Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Om en förälder tar sitt liv

25 januari 2013 (10:35) | självmord, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Att en förälder har tagit sitt liv påverkar barnet resten av livet och ger en ökad risk för självmordsförsök och självmord hos barnet.

Två amerikanska forskare vid John Hopkins University i Baltimore, Maryland, USA har tillsammans med svenska forskare vid Karolinska Institutet studerat riskerna för självmordsbeteende och psykisk sjukdom hos barn som upplevt en förälders självmord. Två av deras studier presenteras här. Material till studierna har hämtats från svenska flergenerationsregistret, dödsorsaksregistret och Socialstyrelsens slutenvårdsregister.

I en studie, publicerad 2010, (Wilcox et al 2010) finner forskarna att incidensen för självmord var högre för barn (0-25 år) som upplevt en förälders självmord än för barn som hade levande föräldrar. Ju yngre barnet var vid förälderns självmord desto högre var incidensen, och barn och tonåringar hade tre gånger högre incidens än barn som hade levande föräldrar. Barn till en förälder som dött genom självmord hade hög risk för att slutenvårdas för självmordsförsök, depression, psykossjukdom och drogmissbruk. Studien visar att barn som förlorat en förälder genom självmord är en utsatt grupp som är i stort behov av hjälp och för vilka särskilda suicidpreventiva åtgärder borde utformas, särskilt i anslutning till föräldrarnas död i suicid.

Eftersom inflytandet av en förälders självmord på det efterlevande barnets självmordsbeteende i så hög utsträckning är beroende av vid vilken ålder barnet utsatts för händelsen, är det osannolikt att inflytandet enbart utövas genom genetisk sårbarhet, skriver författarna. Här har sannolikt såväl miljöfaktorer samt samspelet mellan arv och miljö (GxE) och utvecklingsmässiga faktorer hos barnet också stor betydelse.

I den andra studien, publicerad 2012, (Kuramoto et al 2012) har forskarna studerat risken för självmordsförsök hos barn efter att en förälder dött genom självmord alternativt olycksfall. Barn (0-25 år), som under barndomen förlorat en förälder genom självmord eller olycksfall, hade en ökad risk för självmordsförsök. För den yngsta åldersgruppen, som varit 0-5 år vid förälders självmord, var risken hög och ökande, även decennier efter det inträffade dödsfallet. För barn som förlorat en förälder under tonåren eller som ung vuxen var risken för självmordsförsök som högst under de två första åren efter förälderns självmord. Studien visar att läkare och anhöriga måste vara uppmärksamma på den ökade självmordsrisken hos tonåringar och unga vuxna åren efter en förälders självmord och under flera decennier framåt för den yngsta åldersgruppen.

Studien visar att förlust av en förälder genom självmord under barndomen och tonår ökar risken för slutenvårdskrävande självmordsförsök, vilket för den yngre åldersgruppen kan finnas kvar i decennier efter dödsfallet. Resultaten visar vikten av att läkare och föräldrar är observanta på eventuellt självmordsbeteende hos efterlevande barn. Det är uppenbart att barn och ungdomar som förlorat en förälder genom självmord bör få omedelbart stöd och att stödet bör vara långsiktigt, skriver författarna.

Källa: NASP

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från e-beth
25 januari, 2013 kl 25 januari 2013 (13:07)

Vi lever just nu i de där närmsta 2 åren efter att mina barns fader tog sitt liv
och det är en konstant oro för att hans handling har ”lärt” dem hur man gör när det blir för jobbigt. I vårt fall, och det har säkert roll för statistiken också..så är det ju så att psykiska åkommor (och även vissa fysiska) är ärftliga. Mina barn hade nog att tampas med innan deras pappa dog, att sen få det över sig också kan bli för mkt ihop med att en förälder då visat vägen ”ut”
Jag går med konstant oro för sönerna..de å andra sidan går med oro att jag ska göra lika som pappan. Det hjälper inte hur väl jag intygar att jag, hur dåligt jag än mår (har en hel del i bagaget jag också+diagnoser) inte kommer att göra samma sak.(jag har iofs en ”nödutgång” men den kräver så pass mkt så att det är inget som går att göra på ren inpuls) Jag har lärt mig och även sönerna hur man hanterar ångesten och när motgångarna haglar..dock raserades detta på bara ett ögonblick när pappan tog sitt beslut. Besök hos psykologer har inte gett något, oftast är det så mkt med grundproblematiken att bara det hinns med eller så tar psykologen upp det lite som hastigast..det tar en stund att få killarna att komma igång och prata..men det tas ingen större hänsyn till så nu tänker jag följa med nästa gång. Här hemma pratar vi dock mkt om det och jag har kollat upp hur jag snabbt får kontakt med mobilt team osv om det skulle spåra ur.

Kommentar från e-beth
25 januari, 2013 kl 25 januari 2013 (13:09)

*impuls.. (ämnet stressar mig så jag inte kan stava)
Men så viktigt att du skriver om sånt här i din blogg!
Gällande föregående inlägg om Lex Maria så tycker jag det låter helt vansinnigt att det inte ska utredas om inte vården själva ser något fel…problemet är ju att de väldigt sällan gör det!

Kommentar från Ludmilla
26 januari, 2013 kl 26 januari 2013 (14:17)

Så tungt du har det med din oro över dina söner. Och visst är det så att en del av risken ligger i det genetiska. Sedan är det också handlingen i sig: man visar att detta är en lösning på problemet – att ta sitt liv. Det är mer hjälpsamt om man visar att det går att ta sig ur stora svårigheter. Dessutom så förmedlar en förälder som tar sitt liv att ”du är inte värd att leva för” ”Du räcker inte till för att göra mig lycklig” och det är riktigt tungt för ett barn att bära.

Hur gamla är dina barn?

Kommentar från e-beth
27 januari, 2013 kl 27 januari 2013 (16:51)

Exakt! Den frågan dyker upp ofta här..hur kunde han lämna oss, dög vi inte till?(de hade småsyskon också hos sin pappa)Samt att de känner skuld över att de inte träffade sin pappa så mkt på slutet.
Mina barn är 18 och 20 nu och har inte mkt tillit längre vare sig till vård, samhället eller något annat. Vi har liksom kört fast. Jag kan härda ut, har varit i det läget många gånger, frågan är hur länge de orkar. Mitt stöd har det alltid men i såna här lägen räcker man som förälder inte till.
Nu har den ena fått en ny läkare som verkar riktigt bra, och den andra ska dit till veckan..tyvärr är det bara en sån läkare som är på plats tillfälligt..men vi hoppas på att han hinner få till lite bra saker innan han slutar.

Kommentar från karin
31 januari, 2013 kl 31 januari 2013 (22:13)

Det är tragiskt vad liten ynklig hjälp man får som anhörig till en som har begått självmord! Min man hade alkoholproblem var nykter i många år och efter ett återfall orkade jag inte bo under samma tak som honom. Spriten ställde till det så kopiöst. Vi kom fram till att fortsätta vårt äktenskap men i varsitt boende och våra småtjejer då 9 o 10 år bodde hos båda oss lite också beroende på mitt schema. Ca 1 år med den här lösningen så tyckte jag att maken inte såg ut att må bra men han nekade till det och så här i efterhand så kan jag se att han var deprimerad. Hur som helst så tog han sitt liv och yngsta dottern och jag hittade honom i hans lägenhet. Mina tankar går ofta till vad hon så el inte, det var inget fint självmord om man kan uttrycka sig så. Då var flickan 10 o den andra 11,5 år.Detta hände för 9 år sen och än idag har vi sviter. Hjälpen bestod av för barnens del 3 krissamtal och för min del inget. Ambulanspersonalen sa att jag kunde ringa om jag behövde hjälp men vart skulle jag ringa? Lilla dottern har det varit otroligt jobbigt med en tonårsrevolt som börjar att lägga sig nu först. Jag har försökt att få henne till BUP utan resultat, nu är hon myndig och jag kan inte tvinga henne till något. Hon har testat mig så at jag blir tokig, av o till tar jag Inderal för hjärtklappningar. Jag har gått i samtal på VC och där har man sagt att jag bryr mig för mkt om dottern, och att jag ska släppa efter…vet faktiskt inte vad den sköterskan menar. Släpper jag taget vem ska då *dra in* henne när hon får sina utbrott? Bryr jag mig inte vem ska då bry sig? Mina år sen denna händelse har varit ett helvete och ibland har jag fått stänga av mina egna känslor bara för att kunna ta emot det hon projicerar på mig …Idag mår hon bättre och kan hantera sin ilska lite mognare. Jag vet också att hon bryr sig mkt om hur jag mår och hon är känslig för det lilla minsta tecken på att jag är trött, förkyld eller annat. Antagligen har hon inte släppt tanken på att kanske också jag gör samma sak som hennes pappa. Vet att hon har haft svårt att visa kärlek fullt ut till mig ,som hon sa *mamma du kanske också sviker mig och jag orkar inte det en gång till* Jag har förklarat att jag kan dö när som helst i vad som helst och att jag inte är odödlig, men en sak har jag lovat henne och det gjorde jag med gott samvet: jag ska aldrig ta livet av mig! Jag söker hjälp om jag blir sjuk på något sätt och klarar jag inte det så gör mina äldre barn det för mig. Har förbannat vården att dom inte kunde ha gjort mer för barnen o mig!! Kommer det in en som tagit livet av sig,varför tar dom inte reda på om det finns familj,barn el anhöriga och erbjuder det bästa dom har. Idag är jag starkare, men ensam. Tror att detta som har hänt har knäckt att för att jag återigen ska få ett förhållande med en man. Har ingen ork o energi alls för det och jag kommer att göra allt jag kan så att mina yngsta kan utbilda sig ,flytta hemifrån lugna o trygga och få en bra framtid. Det är min livsuppgift just nu. Släppa taget gör jag o låter dom bli vuxna, men jag finns alltid till hands om dom mår dåligt, och jag har aldrig pratat ner deras pappa. Det var den pappan dom hade och dom minns honom med kärlek och så ska det förbli! Usch vad det känns som jag har tjatat nu, det blev en lång historia om både vårt liv men också vad som hänt pga frånvaro av ordentlig hjälp!!

Kommentar från e-beth
6 februari, 2013 kl 6 februari 2013 (2:49)

Karin, som jag känner igen det du skriver, här händer det att min yngste son väcker mig mitt i natten och kollar så att jag är ok..gäller att vakna direkt när han säger ”mamma” annars får han panik, när jag en gång svarade lite för trött så trodde han att jag fått en stroke och ville att jag skulle göra allt det som de visat på tv om tecken på en stroke.
Som ensam förälder kvar så finns det ju ingen annan för dem att ta ut sin besvikelse, ilska och sorg emot+ att de förutom de vanliga tonårsfasonerna har så mkt mer i bagaget..det gäller att orka med det också.
Så länge de inte får någon annan ordentlig hjälp så släpper man ju inte taget, självklart låter man dem utvecklas och så, men mitt i de värsta kriserna så finns det ju liksom ingen annan där utom vi som är kvar.
Det är sånt som samhället/vården behöver få bättre förståelse och ett fungerande system kring.

Kommentar från marie lundberg
12 mars, 2013 kl 12 mars 2013 (13:46)

jag skillde mig för två år sedan och blev då inlagd på psyket. Upplevde då att alla mina funktioner slutade att fungera det var som att hjärnan slocknade ett tag kunde jag inte röra mig sedan dess har min hjärna känts tom precis som att jag är hjärndöd när jag vaknar på morgonen så känns det blankt jag vet inte vad jag ska göra av dagen. Jag har inte upplevt känslor eller glädje på två år det kommer inga tankar försöker läsa böcker köra mindfullness mm´men det bygger på att man ska ha tankar i hjärnan och min är blank nu börjar jag bli folkskygg då jag inte har något positivt att prata om försöker göra saker som jag tidigare har tyck varit roligt men inget är kul. Jag har svårt att planera typ mat mm. Min kropp börjar ta slut och jag vill bara ligga på soffan och sova bort tiden. Det känns som att det inte finns något alternativ än att ta bort mig själv men då förstör jag mina barns liv! Snälla hjälp mig jag orkar inte mer har legat inlagd 4 ggr och försökt ta mitt liv en gång.

Kommentar från Annie
13 mars, 2013 kl 13 mars 2013 (19:18)

Marie, Dina barn älskar dig mest av allt i världen. Ett barn vill inget annat än att känna sin/sina föräldrars kärlek. När de inte känner att de betyder något för sina föräldrar så betyder inget annat något! En förälder ska älska sina barn oavsett och genom allt och om du då väljer att ta ditt liv skickar de signaler till dina barn att dem inte duger. Du duger! Det räcker att du finns! Du måste kämpa för dig och för dina barns framtid!!

Skriv någonting