Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Gästblogg: Att inte kunna skydda sina barn mot misshandel

14 mars 2013 (21:25) | barn, psykiatri | av: Ludmilla

Jag går sönder…
…sakta, sakta, bit för bit…för det sociala arvet går inte att bryta. När samhället inte stöttar utan stjälper är det inte lätt. När samhället gång på gång sviker de utsatta, offrena, barnen. Hur ska det nu gå? Jag har försökt med allt. Jag är själv ett av alla offer för detta hemska arv, som nu har insett hur mycket ondska det sprider omkring sig. Hur mycket misär och olycka…

Vår tillfälliga tidsfrist har löpt ut. Vår återhämtning till det normala, till något som liknar trygghet, rivs upp igen.

Igår hölls det ytterligare en muntlig förberedelse, nummer två av fler kommande. Något gick fel, väldigt fel. Tingsrätten hade inte fått ta del av det material mitt ombud sammanställt. Miss från registratorn, miss från ombudet, vet inte mer än att det fick förödande konsekvenser, för barnen.

Jag hade begärt umgänge med umgängesstöd, dvs någon annan närvarande när han träffar barnen. Han gör dem nämligen inte illa när någon annan ser. Men domaren var tydlig med att umgängesstödets roll inte är att skydda barnen. Så det var uteslutet. Men ett umgänge var ett måste. Så nu ska barnen dit, varannan fredag till måndag. Domaren trodde att pappan skulle kunna behärska sig en helg i alla fall, utan vardagsstressen närvarande….om han bara visste. Om han bara visste att de veckor som barnen varit där och farit illa, så har han inte jobbat alls. Då har han varit helt ledig för att ta hand om barnen, och ändå inte kunnat behärska sig.

Föräldrabalken:
1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Lag (1983:47).

Men tingsrätten tar inte hänsyn till detta. Inte i nuläget i alla fall. Mitt ombud rapade orden om igen Barnen måste utsättas för att kunna få upprättelse.

Jag vet att jag högt önskade att han skulle bryta armen på någon av barnen. Den som hörde tyckte min önskan var hemskt. Men det är väl bättre att det händer något EN gång, ordentligt, och så är det klart. Att han inte är lämplig, att han gör illa barnen. För några små blåmärken räknas tydligen inte…

Barnen blev glada. De ska få komma hem till pappa igen! De längtar, de saknar. Något jag förstår. Även jag har som barn längtat efter min pappa. Han som slog, han som jagade, men som ibland var snäll. Man väljer inte sina föräldrar, och som barn älskar man dem förbehållslöst. Så är det bara. Mitt ombud berättade om barn som blivit sexuellt utnyttjade och nästintill ihjälslagna av sin förälder, men som ändå saknade, längtade. För det är så vi människor fungerar, som barn i alla fall.

Han är en underbar pappa, emellanåt. Det är den pappan som barnen längtar till. Den mannen jag en gång älskade. Men när han blir som förbytt, arg och elak och utan impulskontroll, då raseras allt det där. Och idag ser jag inte det goda längre. Det goda överväger inte längre det dåliga. Jag stod vid dödens rand pga hans misshandel, hans hårda ord och slag, min äldsta dotter gick över till andra sidan, hur ska det gå för mina andra barn? De som tvingas utsättas för hans galenskap, år ut och år in? Hur svårt kommer det inte bli för dem att ta sig ur?

För mig tog det 10 år av mitt liv och min förstfödda dotters liv. Och det sociala arvet går vidare…rullar på…som om vi aldrig lärt oss av historien…

Tack för att du ville dela med dig av din mardröm. Så fruktansvärt maktlös du måste känna dig… Att rättigheten till umgänge med sina barn ska gå före barnens säkerhet är skrämmande i det här fallet…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från MiaH
14 mars, 2013 kl 14 mars 2013 (22:38)

<3 Livet är påfrestande..hela tiden 🙁

Kommentar från Förtvivlad mamma
15 mars, 2013 kl 15 mars 2013 (8:28)

Familjevåld är långt vanligare än många tror och en av de stora orsakerna till alkohol- och drogmissbruk, kriminalitet och suicid. Att samhället inte är mer lyhört och rustat inför detta faktum och försöker förhindra dessa mänskliga tragedier år 2013 i Sverige, är för mig en stor gåta!

Kommentar från Alfred Skogberg
15 mars, 2013 kl 15 mars 2013 (10:35)

Usch, det var en fruktansvärt stark berättelse. Finns det något vi som läser detta kan göra?

Kommentar från Förtvivlad mamma
15 mars, 2013 kl 15 mars 2013 (10:46)

Oj, en jätte-bra fråga Alfred! Många väljer att lyssna, men få frågar vad just de kan hjälpa till med.
För det första, sprid detta! Allmänheten som inte själva råkar ut för detta tror att vi lever i ett rättvist Sverige där barnaga är förbjudet. Så fungerar det inte i verkligheten.
Tips! Tipsa mig på bästa sätt hur jag som mamma kan gå vidare i processen, med framgång för barnens bästa.
Och återigen…media är en stark drivkraft, och ibland skipas rättvisa genom att problemen synliggörs…
För som sagt, många tror inte verkligheten ser ut såhär och många väljer att blunda, NAP (=någon annans problem)

Skriv någonting