Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Föreläsning om sorg

26 mars 2013 (20:17) | acceptans, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

I lördags föreläste jag för ca 100 personer som framför allt är psykologer och kuratorer. Det var på Beteendeterapeutiska föreningens årskongress. Ämnet var sorg.

Jag har både personlig erfarenhet men baserar även mina ståndpunkter på forskning, bland annat min egen. Det är så mycket okunnighet och rädslor kring ämnet. Tyvärr även inom sjukvården och bland de som förväntas kunna. Den stora frågan verkar vara detta att sorg inte är någon sjukdomsdiagnos. Sorg är en normal reaktion på en stor förändring i livet. Men sorg ger symptom som innebär en stor funktionsnedsättning och den kan t ex göra att man inte orkar arbeta fullt längre. Problemet som jag ser det är att man genom att säga att sorg inte är en sjukdom tagit avstånd från allt som har med sorgeprocessen att göra och lämnat den sörjande ensam i sin sorg.

Det konstiga är att när det sker en stor katastrof, som t ex vid tsunamin 2004 så klickar kristeam och andra system in. Det som är konstigt är inte att det fungerar då, för det är ju väldigt bra, utan att det inte fungerar när det är enskilda dödsfall. Vid tsunamikatastrofen dog drygt 500 svenskar. Varje år dör ca 1500 personer i självmord, utspritt över året. Men dessa självmordstsunamis sker i tysthet och knappt någon hjälpinsats sker för dessa drabbade. Och för var och en som drabbas så är det ju inte mindre hemskt för att det händer bara en i taget…

Jag menar att vi måste ha konkreta riktlinjer för hur man ska bemöta sörjande. Ett handlingsprogram där man tydligt uttalar vad man från samhällets sida ska göra i det akuta skedet, kring dödsbesked, visning av den döde, vilken information som ska ges till anhöriga, uppföljande möten med sjukvårdspersonal och sedan upprepade kontakter under lång tid. Man kan inte säga att ”du får höra av dig om du behöver”. Man kan inte förvänta sig att den som är drabbad av en personlig katastrof ska orka ta kontakt. Man orkar ju knappt leva.

Sorg är faktiskt något som kommer att drabba oss alla. Alla vinner på att lära sig mer om hur man bemöter sina medmänniskor i sorg och hur sorgeprocessen ser ut och vad man kan göra för att komma vidare.

Här kommer ett axplock från min presentation:

Acceptans i sorgen

Acceptans i sorgen

Akut hjälp vid dödsfall

Akut hjälp vid dödsfall

Sörja OCH komma vidare

Sörja OCH komma vidare

Att komma framåt

Att komma framåt

Sorgeprocessens viktiga steg

Sorgeprocessens viktiga steg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Skriv någonting