jag vill leva!

Jag vill tacka dig från djupet av mitt hjärta, det var mest det jag ville få fram. Jag tror inte att jag är den enda som du fått att tänka annorlunda.
Jag är så säker på att du räddar liv, Ludmilla.
Du betyder så mycket.


Tack snälla du för dina fina ord. Jag blir rörd och varm i hjärtat! Som du säkert förstår så gör det hela skillnaden för mig om jag kan göra någon skillnad trots att Linnéa är död, faktiskt pga av att hon är död.

Så underbart att du inte har skadat dig på 4 hela år. Det är lång tid och en lång bit på vägen i ditt ”nya” liv.

Jag tror att det alltid kommer att komma tankar som leder till att självmord som en möjlig utväg när man väl har haft det som en ”flyktväg”.

Det är som att en fd anorektiker alltid kommer att ha ett konstlat förhållningssätt till mat och kanske tenderar att börja kontrollera maten ibland och inte heller riktigt vet hur mycket man ska lägga upp på tallriken utan tittar på hur andra gör. Det är liksom ett tankesår. Man är sårbar just i vissa lägen och då drar tankarna den väg som är lättast.

Ett annat sätt att likna det på är att varje tanke som man tänker gör en liten stig i hjärnan bland synapser och nerver. Vilket händer även när man gör en rörelse för första gången. Sedan blir den lilla stigen bredare och bredare för varje gång man gör rörelsen eller tänker samma tanke. Om man tänkt samma tanke tillräckligt många gånger så är det en uppkörd motorväg. Det är helt enkelt jättelätt och jättesnabbt som man tar den vägen.

Innan man har spårat upp nya vägar så är det lätt att köra in på den redan uppkörda vägen. Men tankar är bara tankar, och så länge man inte agerar på dem så är de inte farliga.

Jag önskar dig en varm och kärleksfull jul tillsammans med de du tycker om.

Tack igen för att du skickade det här meddelandet.

Ludmilla

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Jessica
29 december, 2012 kl 29 december 2012 (21:30)

Gillar när du skriver ”Sedan blir den lilla stigen bredare och bredare för varje gång man gör rörelsen eller tänker samma tanke. Om man tänkt samma tanke tillräckligt många gånger så är det en uppkörd motorväg. Det är helt enkelt jättelätt och jättesnabbt som man tar den vägen.”. Det är verkligen så det blir!

Kommentar från Andreas Tengvert
20 januari, 2013 kl 20 januari 2013 (15:57)

Hej vill att du läser min blogg..
http://tengvertssyndrom.blogg.se/?tmp=265542

Skriv någonting