Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Byta yrkeskarriär?

8 mars 2013 (14:08) | arbete | av: Ludmilla

En av de stora svårigheter som finns för ungdomar idag, och som man tror också kan bidra till att man mår dåligt, – är alla dessa valmöjligheter man har. Du kan bli precis vad du vill! Allt är upp till dig! Men hur ska man kunna välja?

Förr var det vanligt att man valde sin gymnasielinje utifrån de få varianter som fanns, med en tanke om vad man skulle ”bli” framöver. Sedan utbildade man sig till det och så fick man förhoppningsvis ett jobb. Det arbetet kunde man bli kvar på hela livet. Man var stolt över att vara kvar i 50 år på ett arbete och att få en guldklocka som bevis på lång och trogen tjänst.

Idag ser det ju inte ut så längre. Ofta vet man inte vad man vill bli, hoppar på en utbildning kanske byter utbildning men vet fortfarande inte vad man ”vill bli”. Man kommer ut från sin utbildning och får inget jobb. Eller så får man ett jobb och tröttnar och söker sig vidare. Det är en mycket större rörlighet i yrkeslivet idag.

Själv är jag utbildad läkare men vidareutbildade mig till terapeut. Dessutom har jag under hela tiden varit egen företagare och driver en småbarnssimskola. Till viss del helt olika yrken, men med många gemensamma nämnare. Det är en enorm fördel att ha haft helt olika yrkesliv tycker jag. Det ger en större bredd och förståelse för olika sorters människor och miljöer.

Är du inte nöjd på ditt arbete skulle jag inte tveka att våga prova vingarna och göra något helt annat. Och om du inte vet vad du vill finns det massor med bra siter som ger dig stöd och tips. Kolla t ex på
http://allastudier.se/utbildningar/. Att studera på högskola är enklare idag med tanke alla nya valmöjligheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Rebecka
11 mars, 2013 kl 11 mars 2013 (14:46)

Hej Ludmilla! Jag hamnade på din blogg av en slump och fastnade direkt. Har nu suttit och läst igenom en del av den. Och jag är helt tagen.
Men jag har en fråga, vad var det för dubbel liv Linnéa levde? Du kanske har skrivit om det innan, då ber jag om ursäkt. Hoppas jag får ett svar iallafall. Kram!

Kommentar från Sanna
13 mars, 2013 kl 13 mars 2013 (8:14)

Jag är 23 år och det där är något jag verkligen brottas med. Jag är snart färdig jurist men vet inte alls om jag verkligen vill bli det och funderar på om jag inte borde ha läst till psykolog istället. Det är så otroligt stressande att man hela tiden matas med bilden av att man kan bli allt man vill och att jobbet ska vara helt fantastiskt kul och att man ska självförverkliga sig underarbetstid. Jag är så rädd att ha valt fel och jag är så rädd att jag kommer fortsätta att välja fel. Hela tiden gnager de tankarna om jag har gjort rätt när jag vet att jag kan bli vadsomhelst.

Kommentar från A.
13 mars, 2013 kl 13 mars 2013 (16:49)

Sanna: Jag är jurist & socionom (och har läst på psykologprogrammet). Jurist är ett jättebra yrke med många möjligheter. Och du är bara 23, så passar det dig inte så är det bara att du pluggar något annat 🙂 Men att studera juridik och att jobba som jurist är två vitt skillda saker.

Lycka till!

Kommentar från hj
14 mars, 2013 kl 14 mars 2013 (11:00)

Jag tror också att alla val som ungdomar skall göra kan göra dom konfunderade. Vi miste vår son Anton på samma sätt som Linnea den 16/1 2007 några veckor innan han skulle välja till gymnasiet, vi vet inte om det bara var det men vi tror det var en anledning, vi har aldrig fått reda på varför han gjorde det. Han velade på hösten innan vad han skulle välja från praktiska linjer till teoretiska. Så det som hände den 16/1 var en total överraskning, han var en mycket livsglad och populär kille med stort umgänge o kompisar och visade inga tecken på att ta livet av sig.

Kommentar från Sanna
14 mars, 2013 kl 14 mars 2013 (12:25)

A: Tack för dina ord! Jag mår verkligen dåligt just nu över detta så det är skönt att få höra att det faktiskt går att ordna upp.

Kommentar från A.
14 mars, 2013 kl 14 mars 2013 (15:05)

Så lite så, har (som du säkert kunde gissa) haft enorma kval vad det gäller yrkesbana *skrattar* Och inget är hugget i sten vet du. Om du inte trivs som jurist så är det inte värre än att du jobbar med annat, och juristyrket är brett. Och skulle du om ett år, eller för den delen 10 år, känna att det är psykolog du vill bli så är ju inte den dörren stängd. En examen är mest en dörröppnare, så försök att hitta de dörrar du vill in genom. Vill du möta människor, arbeta med tillsyn. Och tro mig, det behövs empatiska människor inom juristkåren 🙂

Kommentar från Eka
22 mars, 2013 kl 22 mars 2013 (21:17)

Bara för att jag är bra på att t ex plugga betyder inte det att jag klarar en vanlig anställning. Många är mkt framgångsrika i sina studier och när vi väl får ett jobb är det många av oss som i längden inte orkar med och/eller klarar av att spela med i det sociala spelet på arbetsplatsen. Min erfarenhet säger mig att många arbetsgivare ser det som viktigare att anställda gillar att småprata o mingla framför att utföra de faktiska arbetsuppgifterna. Det är inte för inte som dagliga verksamheter för människor med t ex NPF (Aspergers syndrom, ADHD osv) ploppar upp som svampar ur jorden för varje år som går.. Fruktansvärt sorgligt att denna utsorterings-/gallringsprocess fortskrider – undra hur länge till? Måste självmorden bli fler?

Kommentar från Anna Rutgersson
23 juni, 2017 kl 23 juni 2017 (16:29)

Vilken KBT UTBILDNING gick du?

Skriv någonting