Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Lex Maria anmälningar vid självmord ska slopas

22 januari 2013 (16:31) | psykiatri, självmord | av: Ludmilla

Sedan februari 2006 ska alla självmord som inträffar i anslutning till sjukvården lex Maria­anmälas till Socialstyrelsen. Vårdgivaren är skyldig att anmäla alla självmord som inträffar under pågående vård, eller inom fyra veckor efter den sista vårdkontakten – oavsett om man misstänker att brister i vården kan ha spelat in.

Den nya bestämmelsen ledde direkt till en kraftig ökning av antalet anmälningar. År 2005 lex Maria-anmäldes endast 47 självmord i Sverige. Men redan 2006 anmäldes nära 400 självmord, och 2008 nära 500. Det innebär att omkring en tredjedel av alla självmord i Sverige nu anmäls och utreds enligt lex Maria.

De här sammanställningarna visar att Socialstyrelsen kritiserar brister i vården i nära två tredjedelar av alla anmälda självmord, medan vårdgivaren själv hittat brister i bara en dryg tredjedel av fallen. Den vanligaste anmärkningen från Socialstyrelsen är brister i suicidriskbedömningen, men brister i diagnostik och dokumentation påtalas också ofta. Hela 68 procent av patienterna saknade en individuell vårdplan.

Nu tycker Socialstyrelsen att det är dags att ta bort specialbestämmelsen om självmordsrapportering, den som började gälla 2006. I förslaget till nya föreskrifter om lex Maria, som varit ute på remiss under hösten, är den paragrafen borttagen. Det innebär att självmord ska behandlas som vilken annan möjlig vårdskada som helst: vårdgivaren ska bara anmäla om man misstänker att det begåtts något fel.
Jan Beskow, professor i psykiatri i Göteborg och en av Sveriges ledande självmordsforskare, är orolig för vad som ska ske med händelseanalyserna. På andra områden har händelseanalyser visat sig kunna förebygga olyckor, säger han:

– Det är systematiskt arbete med händelseanalyser som gjort flyget till vårt säkraste transportmedel. Vi måste fortsätta med händelseanalyser av självmord också.

En händelseanalys av ett självmord är dock tidskrävande, och kan i extrema fall ta så mycket som 40 arbetstimmar. Därför tycker Jan Beskow inte att man behöver göra regelrätta händelseanalyser av varje självmord. Det ska finnas en skyldighet att anmäla alla självmord, men händelseanalyserna kan begränsas till ett antal intressanta fall, anser Jan Beskow:

– Helst ska de analyserna göras av utomstående expertgrupper, på samma sätt som när man utreder dödsfall i trafiken.

Detta är ett sammandrag av en artikel i Läkartidningen som du kan läsa i sin helhet här…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ulrika
22 januari, 2013 kl 22 januari 2013 (22:10)

Min dotters suicid lex maria anmäldes. Turligt nog, för det framkom brister och kritik delades ut. Det hjälper inte min älskade dotter, det hjälper inte mig, men det kanske hjälper någon annan ung kille eller tjej som är i en liknande situation som min dotter var.

För min del, och säkert är det lika för många andra också, fanns inte orken att ta upp det som jag tyckte hade skötts felaktigt i min dotters fall, efter hennes död. Lex Maria anmälningar i självmordsfall borde väl egentligen vara en självklar, om inte annat, kvalitetssäkring av vården. Finns det brister och de upptäcks, finns det möjlighet att åtgärda dem och kanske rädda andra människors liv. Finns det inga brister, så är det väl ett bra betyg på bra kvalitet.

Kommentar från Edith
24 januari, 2013 kl 24 januari 2013 (18:42)

Hej,

Hur ser ni på den här bloggen på psykofarmaka? Är ni positiva till det? Jag ska börja på utredning (bipolär, eventuellt ADHD) snart och är väldigt ambivalent inställd till det här med att medicinera… Jag vill inte försvinna in i någon drogdimma, bli trött, gå upp massor i vikt, eller värst av allt: få värre besvär i huvudet. Å andra sidan vet jag inte längre hur man lever det här livet. Jag har haft självmordstankar dagligen sedan jag var 11 år – idag är jag 21. Men på något sätt har jag ändå fixat allt det här: fixat studenten med fina betyg, jag har rest, skaffat vänner, haft ett flertal framgångar och läser nu på universitet. Ändå är det som om jag varje dag blåser iväg alla pappersbåtar. Jag har blivit smått likgiltig: jag bryr mig inte vad som händer med det här namnet som står i mitt pass, den här kroppen jag har fötts in i, det här livet jag har byggt upp. Jag har varit på väg att avveckla hela det här livet, och det har gått så långt att jag inte känner igen mig själv längre.

Jag kommer på mig själv att säga ”jag har gått på grund. Den här kroppen är inte min. XX [mitt namn] har gått på grund. XX har dött.” Min hjärna får mig att tro att det finns en annan värld som väntar på mig, en värld i vilken jag äntligen skulle kunna få andas, där inställningarna stämde, och genom döden skulle jag få denna frid, få komma hem, men så är det ju inte… Jag har varit ”konstig” sedan april/maj 2011; det är snart TVÅ år sedan. Detta är inte allt, men ja.

Tänk om jag kommer bli behandlad på fel sätt? Tänk om jag får värre besvär av psykofarmaka? Tänk om jag bara är såhär, att det här är min personlighet? Tänk om varje dag resten av mitt liv kommer vara detta otäcka fängelse. Varför är det såhär för några? Det här håller på att fullkomligt förstöra mitt liv.

Skriv någonting