Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Nej… sjätte…

31 mars 2013 (18:28) | Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Australien 2006

Australien 2006

Det är ju inte femte året. Det är det sjätte året som börjar nu.

Jag är tidsvill. Den 30 maj har Linnéa varit borta i fem långa år. För fem år sedan levde hon fortfarande. Hon mådde inte bra. Hon isolerade sig mer och mer. Inte bara från mig utan från oss alla. Det är femte gången som jag går igenom det som hände. Nedräkningen fram till dödsdagen.

Vill du läsa vad som hände så har jag återgivit det i detalj dag för dag här i bloggen under 2009 på motsvarande datum.

Nej, det gör inte lika ont längre.
Sorgen ligger inte på utsidan.
Det är i stort sett läkt.

Men saknaden är precis lika stor som tidigare.
Varför gjorde du det Linnéa?
Hur kunde du lämna oss så här?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Therese Rödjemark Andersson
31 mars, 2013 kl 31 mars 2013 (19:01)

Har nu sen en vecka tillbaka läst alla dina inlägg från första början!… anledning till att jag hittade dig är min egen dotter som mår dåligt… som så många andra flickor och pojkar…. Hon går i åttan…. Jag letade med ljus och lyckta efter hjälp tips och svar… Har fått så mycket hjälp av dig och det smärtar mig att säga att Linnéa också är en del av den hjälpen… Så ett stort tack…
Smärtan över att se sitt barn mår dåligt och orka själv är svårt men har man nåt val… Nä man har inget val… Vi får sk hjälp… Bup gör väl det dom kan dom lyssnar iaf när hon (dottern) pratar… Det som är otroligt är att hon faktiskt pratar… Med mig, sin styv syster…
Paniken då tankar på självmord kommer…
En natt kl 04 får jag ett samtal… Mamma hjälp mig…. det gör så ont…
-jag ville ta mitt liv men jag vågade inte (tack för det vilken tur) Tänk om jag kunde ta hennes smärta ist…
Vi har nog aldrig varit så nära varann samtidigt som vi aldrig varit så långt från varann…
Men vem har jag att prata med??? (Funderar på det en stund…. )Jag är väldigt ensam just nu…

Kommentar från Gunilla
1 april, 2013 kl 1 april 2013 (9:22)

Ibland tycks tiden så lång, likaså kan den kännas som nyss.
Kram Gunilla

Kommentar från Tofflan
1 april, 2013 kl 1 april 2013 (18:01)

Det är tufft att du orkar dela med dig. Det tackar jag dig för, det är så viktigt det du gör.

Kommentar från Annica
4 april, 2013 kl 4 april 2013 (13:44)

Tycker du är både stark och modig som berättar om detta svåra ämne.Känner tyvärr alltför många människor som tagit sina liv.
Det gör ont att läsa om din dotter som dog alltför ung.Ingen borde behöva dö så ung.Om jag hade allt makt i världen skulle jag göra så ingen behövde dö i självmord.Har mått psykiskt dåligt sedan tonåren och är nu snart 35 år.Det som hjälpt mej mest är min tålamodiga kärleksfulla familj.Av vården har vi inte fått mycket hjälp.Du gör skillnad som orkar berätta!

Kommentar från Anna
5 april, 2013 kl 5 april 2013 (16:46)

Det är inte lätt att gå igenom det du får göra resten av livet. Men jag är glad att du kan skriva om det här. Det är viktigt att du får återkomma till Linnea om och om igen. Det viktigaste är ju att du får bearbeta allt. Du är stark Ludmilla! Tack för att du delar med dig av dina viktiga kunskaper!

Kommentar från Malin
5 april, 2013 kl 5 april 2013 (19:02)

Hej Ludmilla!!
Jag är en tjej, 29 år gammal/ung som den 7 december förra året förlorade min mamma som var psykiskt sjuk, hade en lång rad fysiska sjukdommar som KOL, reumatism, Sjögrenssyndrom, benskörhet, fel på magen som gjorde henne begränsad till hemmet, astma.
Min bror hittade henne liggande på sin soffa under täcket, det såg ut som hon sov.
Chocken var brutal och enormt hjärtslitande för oss alla.
Vi alla trodde att hennes hjärta stannat på grund av alla olika påfrestningar som hennes lilla kropp ständigt fick utstå MEN det va fel.
På obduktionen visade det sig att hon hade ÖVER tabletter i magen, oupplösta tabletter vilket fick sorgearbetet att hastigt ändra riktining iaf för mig.
Mamma lämnade inget meddelande efter sig, inget som kunde förklara något av de hon upplevde vilket plågar mig enormt för jag undrar ju såklart vad jag/vi kunde ha gjort för att få henne att må bättre.
Hon gick på en medecin som heter Venlafaxcin, den hade hon haft länge och ingen ändring hade gjorts av den i styrka, hon var stabil på den styrkan har hennes psykolog sagt.
Det visade sig att mamma överdoserat denna medicin, de andra övriga medicinerna var på normal behandlings nivå enligt obprotokollet.
Jag som är 1 av 3 barn (har 2 bröder) har tagit hennes svek mycket mycket hårt medans mina 2 bröder inte har samma funderingar och frågeställningar som jag.
Anledningen till att jag skriver nu och till dig är, Hur gör man för att komma ur denna skiten? För mig är det just de.
Jag går hos en kurator varannan vecka för jag har sånna problem med känslor, minnet, oro, ångest.
Jag har sedan den 13/12 varit helt sjukskriven men from mitten på februari jobbat halvtid.
Jag hade en tjänst som chef på ett badhus men bad att få tjänstledigt och jobba med uppgifter som jag inte känner någon press och stress över, detta har min arbgivare accepterat utan några somhelst problem.

Jag älskade min mamma, mamma älskade oss, jag behövde mamma även om jag är vuxen så kunde man alltid vara liten när man var hos mamma.
Hon hade inte gett någon hint om att hon skulle må sämre psykiskt, hon ljög för oss och sa att hon varit hos sin psykolog men det har jag fått reda på i efterhand att hon inte alls varit.

Jag är väldigt arg, ledsen, besviken, och känner just inte alls synd om mamma vilket jag skäms för vissa stunder.
Jag undrar om du har några personliga ”tips” på vad jag kan göra, tänka på för att få mina tankar sluta fråga samma fråga VARFÖR.

Tackar på förhand och ger dig en stooor kram.

Skriv någonting